Om glaspärlespel

För några dagar sedan dristade jag mig att lägga in ett citat av Hesse under pausträdet. En reaktion – i det verkliga livet – på inlägget var att det här är elitism. Och nyss läste jag i en recension av Tony Samuelssons ”Jag var en arier” några rader som lyder så här:

Men den kontrafaktoriska historieskrivningen kan bli en intellektuell lek, eller ett glaspärlespel.

Ordet ”glaspärlespel” är oupplösligt förbundet med Hesses roman ”Das Glasperlenspiel” och det står helt klart att recensenten här inte tycker att det är bra att syssla med glaspärlespel.

Jag skulle kunna ta ytterligare några exempel på Hessereaktioner från senare tid, men jag stannar vid detta och frågar mig i stället vad det är hos Hesse som irriterar eller stör människor så. Ställer han extrema krav på människan eller tycker man att han flyr ifrån ”det verkliga livet”? Har han för liten acceptans för det medelmåttiga? Eller vad är det som skaver så?

Jag funderar nu speciellt över ”Das Glasperlenspiel”, eftersom jag uppfattar den som en nyckel till hela Hesses författarskap. Jag har läst romanen två gånger – en när jag var så där 20-25 år och en för kanske fem år sedan.

p1050669

Jag tittar på ett och annat jag strukit för i marginalerna i boken.

Das Glasperlenspiel ist also ein Spiel mit sämtlichen Inhalten und Werten unserer Kultur

Glaspärlespelet är alltså en lek med alla vår kulturs innehåll och värden

Aber so leicht es ist, beliebige Abschnitte der Vergangenheit in die Weltgeschichte schön und sinnvoll einzuordnen, so unfähig ist jede Gegenwart zu ihrer Selbsteinordnung

Men lika lätt som det är att på ett vackert och meningsfullt sätt infoga valfria avsnitt ur det förflutna i historien, lika svårt är det för varje nutid att se sin egen plats i historien

Einen hübschen kleinen Bambusgarten in die Welt hineinsetzen, das kann man schon. Aber ob es dem Gärtner gelingen würde, die Welt in sein Bambugehölz einzubauen, scheint mir doch fraglich.

Visst kan man anlägga en vacker liten bambuträdgård i världen. Men om trädgårdsmästaren kan klara att bygga in världen i sin bambuskog, det undrar jag om det är möjligt.

Wir sollen nicht aus der Vita activa in die Vita contemplativa fliehen, noch umgekehrt, sondern zwischen beiden wechseln unterwegs sein, in beiden zuhause sein, an beiden teilhaben.

Vi ska in fly ur Vita activa till Vita contemplativa och inte heller tvärtom, utan växlesevis röra oss mellan dem båda, vara hemma i båda och ha del i båda.

PS Kanske är det dags för en ny omläsning av hela boken, för den verkar på ett särskilt intensivt sätt samspela med den tid som är nu.

34 tankar om “Om glaspärlespel

  1. Vid sidan av: das Glasperlenspiel är en av de få böcker som inte på något vis kändes som en bok, medan jag läste den. Uppfattade inte att det var tryckt text, utan att ”innehållet” flöt in i sinnet på en annan väg…

  2. Själv har jag nog ”läst” den, men den är förstås mycket påträngande till sitt innehåll och sin form, för den verkar liksom handla om den som läser den.

  3. Hoppas det här får plats i din medgivet breda mariginal: Här har ni en som aldrig läst något av Hesse. När jag var mycket ung köpte jag och började på ”Siddharta” men det var så tråkigt att jag lade av. ”Siddharta” är då tillsammans med den berömda ”Catch 22″ de enda böcker i min bokhylla som jag aldrig orkat igenom. (Det tog mig ett par decennier att komma igenom ‘Ulysses’ men till slut gick det ju. Annars är väl Joyce en av de författare som det är roligare att läsa om än av?)

