Nej, jag sitter inte på den vita bänken vid dammen i Franzensbad, när jag lyssnar på Staffan Söderbloms ord om äppelträdet:
Äppelträdets poetik: grenen
gungar
efter frukten som föll
efter trasten som lyfte efter
himlen som rann genom äppel-
trädets krona.Landskapet runt Berlin – Mark Brandenburg – hör inte till de mer spektakulära eller snarfagra: Tallar, tallar, sand, sand – ganska platt, väldigt mycket av ingenting särskilt och ändå är (förstås) också det här landskapet älskat och omskrivet, gärna i en lågmäld ton av ”trots allt”.
Bilder från Treppendorf utanför Lübben i Spreewald (som egentligen har helt andra landskapliga sidor):
Mark
Mich rühren die sandigen Wege
Im alten sandigen Land.
Die Heckenrosengehege.
Die Holderbüsche am Rand
Der alten Felderraine.
Die Gräser reden mir da
Von Zeiten, die warn noch nicht meine,
Als ich das Früheste sah:
Die Gräser. Und hörte die Lerche.
Und roch dieser Sande Geruch.
Seither schlepp ich diese Erde
Mit mir als Segen und Fluch.
Ich muß diesen Sand verwandeln,
Bis er schmilzt und Wort wird in mir.
Diese Erde läßt nicht mit sich handeln.
Ich komm nicht umsonst aus ihr.
Eva Strittmatter
PS Tack Keri!
Vid det här laget är ni nog ganska bekanta med den lilla bokhandeln i Vrchlabí i alla fall från utsidan:
Vi går in där igen och tar med oss en ny bok ut, också den från det särpräglade lilla pragbaserade förlaget Vitalis:
Diktsamlingen ”Larenopfer” skrev Rilke när han var tjugo år strax innan han lämnade sin hemstad Prag för München. Bandet är tillägnat hemstaden och dikterna är ett slags poetisk vandring genom staden. I den romerska mytologin var ”lares” förresten ett slags skyddsgudar som var knutna till bestämda platser, så diktsamlingen är väl tänkt som ett offer till hemstadens skyddsandar i avskedets stund.
När jag läser dikterna har jag ganska svårt att känna igen den Rilke jag bäst känner till. Här finns inte de stora linjerna, de hisnande bråddjupen och den svindlande rörelsen, där allt sätts på spel och där läsaren gång på gång tappar andan, som i till exempel:
I dikterna i ”Larenopfer” råder stillhet och det som skildras är ofta litet eller på något vis anspråkslöst. Rösten här påminner mer om några av det tyskspråkiga 1800-talets diktare – från romantik till Biedermeier – än om Rilke själv. Jag läser dikten ”Auf der Kleinseite” (På Lillsidan):
Alte Häuser, steilgegiebelt,
hohe Türme voll Gebimmel, –
in die engen Höfe liebelt
nur ein winzig Stückchen Himmel.
Und auf jedem Treppenpflocke
müde lächelnd – Amoretten;
hoch am Dache um barocke
Vasen rieseln Rosenketten.
Spinnverwoben ist die Pforte
dort. Verstohlen liest die Sonne
die geheimnisvollen Worte
unter einer Steinmadonne.
Här talar en Rilke före den livsomstörtande jättevågens tid.
När jag för någon dag sedan letade på nätet efter svenska översättningar av Vítězslav Nezvals texter hittade jag något intressant: ett nytt initiativ som kallar sig Svenskt översättarlexikon.
Här följer ett litet utdrag som presenterar lexikonet och ger en del länkar in i det:
Svenskt översättarlexikon publiceras av Södertörns högskolebibliotek och har utvecklats där under medverkan av litteraturvetare, språkhistoriker, översättare och kritiker. Tjänsten lanserades i maj 2009. Lexikonet utvidgas kontinuerligt med nya artiklar och är fortfarande under utveckling, se vidare listan med planerade artiklar.
Läs om tankarna bakom lexikonet i artikeln Om Svenskt översättarlexikon. För en längre text om lexikonet och översättningshistoria, se Kleberg, Lars (2009), "Att göra översättningar synliga: Om översättningshistoria och databasen Svenskt översättarlexikon" (Ingår i: En bok om böcker och bibliotek: tillägnad Louise Brunes, Erland Jansson (red.), Huddinge: Södertörns högskola, s. 173-186). En första rapport om översättarlexikonet, Svenskt översättarlexikon: Rapport om ett nytt projekt skrevs av Jonas Lembke 2006 och beskriver förarbetet.
