Kategori: Litteratur

Lucija Stupica (f. 1971) är en slovensk poet med tre diktsamlingar bakom sig. Jag fick för bara någon dag sedan den första svenska översättningen av hennes dikter i min hand. Alla de tre diktsamlingarna Cello i solen, Vindfångare och Ön, staden och de andra har fått lämna textbidrag till den svenska volymen som heter När avtrycken vaknar efter en dikt ur Vindfångare.

Snäckan här är min egen

Det första intrycket – jag har, får jag erkänna, inte hunnit läsa riktigt alla dikterna ännu – är en luftig känsla, en känsla av att vara i ett landskap och ett slags stilla, kanske ytligt sett omotiverad, glädje.

Jag läser en dikt ur Cello i solen, så får ni känna efter lite:

Stulen skönhet

Vi vaknade upp till en solig morgon,
borstade tänderna och satte oss vid bordet.
Dagen hade precis börjat.
Därute, olivlundar
och människoöden som vecklas ut
likt färgglad tvätt över
en stor, stenig bakgård.
Allt som likt utdragen, långsam musik
klev in i det mörka scenlandskapet fick klarare färger.
Bilderna blev starkare, större
än denna tunna skrift fångad mellan papperets kanter.
Med våra ögon slutna kastades vi av vinden likt båtar,
ett citronträd gav oss sina mörka, gröna vingar.
Vi planterade små och stora frön av lust,
skrev brev till fåglarna som fridfullt
korsade tystnadens breda vägar,
spelade in filmer i våra halvslutna ögon,
och om du sa: Vad du är vacker,
så sa du det för att du menade det.
Medan dagen sänkte sig ner över våra axlar
var det som om vi gick längs en avfolkad strand,
smekt av himlen. Den liknade
Arkadien och den var nära.
Sommaren blåste
och formade oss till två bägare
bräddfyllda med milda,
allt mildare tankar.

Medan jag skrev ner dikten läste jag den långsamt högt för mig själv och jag märkte att jag tyckte ännu mer om den när jag fick höra den också.

Översättningen – och i sådana här fall är översättarens betydelse nästan absolut – är gjord av Jan Henrik Swahn. Han har också skrivit ett efterord och jag vill citera det lilla avsnittet där han talar om slovenskans dualis:

Kärleken är något som diktjaget hela tiden förhåller sig till: ”Jag behöver omfamningar för att få luft.” Stupica har sagt att slovenskan är ett språk för älskande. Varje verbform, varje ändelse påminner de älskande om att de är två och att det de säger omsluter dem och utpekar dem. Slovenskan är nämligen sällsamt nog ett slaviskt språk med alla dualformerna levande bevarade och i Stupicas dikter duggar dessa tvåsamhetens markörer tätt.

Det här påminner mig om en slovensk novellantologi som jag köpte på Leipziger Buchmesse 2006, ett år då särskild uppmärksamhet riktades mot nutida slovenska författarskap. Titeln till antologin anspelar på just den speciella slovenska dualisformen: Zu zweit nirgendwo – Neue Erzählungen aus Slowenien.

PS Det är det lilla skånska förlaget Rámus som givit ut När avtrycken vaknar.
PPS Här finns en av mina texter om Aleš Šteger, en annan ung slovensk poet.

Jag försöker mig på ett litet ”upprop”: I Salongen pågår sedan våren – vid sidan av översättarintervjuerna som jag talade om härom sistens – en serie vi kallar ”Unga röster”. Där deltar unga skribenter (15-20 år gamla) med recensioner, essäer och liknande texter om verk och författare ur den europeiska litteraturen (med undantag för engelskspråkig och nordisk litteratur). Under texternas tillblivelse står jag bredvid och bistår, om så önskas, med råd och kommentarer. Hittills har vi publicerat tre texter i serien.

Sara Öberg har skrivit om Roberto Savianos kortroman ”Kärleken är dödens motsats”. Här följer ett kort citat ur hennes text:

Boken är lågmäld, mjuk och i vissa stunder framkallas en känsla av uppgivenhet. Krigen radas upp efter varandra och med varje krig följer nya sorger, vilket skapar en känsla av att sorgen aldrig tar slut, att det är något som man måste lära sig att leva med.

Det andra bidraget till ”Unga röster” handlar om Daniel Kehlmanns roman ”Jag och Kaminski”. Det är Amanda Cassel som skrivit och detta säger hon till romanens huvudperson:

Har Ni verkligen inställningen att Era medmänniskor inte lever med Er utan bredvid Er och även för Er? Ska Ni säga att en tjej ser bra ut säger Ni att hon ”inte är ful”. Ni utgår ifrån att allt från grunden är fult, negativt och smaklöst. Ni är en man som bara gör livet grått och surt för andra! Hören Sie auf!