    Men jag tänker på den okände recensent som du citerar: är det inte så att ”glaspärlespel” är en av dessa klyschor som man gärna slänger omkring sig för att visa att man är beläst, oavsett om man vet vad det är fråga om eller inte. Andra exempel är ju t.ex. ”Dantes Inferno”, ”Nietsches Übermensch” eller ”Donkisjott”. Och då går jag ändå inte in på enskilda citat som skribenter gillar att använda fast helt fel, t.ex. ”vädra morgonluft”, ”opium för folket”, ”Låt x antal blommor blomma” eller ”när jag hör X osäkrar jag min revolver.” Eller: ”Bra rutet, lejon!”.

    Så är du säker på att recensenten ifråga verkligen läst Hesse? Själv måste jag väl göra det nu men jag börjar nog med Siddharta. Sen ger jag bort ”Catch 22″ och kan då skryta med att jag läst alla böcker i bokhyllan.

  4. På något sätt kan jag nog föreställa mig att Siddhartha inte är din typ av bok. Du tycker – förmodar jag – inte om det allvar som den är fylld av. Samtidigt kanske du ändå kan tycka om språkets sköna rytm:

    Im Schatten des Hauses, in der Sonne des Flußufers bei den Booten, im Schatten des Salwaldes, im Schatten des Feigenbaumes wuchs Siddhartha auf, der schöne Sohn des Brahmanen, der junge Falke, zusammen mit Govinda, seinem Freunde, dem Brahmanensohn.

    Catch 22 har jag inte läst, men det är mest en slump, inget val alltså, så det kan nog bli av någon gång. Ulysses börjar jag då och då att läsa, men jag har aldrig kommit igenom hela – hittills, men det kanske kan bli.

  5. Glaspärlespelet har jag nog läst åtminstone två gånger, men det kanske kan bli en gång till i mitt liv. Siddartha har jag alltid älskat och några av mina elever i tyska har gärna läst den i originalspråket – mitt eget exemplar i bokhyllan visar tecken på det.

  6. Moment 22 är nog mer ett begrepp att bruka än en roman att fröjda sig av, använd tiden hellre till annat (eller se filmen, gudbevare). När jag läste litt.vet. la jag upp Odysseus, i Warburtons utmärkta översättning, i ett tiodagarspensum, lyckades, och är fortf. rätt nöjd över det. Hesse är för mig lite som Jack Kerouac, läsning som något av ett ungdomsäventyr… Men hur ska man nuförtiden orka med Proust, Durrell, Musil? Kanske måste man skapa små tidsplaner för dessa giganter igen? Har skrivbordet fullt av Eyvind Johnson just nu tack vare det lokala bibliotekets kvavgång. Hur orka?

  7. Jag läste ”Odysseus” (övers. Warburton) en gång i tiden som ett slags självpåtagen utmaning. Jag lyckades också läsa allt, men det tog tid. När jag numera återvänder till boken, så är det oftast till kapitel 17. Bodil, jag rekommenderar dig att börja med just det kapitlet. Sedan kan du börja om med kapitel 1 och läsa alltsammans. Kapitel 17 är en helt unik och ytterst läsvärd litterär framställning (av ett lika trivialt händelseförlopp som resten av boken skildrar). Formen och språket är oöverträffade. Läs och njut! Hela kapitlet består av frågor och svar. Låter trist, men är vackert, fantastiskt och bitvis mycket roligt. Att jag tycker om detta kapitel kan delvis bero på att jag är ingenjör. Jag uppskattar konkretion, logik och tydlighet. Allt detta finns i övermått i kapitel 17. En slående kontrast till det berömda avslutande kapitel 18, med Mollys ”inre monolog”. Joyce kunde konsten att variera sig. Från kapitel till kapitel, menar jag.

  8. Tack för era läsberättelser och för läsråd, som jag ska försöka mig på att följa, åtminstone delvis.

  9. ”Tiodagarspensum”… ”tidsplaner”… skriver Mikael Wirth och hur många känner inte igen sig? Allt det där som man ”måste” ha läst. Och hur svårt att inte tänka rationellt, att lugnt vänta in rätt tidpunkt, att tro att den kommer – och inte bry sig om om den aldrig kommer.