PS Om ni undrar hur det här hänger ihop med mitt sökande efter en svensk Nezvalöversättning, så kan jag berättade att lexikonet rymmer en artikel om Erik Lindegren som översättare och att han har översatt Nezvals dikt ”Syrener” – ”Bez u musea na Václavském náměstí” (Syrener vid museet på Wenzelplatsen).
Ena dagen i České Budějovice tillbringade vi till stor del liggande i gräset vid Vltavas vatten. Husen mittemot speglade sig tungt i vattnet och skapade en vacker kuliss till läsande och slumrande:
Vi flyttade omkring lite i gräset – efter sol eller skugga eller hälften av varje. Jag läste en bit i ”Vandrarna” av Jan Henrik Swahn, en bok om samhällets lyckliga olycksbarn. Nej, så kan man nog inte beskriva den, för den går nog inte att sammanfatta i en sådan där halvsnitsig fras. Jag försöker med några strödda citat ur bokens senare halva i stället:
Han kan inte hejda det, vill inte hejda det, och med skrattet kommer sorgen fast den tar sig inget uttryck, följer bara med på undersidan av skrattet som tjocka kokor av slem och han skrattar så att han ramlar av stolen, kommer upp igen
…
Han bastar, sitter inne i saunan och tänker att vi alla är nakna, det finns ingen större skillnad på oss, några upprättar större revir, andra mindre, ser sig ogenerat omkring, flackar, viker undan, äger, ber om ursäkt, sitter med rak, med krum rygg. Som i verkliga livet, där allt förstärks med kläder, antalet kvadratmeter.
…
Utan minsta aning om någonting rusar han iväg. Eller har han ett mål? Är det en skön känsla att springa och springa, tills alla former vältrar sig över en, i en kaskad av färger?
…
Men hon flydde åt ett håll, han gick åt ett annat, gick och gick och nu står han vid Västerbroplan, han bodde här någonstans en gång, såg alla människorna som arbetade på ett statligt verk alldeles intill komma till busshållplatsen vid regelbundna tider, så regelbundna att han tyckte sig kunna lägga hela deras liv utifrån denna enda pusselbit, ett jobb, en lön, en bostad, en busshållplats där kön av hemvändande människor plötsligt blir trettio meter lång strax före fyra och där bussarna konvulsiviskt kräks upp lika många klockan halvnio på morgonen.
…
En man som ser ut att ha förlorat allt på mycket kort tid. Sin självbild inte minst. Han verkar befinna sig över ett bråddjup. Det är en slak lina han balanserar på, men det är inte balansen som sviktar utan styrkan, han orkar nog inte så mycket mer, viljan att falla kommer snart att väga jämnt med viljan att hålla sig upprätt, och sedan, väga över.
…
Det blir grön gubbe. Det vackra paret kommer emot henne utan att se henne och hon skänker dem ett stort leende som hon inte har någon som helst kontroll över, som sliter sig loss från henne för att det vill över till kärleken.
…
En gång har jag tänkt att lugn, lugn, det finns en utväg om det skulle bli för tungt. Ett enda samtal räcker. Det är bara att lyfta luren och slå ett par tre siffror och så kommer det tre bilar. En likbil. En bil för tvångshämtning av min far. En bil från det sociala för att omhänderta min son.
…
–Ja. Jag längtar så efter en gammal buss som jag åkt med. Den körde förbi här en natt. Sen dess har jag sprungit hit ut och väntat jag vet inte hur många gånger, trots att jag inser att jag aldrig kommer att få se den igen.
…
I huvudet kasar berusade tankar hit och dit som dåligt surrad last
…
En vandrare balanserar mellan lycka och sorg, befinner sig alltid i rörelse, talar gärna om ödet men lever likväl som om det inte fanns, som om allt hängde på henne själv. En vandrare är inte rädd för att misslyckas, misslyckandet är ofta stommen till en bra historia.
…
Man skulle kunna säga att vandraren alltjämt väntar på sin Messias.
…
I slutkapitlet säger Swahn om personerna i den här romanen – dessa vingklippta, lidande människor, som visserligen för några ögonblick möter en stor glädje – att de är vandrare, att de alltid befinner sig i rörelse, men för mig är det nog snarare orden och dessas flöde här som påminner om vandrare eller kanske bussen, en huvudperson av plåt, denna buss som bildar ett slags flyktig vandrande himmel för romanpersonerna.