Den senast tillkomna texten i serien är skrivet av Max Paulsson och han skriver om ”Orons bok” av Fernando Pessoa. Här följer slutraderna:

Fernando Pessoa har inom sig Bernardo Soares: en sargad själ som blöder en prosa svart och kraftfull som råolja. Orons bok är nedslående, inspirerande, hänryckande och återigen nedslående. Hur mycket man än vill förvissa sig om att det bara är en samling texter, kan man inte undgå känslan av att precis ha blivit nedtrampad av ett helt kavalleri med sanningar när man slår igen pärmarna.

Ytterligare två skribenter står nu på tur och deras texter kommer att dyka upp i Salongen inom några veckor eller någon månad. Jag vet vad de funderar på att skriva om, men jag vill inte avslöja något här. Men nu till ”uppropet”: Är det någon av er läsare som har någon ung skrivande människa som är intresserad av litteratur i sin närhet eller lite avlägsnare omgivning? I så fall – låt mig gärna veta det.

Alla som varit i Italien, inte minst rökare eller sådana som har någon rökare i sin närhet, känner antagligen till skylten ”Sali e tabacchi” som hänger utanför alla tobaksaffärer. Denna skylt är en kvarleva från saltmonopolets dagar och man kan faktiskt fortfarande köpa salt i de här små tobaksaffärerna förutom frimärken, vykort och diverse andra småsaker, ja, och så cigarretter och tobak förstås.

Piero Chiara har varit med här under pausträdet förr och det har också ”Sali e tabacchi”, som är en samling aforismer, småhistorier, tankar och lösa funderingar.

Jag låter nu Chiara berätta en liten historia för er:

Mio padre andò in viaggio di nozze a Genova, dove rimase una settimana all’albergo con mia madre. Un giorno gli servirono, alla frutta, delle banane. Era il 1912 e quelle erano le prime banane che mio padre vedeva. Ne afferrò una e con un coltello cominciò ad affettarla. Un cameriere gli tolse di mano il coltello, prese la banana, la sbucciò con le mani e gliela presentò, dicendo: ”È così che si sbuccia.”

”Bella novità” gli rispose mio padre. ”Ma prima di sbucciarla la taglio sempre in punta per vedere se è matura.

På svenska blir den ungefär så här:

Min far for på sin bröllopsresa till Genua, där han stannade en vecka på hotellet med min mor. En dag serverade man honom bananer som efterrätt. Det var 1912 och det här var de första bananer som min far såg. Han fattade tag i en av dem och började att skiva den med en kniv. En kypare tog kniven ur hans hand, grep bananen och skalade den med händerna och visade den för honom och sa: ”Det är så här man skalar den.”

”Vilken nyhet”, svarade min far. ”Men innan jag skalar den skär jag alltid av toppen för att se om den är mogen.”

…

PS Den här historien, som jag läste första gången för snart 35 år sedan, kom att på ett lite udda sätt aktualiseras för mig, när jag i mitten av åttiotalet arbetade som sfi-lärare i Malmö. En elev från Nigeria vek sig dubbel av skratt åt mitt mesiga sätt att – under en rast – skala och äta en apelsin. När han samlat sig igen visade han "hur man gör" – i sanning en både brutal och elegant uppvisning.

Jag har ett litet häfte med slingor av Pessoa-citat. Häftet har jag kvar från en sommarkväll kring Fernando Pessoas texter hos Julia Romanowska.

Så här lyder de första raderna:

I de stunder då landskapet är en gloria av liv
och drömmen bara en dröm,
har jag, o min älskade, i min oros tystnad skapat denna
sällsamma bok med portar som står öppna mot en allé
som leder till ett öde hus.

Jag har aldrig gjort annat än drömt

…

I Salongen finns sedan igår kväll en ny text i serien ”Unga röster” (av skribenter som är mellan 15 och 20 år), en text som handlar om Fernando Pessoa och Orons bok.

Jag läser i Giacomo Leopardis Zibaldone di pensieri (”Tankebok” ungefär) igen. Den innehåller så mycket att jag skulle kunna ha den som enda bok för resten av mitt läsande liv – om det inte hade funnits så mycket annat som lockade…

Sopra ogni dolore d’ogni sventura si può riposare, fuorchè il pentimento. Nel pentimento non c’è riposo nè pace, e perciò è la maggiore o la più acerba di tutte le disgrazie, come ho detto in altri pensieri. (2 Gennaio 1821).

…

Det går att finna ro i smärtan från varje nöd utom ångern. I ångern finns varken ro eller frid och därför är den den största och bittraste av alla olyckor, som jag redan sagt i andra tankar här. (2 januari 1821).