  10. Det kanske inte bara är att man ”måste” ha läst det eller det, man kanske önskar ha läst några vissa böcker samtidigt som mycket annat tränger sig på. Jag tror att en viss sådan här inte alltid jätterolig läsplanering kan vara riktigt bra. Fast sedan kan man förstås ändå ”välja fel”… Jag frestas nu efter detta ”duktighetsförsök” att säga: Det blir som det blir…

  11. Skulle ändock vara kul att få höra vilka böcker pausträdets läsare fortfarande drömmer om att lägga till sina läsupplevelser… Jag tror jag skippar Proust och Durrell, men det vore kul att någon gång orka med Kalevala, Linnas Polstjärnetrilogi, Sju bröder av Kivi och Dostojevskijs Onda andar. Eller de engelska romantikernas epos-texter. Men högst på listan står fortfarande Kapitalet. Är det någon som ännu inte läst Mästaren och Margarita? Den läsupplevelsen unnar jag varmt allom.

  12. Önskade läsupplevelser, som svar på Michaels fråga:

    1. Ännu ej lästa:
      Buddenbrocks (Mann)
      Spaning efter den tid som flytt (Proust)
      Iliaden (Homeros)

    2. Läsa färdigt eller läsa om:
      Fursten (Machiavelli)
      Den speciella och den allmänna relativitetsteorin (Einstein)

    3. Udda läsning som jag rekommenderar
      ”Den augsburgska bekännelsen.” Hittas lätt på nätet.
      (Jag är själv ateist, men för den som vill förstå den kristna trons grundvalar (i lutheransk version) är detta en oöverträffad läsning. Dessutom med oväntade litterära kvaliteter.

    Beträffande ”Das Kapital”:
    Har försökt läsa. För jobbig. För mycket text. Kvasivetenskap.
    Läs hellre ”Kommunistiska manifestet” (och förfasas).

    Kanske borde man läsa ”Mein Kampf” också, men jag har ännu inte ”vågat” närma mig detta dokument. Troligen litterärt undermåligt eller medelmåttigt, men nog så intressant av historiska skäl.

  13. Tack Michael,

    för den lätta ”spårändringen” här. Det är alltid intressant att tala om vad man skulle vilja läsa. Kalevala skulle jag också vilja bekanta mig med och varför inte Sju bröder, som är en sådan där suggestiv titel som rutschat förbi mig så många gånger.

    Lars,

    Den augsburgska bekännelsen har jag aldrig funderat på att läsa, men jag ska nu i alla fall kasta en blick in i den. Kanske blir det verklig läsning också. Buddenbrooks läste jag om för något år sedan och den hade bara blivit bättre. När du nämner Prousts På spaning… så tänker jag att ja, det vill jag också. Jag har läst diverse utdrag ur boken och de lockar till mer läsning, men när?

  14. ”Den augsburgska trosbekännelsen” – hade ni ingen Kristendomsundervisning? Det var obligatorisk läsning precis som Lycksalighetens ö. Det var tider det…

  15. Jo, det hade jag och inte så lite, åtminstone sedan jag lämnat Bagarmossen och kommit till det schartauanska Halland. Nu blir jag osäker; kanske har jag fått mig delar ur denna trosbekännelse serverad. Hur börjar den?

  16. Så här:
    ”Våra kyrkor lära endräktigt, att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och att det oryggligt skall tros: nämligen att det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och är Gud, evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet och godhet, skaparen och uppehållaren av allting, både synligt och osynligt. Likväl finnas tre personer med samma väsende och samma makt, som av evighet äro till jämte varandra, Fadern, Sonen och den helige Ande.”

    Dokumentet i sin helhet är ganska omfattande, c:a 25 A4-sidor. Jag har mot slutet hittat en liten godbit som jag inte vill undanhålla er:
    ”Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.”
    Detta angående reformatorernas avskaffande av prästernas celibat!

