Kategori: Litteratur

Jag har stannat vid ännu en skrämmande utvägslös dikt i ieud utan utgång av Ioan Es. Pop.

Först funderade jag lite över titeln. Hände det något särskilt i Rumänien eller i världen den 12 oktober 1976? Mina funderingar gav inget resultat, så jag var tvungen att ta itu med själva innehållet – en ström av mörkt blod bakom huset, som en familj i generationer försökt dölja med halm och löv. Det här är samma stoff som min barndoms mardrömmar vävdes av. Det har med både skräck och skam att göra. Och det som skildras är oåterkalleligt – så här var, är och kommer det att vara.

Jag läser med ett litet stänk av hopp en rad om att någon kommer undan. Men nej, den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång. Och dessutom översköljs han eller hon av hat för denna frist.

Och ändå finns ett slags tröst i den där dikten. Det är som om diktaren sagt allt det värsta. Värre än så här kan det inte bli. Det finns inget falskt ljus. Det kan inte plötsligt visa sig att "det egentligen var mycket värre".

12 oktober 1976

i fyra generationer har det bakom vårt hus flutit
en ström av mörkt blod.
i åratal har min far hållit på att täcka över den med halm och löv
så att grannarna inte ska märka något. också hans far täckte över den med halm och löv

och kanske blir det snart också min tur att täcka över den
för det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där.

om våren låtsas vi plöja och så,
så att det ser ut som om vi liknar alla andra.
och om hösten låtsas vi bärga skörden
för att verka som de andra, så att ingen ska märka
att allt vi i själva verket gör är att vänta
för att se vem som kommer sedan, en av oss
kommer säkert sedan.

vi tillbringar dagen med att hata den som kommer undan, fast
den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång.
under tiden flyter nedför denna ström en sträng av
mörkt blod, i åratal har vi täckt över den
med halm och löv,
det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där,
det måste se ut som om vi liknar alla andra.

Översättning: Dan Shafran

…

I Salongen finns nu en text om Herta Müller; ingen nyskriven men ny i Salongen i alla fall.

Den första novellen i antologin Tjeckien berättar: I sammetens spår är skriven av Michal Ajvaz (född 1949 i Prag). Den heter Skalbaggen och är hämtad ur novellsamlingen Návrat starého varana (Den gamle varanens återkomst). I förordet beskrivs Ajvaz’ stil som en där gränserna mellan fantasi och verklighet suddas ut och han jämförs med författare som Gustav Meyrink och Jorge Luis Borges.

Jag ska nu inte berätta sönder innehållet i den här fascinerande och gåtfulla lilla novellen, men något om skalbaggen vill jag ändå säga. Han täcker nämligen över ett litet textavsnitt – i en fotnot i en bok om kaninhållning – som berättar om ingången till den hemliga tunneln som leder till Malakitpalatset på stranden av den underjordiska floden! Detta i sig räcker för att trollbinda mig. Men jag säger inget om förloppet här. I stället vill jag, för att visa hur Ajvaz skriver, citera ett litet grubbleri över läsande, läshastigheter och över fotnoter och läsares hantering av sådana:

Ingen läser fotnoter; alla har bråttom att komma till slutet av boken, som om de fick betalt per läst meter. Folk lär sig läsa ännu snabbare med hjälp av särskilda metoder och skulle allra helst vilja få bokens innehåll injicerat direkt i huvudet i form av något slags koncentrat, så att de inte alls behövde slösa tid på att läsa. Ingen vill stanna upp på vägen, stiga ner i boksidans mörka källarvåning och sedan återvända igen. Det kan delvis ursäktas av det faktum att man i fotnoterna mestadels stöter på referenser till böcker som, om de överhuvudtaget existerar, ändå inte är tillgängliga, eftersom de vanligtvis förvaras i bergets inre, och dessutom brukar allsköns bråte från boken sopas ner i utrymmet för fotnoter, däribland även giftiga ord som kan förorsaka smärtsamma inflammationer i huvudet. Inte desto mindre skulle våra läsare vara för lata för att avvika från sin väg, även om de visste att de i fotnoten skulle kunna hitta en anvisning om hur de själva kan göra de vises sten med hjälp av det som de har hemma i sina kök. Jag har inte riktigt klart för mig vart de så envist skyndar; de tycks inte inse att de aldrig kan hinna ifatt det som de andfått jagar i boken, eftersom de hela tiden springer förbi det. Det verkliga budskapet i en bok kan endast den stöta på som långsamt släntrar utmed raderna som längs en havsstrand och lyssnar på språkets tysta vågsvall. Slöfocken hinner före den snabbaste löparen.

