Pessoa

Jag har ett litet häfte med slingor av Pessoa-citat. Häftet har jag kvar från en sommarkväll kring Fernando Pessoas texter hos Julia Romanowska.

Så här lyder de första raderna:

I de stunder då landskapet är en gloria av liv
och drömmen bara en dröm,
har jag, o min älskade, i min oros tystnad skapat denna
sällsamma bok med portar som står öppna mot en allé
som leder till ett öde hus.

pict3967
Jag har aldrig gjort annat än drömt

I Salongen finns sedan igår kväll en ny text i serien ”Unga röster” (av skribenter som är mellan 15 och 20 år), en text som handlar om Fernando Pessoa och Orons bok.

9 tankar om “Pessoa

  1. Tack Bodil!

    Jag drabbades av längtan…
    det var ett tag sedan jag mötte honom, min Fernado Pessoa. det var länge sedan jag skrattade och grät tillsammans med honom. utan tvekan är han mig kär.

  2. Tack Bodil, och tack Max – och jag kan inte ens säga ”I didn´t know you had it in you …” En vacker text – den sammanfattar Pessoa på ett ypperligt sätt.

  3. Till Julia (ur ”häftet”):

    Just den här timmen har aldrig funnits förr,
    inte heller detta ljus,
    inte heller detta mitt väsen.

    Tack Bernur,

    för förmedlingen! Vi i Salongen gläder oss mycket över Max’ text.

    Michael,

    jag kommer inte på ett enda av namnen nu, men det gör kanske ingenting.

  4. Tack Julia!

    Och Michael – ursäkta mitt slamsiga svar. Jag var lite jäktad (och då ska man förstås inte svara på några kommentarer.)

  5. Tack för det tipset!
    Den där texten måste jag bestämnt läsa. Pessoas ”Orons bok” låg på mitt nattduksbord i bortåt femton år. Jag läste lite nu och då i den, ville alltid ha den till hands och ville inte att den skulle ta slut. Och det gör den ju knappast heller, så tät och tankediger som den boken är.

  6. Alles in Ordnung, Bodil. Intressant ordval: slamsigt svar. Doftar slakteri. Ungefär som i min ungdom, skämtet: Dä ä roliger i Kil, där åker grisera bil. Det fanns/finns ett slakteri i Kil. Om nu någon vet var Kil ligger?

    Och jag får fortfarande gåshud när du talar om böcker som betyder så mycket. Undrar varför jag saknar dylika. Fast jag har en del böcker om tåg, som är svåra att sova förutan. Och mitt lilla ex av manifestet, som halkar lätt ned i fickan. Så jag vet varför jag är där jag är när jag är där jag är. Eller inte. Och då jag bebor ett främmande land, är ryggsäcken ofta packad med min lilla litauisk-tyska. Som tadlar mig alltsomoftast för min slöhet.

    Av någon anledning förföljer mig dock en dikt av en annan vänersborgare, dikten kallad Bleka dödens minut. Varför den förföljer mig vet jag förstås inte, bara är så. Siauba, skulle de säga här. Siauba. Hemskt. Eller inte.

  7. Einar,

    jag ser att du har varit i Salongen och läst. Ja, den texten är vi glada att ha fått publicera.

    Michael,

    jag tackar för ordet ”siauba”. Vackert ord för hemskt.

Kommentera