  17. Bengt O och Bodil,

    Dokumentet heter ”Den augsburgska bekännelsen”, inte att förväxla med ”Den apostoliska trosbekännelsen”, som i sin helhet lyder:

    Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
    himmelens och jordens skapare.
    Vi tror ock på Jesus Kristus,
    hans enfödde Son, vår Herre,
    vilken är avlad av den helige Ande,
    född av jungfrun Maria,
    pinad under Pontius Pilatus,
    korsfäst, död och begraven,
    nederstigen till dödsriket,
    på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
    uppstigen till himmelen,
    sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
    därifrån igenkommande till att döma
    levande och döda.
    Vi tror ock på den helige Ande,
    en helig allmännelig kyrka,
    de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
    de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
    Amen.

  18. Det var kanske en aning förhastat av mig att sent i går kväll (nyss hemkommen från en bättre middag) rekommendera ”Den augsburgska bekännelsen”. SÅ läsvärd är den nog inte. Men jag hade nyligen läst den och blivit vederbörligen imponerad. Som dokument, menar jag. Det är inte så att jag tror på jungfrufödslar, eviga liv mm. Men en bra dokumentation är den. Betydligt mindre flum än på Svenska kyrkans hemsida.
    Och det var ju roligt att någon (Bengt O) hakade på.

    Den apostoliska trosbekännelsen är en kort sammanfattning, i sitt slag enastående kompakt och koncentrerad. Det var kanske den som Bengt O lärde sig utantill i skolan?

    Jag får ge mig på Buddenbrooks i stället. Jag har sedan tidigare ett gott öga till Thomas Mann. Har läst ”Bergtagen” och ”Doktor Faustus”.

  19. Tack för påpekandet men jag menade nog verkligen texten från Augsburg. Det där med begäret osv. tror jag förresten är från Paulus.

  20. Se, där har vi en läsdröm: Doktor Faustus. Den glömde jag. Och Proust…tja, om det är värt besväret, men vem vet?

    Och trosbekännelser, hur orkar ni? Nej, dröm mer, kanske tillbaka till Hesse…det finns nog en del texter av Hesse som man borde passera innan Gå. Och Fontane, detta sorgebarn i min läslista. Anna Seghers? Heinrich Mann? Dan Andersson? Selma?

    Varför glömmer man vissa böcker som gårdagens frukost, medan andra för alltid hänger sig kvar?

  21. Bengt O., jag är djupt imponerad av den kristendomsundervisning som du tycks ha haft i skolan.
    Jag läste ”krille” på läroverket på femtiotallet,men vi var aldrig i närheten av sådana urkunder som den augsburgska bekänelssen. Eller också har jag glömt eller förträngt alltsammas. Men faktum är att för den som verkligen vill förstå vad kristendomen/protestantismen går ut på, så är ”Den augsburgska bekännelsen” troligen den bästa källa som står till buds.

    Nu skall jag kolla det där med ”begäret”… ett ögonblick bara… här har vi det … (jag för en inre monolog)… ja, ja, ja… du har rätt, det VAR Paulus! …

    Som bevis anför jag ett något längre utdrag ur trosartikel XXIII, ”Om prästernas äktenskap”:

    ”… Då våra präster ville undvika denna allmänna anstöt, hava de tagit sig hustru och lärt, att det är dem tillåtet att ingå äktenskap. Först och främst emedan Paulus säger: För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru, samt: Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. —”

    Bengt O., du tycks vara spränglärd på Bibeln, eftersom du så lätt kunde härleda mitt lilla citats källa. Grattis!

  22. Lars,


    jag inser att jag inte sysslat med Den augsburgska bekännelsen; det är Den apostoliska trosbekännelsen jag är bekant med, ja, jag kan den nog nästan utantill.

    Michael,

    när du nämner Fontane, så kan jag inte låta bli att säga – Effi Briest har du ju säkert läst – Der Stechlin, Irrungen, Wirrungen, Frau Jenny Treibel, Schach von Wuthenow. Ungefär i den ordningen, sedan är du nog fast och även om vissa av de andra kanske inte når upp till de här mästerverkens nivå på alla punkter, så är de fulla av “läsguld”.

