Kategori: Litteratur

Nu är jag inne i den lilla bokhandeln vid huvudgatan i Vrchlabí. Jag vrider lite på stället med böcker från förlaget Vitalis, ett intressant Pragbaserat förlag som främst ger ut böcker på tyska. Deras utgivning cirkulerar kring det tysk-tjeckisk-judiska, med Kafka som ett slags nav eller hjärta.

Jag tar ner den här, en tvåspråkig upplaga av Edison av Vítězslav Nezval och börjar bläddra och läsa:

I efterordet finner man bland annat detta om bakgrunden till bokens tillkomst:

Es waren, nach Nezvals eigenem Bekenntnis, die Lichtergirlanden der Prager Brücken, die ihn von Anfang an bezauberten, schon, als er zu Beginn seiner Zeit im großstädtischen Prag noch Heimweh nach der dörflichen Idylle seiner Kindheit empfand. Sie regten ihn an, dem menschlichen Genius in der Gestalt des rastlosen Erfinders der Glühbirne, T. A. Edison, einen hymnischen Gesang zu widmen.

Det var alltså ljusgirlanderna på broarna i Prag som gav den första ingivelsen som sedan förde Nezvals tanke vidare till att skriva en hymn till ”glödlampans rastlöse uppfinnare”, Edison.

Kanske är det inte möjligt att förmedla hymnverkets suggestiva rytm och de besvärjande och nästan berusande upprepningarna med dessas glidande variationer genom något enstaka nedslag, men jag vill ändå göra ett försök och väljer början och slutet i den första sången. Början:

Trübsal ist unser Leben wie des Weinens Ton
Ein Spieler ging einst abends aus dem Spielsalon
Schnee fiel auf die Monstranzen aller Bars
die Luft war feucht nicht fern zum Frühling war’s
jedoch die Nacht erzitterte wie die Prärie
unter den Einschlägen der Sternartillerie
ihr lauschten da an Tischen schnapsbegossen
vor alkoholgefüllten Gläsern Zechgenossen
halbnackte Frauen auch im Pfauenfederkleid
Melancholiker wie stets zur Abendzeit

Doch war da etwas Schweres das zu zermalmen droht
Trauer Wehmut Bange vom Leben wie vom Tod

Och här är texten i original:

Slutet av första sången:

Ich dachte lass’ den Schatten endlich ihren Lauf
schlug langsam eine Wochen alte Zeitung auf
und leicht betäubt vom Duft der Schwärze schon
erblickte ich ein großes Bild von Edison
er saß da wie ein Priester einstmals im Talar
sie stellten seine neueste Erfindung dar
doch war da etwas Schönes das zu zermalmen droht
der Mut und auch die Freude am Leben wie am Tod

Originaltexten:

Som ni ser återkommer versraderna:

Doch war da etwas Schweres das zu zermalmen droht
Trauer Wehmut Bange vom Leben wie vom Tod

(Dock fanns där något tungt som krossar
sorg vemod rädsla hos livet och hos döden)

i ”lätt” förändrad form:

doch war da etwas Schönes das zu zermalmen droht
der Mut und auch die Freude am Leben wie am Tod

(dock fanns där något vackert som krossar
modet och glädjen hos livet och hos döden)

Den här slingan av ljus och mörker löper genom hela hymnen.

PS Skillnaden mellan den tyska och den svenska versionen här kommer sig att att jag – med hjälp – försökt mig på en översättning direkt från originalet. Dessutom har jag inte givit mig på några rim.

Jag läser Rilke igen:

Nenn ich dich Aufgang oder Untergang?
Denn manchmal bin ich vor dem Morgen bang

und greife scheu nach seiner Rosen Röte –

und ahne eine Angst in seiner Flöte

vor Tagen, welche liedlos sind und lang.



Aber die Abende sind mild und mein,

von meinem Schauen sind sie still beschienen;

in meinen Armen schlafen Wälder ein, -

und ich bin selbst das Klingen über ihnen,

und mit dem Dunkel in den Violinen

verwandt durch all mein Dunkelsein.

Om jag på försök skulle översätta en rad eller två?

Men kvällarna är milda och mina,
de ligger i mitt skådandes stilla sken

…

Här finns en inläsning av Mario Adorf för Rilkeprojekt.

Är tystnad en rikedom eller en brist? Sådant kan man fråga sig under dagar, när tiden är någorlunda rymlig. Och svara kan man förstås göra på olika sätt. Ibland verkar tystnad vara ett värde, en öppning, en befrielse från buller, tjat och innehållslöst babbel. Andra gånger ter sig tystnad som ödslighet och frånvaro av närhet.