…

Översättningen av Skalbaggen är gjord av Lova Meister och det är förlaget Tranan som givit ut antologin.

Jag vill visa något vackert och hemlighetsfullt för er, ett litet prosastycke av Imants Ziedonis, som jag hittat i Lettland diktar – ord och steg. Jag präntar ner texten ord för ord här.

Det är mycket tidigt. Solen har ännu inte öppnat sina ögon. Mor har inte börjat gunga min vagga. Far har ännu inte gått ut att se till hästarna. Bakom dörren sover skor, trösklar och gångvägar.

I springorna mellan golvbräderna sover ännu gårdagen. En suck slumrar i diskhandduken, och en svordom glöder i den öppna spisens aska. Men kvällssömnen övergår i morgonsömn, och mössan på bordet vaknar. Mössan vaknar samtidigt med tupparna. Det är mycket tidigt. Jag känner att mössorna på hyllan hälsar mig, och jag måste gå.

Jag finns ännu inte. Jag har aldrig tagit ett steg, aldrig snuddat vid handtagen, inte sjungit i morgondaggen. Jag har inte ens sett solen. Man sa mig att hon stiger upp tidigt på morgnarna, mellan den tredje och fjärde gången tuppen gal, eller någon annan gång, kanske har jag missuppfattat det hela, men ögonblicket är nära, ty männen har slutat snarka och gardinerna rodnar.

Jag kliver över min första tröskel, från något outgrundligt och icke-existerande över tröskeln i morgondimman – det är min barndom.

Solen finns ännu ingenstans, det är mycket kyligt, och vägen leder in i dimman. Det första jag ser i den vita dimman är en brunn. Den första vägen leder således från tröskeln till brunnen. Det skall jag minnas: rönnen till vänster och linden till höger, vägen är fast, upptrampad, grönt gräs längs kanterna, och ingen annan väg finns ännu. Det skall jag komma ihåg.

I brunnen finns vatten. Jag lutar mig över karet, någonstans i djupet glimrar vattnet. Jag ropar: ”A!” Jag får ett sjungande svar – röster kommer tillbaka som från en kör. Över brunneskaret en underlig vagga. En hink gungar. Vem tar upp vatten med den om det inte finns någon människa här? Vem behöver detta vatten där i djupet?

Och då öppnas dörren, mor kommer ut och säger: – Snart skall solen gå upp.

Och snart skall du vara min son.

Imants Ziedonis (foto: Udis Briedis)

Översättningen från lettiskan är Juris Kronbergs’ och förlaget är Tranan.

…

För några år sedan översatte jag via tyskan en annan text av Ziedonis här.

PS I Salongen finns nu en ny översättarintervju.

Så småningom kommer jag att lämna bokmässan bakom mig (dock inte de böcker jag fick med mig därifrån), men innan dess vill jag ta med er på ett besök i det lilla skånska bokförlaget perenns monter, en monter som delades med ett par andra förlag som Rámus, ellerströms och kalejdoskop – men det är perenn jag vill tala om nu. Det är ett enmansförlag som drivs av eldsjälen Per Nilson. Hans utgivning är i stort sett koncentrerad till centraleuropeisk litteratur med en judisk tråd i mitten. Per översätter själv från tyskan och tjeckiskan men då och då anlitar han också andra översättare. Här är en lista över hans lite äldre utgivning:

Liv med en stjärna: Jiří Weil

Gallerian: Karel Pecka

Hundens och kattens äventyr: Josef Čapek

Mendelssohn på taket: Jiří Weil

Drömmarnas kafé: Lenka Reinerová

Judiska anekdoter: Karel Poláček

Per Nilson i samtal med besökare:

Borcherttröjan:

Och här kan ni se de böcker han givit ut under de senaste två åren:

Längst till höger snarare anar än ser man De döende européerna av Karl-Markus Gauß. Den handlar om fem europeiska folkspillror. Jag har utifrån boken och lite eget vetande skrivit något om tre av dem här: Gottscheetyskarna i Slovenien , sefarderna i Sarajevo och arumänerna på Balkan.