  23. Med anledning av diskussionen ovan har jag repeterat Augsburgska bekännelsen litet. Den är så vitt jag förstår gällande även för svenska kyrkan. Jag ser att den fördömer både ”muhammedaner” och de som ”utsprider judiska läror.” Och stackars vederdöparna som fördöms i praktiskt taget varje paragraf. Kända sådana var ju t.ex. Rinck och Knipperdollinck hos Strindberg. (Den verklige Knipperdollinck var emellertid så vitt jag minns borgmästare i Münster och inte vederdöpare utan ansattes tvärtom hårt av dessa. Så August tyckte nog bara att det var ett kul namn. Men det är en annnan historia.)

    Ja, det vara bara det jag ville säga.

  24. Den som till äventyrs läser min blogg ser att det finns en lista med ”Böcker jag ska läsa”. Där dyker de böcker upp som jag skaffar, med ambition att läsa dem. De kan finnas där ganska länge ibland. Några läser jag, andra försvinner olästa – och ersätts av nya.
    Jag funderar på en ny lista: ”Böcker jag inte ska läsa”. Eller: ”Böcker jag inte kommer att hinna läsa”. Eller varför inte: ”Böcker jag intalar mig själv att det är överflödigt att läsa”.
    Denna sista lista skulle bli lång.

    Böcker är för övrigt ett tålmodigt släkte. De kan stå olästa i hyllan i decennier – och så plötsligt blir det dags att läsa dem. De lever ett längre liv än vi människor. De väntar, i generationer om så behövs.

    Till sist ett exempel på en bok som jag börjat läsa två, tre gånger, men aldrig läst klart: Italo Svevo: ”Zenos bekännelser”. Har alla läst den? Ska jag ge den en ny chans?

  25. Lennart, alla borde sköta sina listor som du. Femårsplaner är mycket bra, det vet vi Öster om Oder;) Men kanske borde böcker bli makulatur efter för lång tid. Varför spara läsning till nästa generation? Sålla bör man, annars dör man (inte, förstås, men drunknar i papper). Heder att du vill läsa Eagleton, en klassisk marxistisk litteraturvetare och -teoretiker. Och Hj. Bergman, Sveriges främste (enligt mig) romanförfattare, ingen på svenska har fått mig att skratta åt svenskhetens och mänsklighetens dumhet som han. Den främste enligt mig, på prosa i alla fall. Kan Clownen Jac vara den bästa svenska romanen, efter Röda rummet då? Eller begriper jag som bergslagsmänniska det dumma bättre?

    Bodil: Inte ens Effi har jag smält. Skulle behöva en spark dahinten. Aber ganz nett, vom Radfahren schmerzt’s noch.

    Och av Bengt O. fattas ännu diverse läsdrömmar…

  26. Till min ”broder i Augsburg” (Bengt O.):

    Jag måste få kommentera det här med vederdöparna. Dom hade bl. a. en avvikande uppfattning angående straffsatsen för de ogudaktiga. Dom var lite mesiga, kan man säga. Enligt den rätta läran skall Kristus på domens dag ge några utvalda evigt liv, men …”de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo”.

    Och sedan kommer det: ”De (läs:våra protestantiska kyrkor)fördöma vederdöparna, som anse, att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut.”

    Luther gillade visst inte tidsbestämda straff!

    Och Bodil, till dig vill jag bara säga att en av undertecknarna av detta dokument var dåvarande Markgreven av Brandenburg. Så kom inte och säg att ”bekännelsen” är ett för udda inslag på denna blogg :-)

  27. Lennart,

    jag har allt sett din lista. Jag tittar där ibland för att se om något har ändrat sig. ”Zenos bekännelser” tycker jag du kan ge en chans till. Här är en länk till en av mina läsningar av den, om du har lust att titta.

    Michael,

    då kanske du skulle börja med Effi…

    Lars,

    nej, det verkar vara ett omtyckt tema (jag är INTE ironisk).