Jag läser just i texten Silenzio (Tystnad) i Le piccole virtù (De små dygderna) av Natalia Ginzburg. Här följer ett citat ur den korta texten:

Di solito questo vizio del silenzio che avvelena la nostra epoca, lo si esprime con un luogo comune: “Si è perduto il gusto della conversazione”. È l’espressione futile, mondana, di una cosa vera e tragica. Dicendo “ il gusto della conversazione” noi non diciamo niente che ci aiuta a vivere: ma la possibilità di un libero e normale rapporto fra gli uomini, questo sì ci manca, e ci manca al punto che alcuni di noi si sono ammazzati per la coscienza di questa privazione. Il silenzio miete le sue vittime ogni giorno. Il silenzio è una malattia mortale.

Jag översätter stycket på prov:

Vanligen beskriver man den last som tystnaden är och som förgiftar vår epok med en banal fras: “Vi har tappat lusten att konversera”. Det är ett ytligt och mondänt uttryck för något som är sant och tragiskt. När vi säger “ lusten att konversera” säger vi ingenting som hjälper oss att leva: men möjligheten till fria och normala förbindelser människor emellan, den fattas oss och det till en sådan grad att några av oss har tagit sina liv på grund av vetskapen om den här förlusten. Tystnaden skördar sina offer varje dag. Tystnaden är en dödlig sjukdom.

Så kan tystnaden se ut från bristsidan, nästan som om den vore att likställa med ondskan. Och ändå är tystnaden stundtals något mycket värdefullt. När är tystnaden ett hot och när är den en lisa? Beror det på vilken möjlighet vi har att välja den? Och vilken plats har tystnaden i vårt samspel med andra?

PS Det kommer att vara “tyst” här under några dagar nu, men bara några dagar…

Jag ska nu försöka att inte smyga mig förbi själva det psykoanalytiska innehållet i Mikael Enckells Hölderlinbok. På sidan 116 har jag läst följande som stämt mig fundersam:

Psykoanalytikern Helm Stierlin framhåller i en synpunktsrik essä “Hölderlins dichterisches Schaffen” att avbrottet i i relationen till Susette Gontard inte enbart innebar en tragisk förlust, utan även en frigörelse som kommer till uttryck bl.a. i triumfkänslan i de sista avsnitten av “Menons Klagen um Diotima”. Stierlin menar att Hölderlin profiterat på brytningen genom att den försåg hans tillvaro med inslag av betydelsefullt och självupplevt lidande, frigjorde honom från en situation som tvingade till en viss självuppgivelse, men också drev delar av diktarpersonligheten till mognad via förlusten av ett viktigt objekt. (Härvid hänvisar Stierlin till Freuds uppfattning om jaget som ett kondensat av uppgivna objektrelationer.)

I början har jag inte svårt att följa tankegången, alltså det som gäller att avbrottet i relationen till Susette Gontard inte bara innebar att Hölderlin berövades något värdefullt utan också att han fick ett slags ny frihet. Det jag brottas med är det som står i parentesen: Jaget är “ett kondensat av uppgivna objektrelationer”. Är “uppgivna objektrelationer” verkligen en så viktig beståndsdel av jaget? Och menar Freud – eller andra psykoanalytiker – verkligen att jaget bara är detta?

Det skulle vara intressant om någon insatt person ville reda ut det här för mig…

I Trädgårdsföreningen i Göteborg igår stod jag en stund under ginkgoträdet och tänkte på det jag hört om trädets uråldrighet och på lövens märkliga form – små solfjädrar…

I Goethes West-östlicher Divan finns den berömda dikten om ginkgobladets och Goethes egen dubbelhet.

Ginkgo Biloba

Dieses Baums Blatt, der von Osten
Meinem Garten anvertraut,
Gibt geheimen Sinn zu kosten,
Wie’s den Wissenden erbaut.

Ist es ein lebendig Wesen,
Das sich in sich selbst getrennt?
Sind es zwei, die sich erlesen,
Daß man sie als eines kennt?

 Solche Frage zu erwidern,
Fand ich wohl den rechten Sinn;
Fühlst du nicht an meinen Liedern,
Daß ich eins und doppelt bin?

Är bladet ett enda levande väsen som skilt sig i sig självt? Är det två som väljer varandra, så att man ser dem som ett enda?

Här finns en engelskspråkig version.