  28. Till Lennarts innovativa boklistor skulle man kunna foga ännu en: ”Böcker som jag har köpt och med nöje läst men som jag skäms för att ha kvar i bokhyllan”. Jag läste nyss i en tidning att den författare som toppar denna lista är Dan Brown. Han med ”da Vinci-koden”. Hur vet man detta? Jo, en organisation som folk skänker bort böcker till har gjort upp statistik på detta.

    Nåja, det är ju inte säkert att man skäms, men med vissa böcker är det så att man, genast efter att man har läst boken, inser att man aldrig kommer att ens titta i den igen. Och det är ju trångt i bokhyllan.

    Ibland blir det helt fel. För många år sedan måste jag ha dumpat J M G Le Clezios ”Rapport om Adam”. Jag köpte den i mitten av sextiotalet och den stod många år i bokhyllan i väntan på att bli läst. Men jag tyckte nog att bokens titel var så knasig, och författaren så snutfager på omslaget, att jag vägrade läsa den. (Snacka om fördomar. Och man kan undra varför jag köpte den. Jag tror att det var förlagets baksidestext som förledde mig.)

    Boken blev ju plötsligt högaktuell för något år sedan, och jag letade som en ekorre efter den, men hittade den inte. Så kan det gå.

    P.S. Kanske ordet ”snutfager” kan väcka intresse hos språkvetarna på bloggen. (Ni har väl inte glömt den uppslitande fejden om nattduksbordet för några veckor sedan?) D.S.

  29. Ja, ordet ”snutfager” är roligt och jag studsade till lite inför det redan innan du kommenterade det. Ordet tittade liksom ut ur texten. Vad är då ”snut” här? Jag tänker mig det som en synonym till ”tryne”, men egentligen vet jag inte om det är så… ”Trynfager”?

  30. Ja nu visar jag mitt rätta tryne som en snusförnuftig lexikonuppslagare men så här skriver Svensk Entomolog…nej Etomorf..nej Endorfolog..äsch.. Ordbok: ”snutofagher = ä. nsv.snutefager Spegel 1685, snutfager, sv.dial. snut o. nuta, motsv. no. snut, da.smide, mlty. snute, meng. snule (eng.
    snout), ty. schnauze (med z från schneu-zen), alla i betyd.: nos, mule, trut o. d.;

    Det finns mycket mer om ”sv. o. no. dial” osv men det kan ju den som är intresserad slå upp.

  31. Tack Bengt,

    för denna snututredning. Jag testar för mitt inre öra ord som ”mulfager” och ”trutfager”.

  32. Jag fann ordet snutfager använt på ett sätt jag inte stött på tidigare.

    Ur Lars Gyllenstens Huvudskallebok:

    »Parasollet var uppspänt. Det var en frisk och snutfager försommarmorgon. Jag satt där i min morgonrock och … «

  33. Hej!

    Får jag backa bandet en bit? Har just blivit påmind om Glaspärlespelt, googlade och hamnade här. Min väg till spelet var via Peter Nilson, som dog alldeles förfärligt för tidigt. Hans vidareutveckling av Hesses tema i flera böcker öppnar sådana svindlande djup. Men han gör det samtidigt med en lätthet som gör det lättare att tränga in i resonemangen än vad Hesse tillåter (Nilson låter inte boken läsa mig). Detta utan att tappa skärpa. Jag återvänder med några års mellanrum till ömse Nilson, ömse Hesse. Man blir stärkt, berikad och känner sig klok och återfår sin tro på människan. Banne mig.

    Mats

    Såg också att någon ville läsa Kalevala. Jag tycker den klår de isländska sagorna med hästlängder! Men läs Collianders gamla översättning, den nya har förlorat en del i skönhet. Den har blivit lite för jordnära, mist lite poetisk styrka.

  34. Mats,
    jag får ta mig en titt på vad Peter Nilson skrivit. Och tack för tipset angående översättningarna av Kalevala!

Kommentera