Strax intill och mera synlig står Den lilla flickan i Vintervelodromen av Annette Muller. Jag klipper in början av en text jag skrivit om boken för Finsk Tidskrift:

1929 lämnar det unga judiska paret Muller Galizien i östra Polen besjälade av förhoppningen om ett bättre liv någon annanstans. De reser till Paris och slår sig ner vid Rue de l’Avenir (Framtidens gata), där de inom kort börjar driva en syateljé i lägenheten. Inom några år har de fyra barn, tre pojkar och en flicka. Föräldrarna arbetar hårt och ljudet från symaskinerna bildar en surrande ljudkuliss till den första barndomen för Annette och hennes bröder. Själva är de fulla av upptåg och ljudnivån i lägenheten får M.L., grannen under, att reagera med polisanmälan, men de låter sig inte plattas till:

Men M.L. var förbittrad. Han fick oss att hoppa högt genom att banka i taket. Min mor beslutade sig för att ta i med hårdhandskarna. I ett helt dygn markerade hon för grannen varje timslag genom att hämdlystet och hårt dunka sopkvasten i golvet. Två slag för klockan två, åtta slag för klockan åtta och så vidare, halvtimmarna markerades med ett något mildare dunkande. Efter detta slutade vår grinige granne att beklaga sig.

Bredvid Mullers bok står Utanför dörren – fjorton prosastycken och ett drama av Wolfgang Borchert. Jag väljer att sätta in länkar till två av de kortaste berättelserna här, en till Brödet och en till Köksklockan så som de såg ut medan jag höll på med översättningsarbetet.

Längst till vänster har vi den senast utgivna boken Hundätarna i Svinia av Karl-Markus Gauß i Per Nilsons översättning. I den här boken av Gauß går resan genom Slovakien och vi hamnar till sist i en av landets östligaste utkanter hos den mest föraktade zigenska minoriteten där – degesi, hundätarna. Som ”utomstående” tänker vi oss väl ofta zigenare som en enhetlig folkgrupp och vi vill gärna tro att en del av problemen löses genom att vi – simsalabim – använder ordet ”romer” i stället för ordet ”zigenare”. I Gauß’ bok får vi stifta bekantskap med de tre zigenska kasterna ”roma”, som står högst (”roma” betyder ”människa”), ”ciganik”, som befinner sig i mitten och kasten ”degesi”, som är underst och som betraktas som oren av de andra båda. Bokens senare del handlar om orten Svinia, vars ena utkant är befolkad av degesi som lever i obeskrivligt armod:

Någon gång för kanske femtio år sedan glömdes romabyn Svinia bort av världen. Var och en som hade kraft nog att bryta sig ur apatin som lade sig över bosättningen, hade försvunnit, människor med en speciell begåvning för hantverk eller musik, människor som någonstans hade släktingar som de kunde stanna till hos; de som blev kvar sjönk ner i ett slags sömn, och deras ort rutschade allt längre ur tiden som omgav den, ur tiden som tickade där ute i världen och därvid förändrade den.

Det pågår nu hjälpprojekt där i Svinia, men ännu återstår nästan hela vägen till ett värdigt liv för dessa människor.

…

För den som vill titta närmare: perenns hemsida

Jag läser på en av insidesflikarna i den lilla volymen ieud utan utgång av Ioan Es. Pop att poeten ursprungligen kommer ifrån Maramureş, ett av de mest natursköna områdena i Rumänien och att också byn Ieud ligger där. Jag kan inte låta bli att leta efter bilder från Maramureş. Så här kan det se ut:

…

Men Pop är inte någon naturlyriker, hans dikter är ett slags förfärande gastkram som tar andan ur läsaren. Men innan vi läser något av honom här vill jag citera den korta författarpresentation som finns i slutet av boken:

Ioan Es. Pop (f. 1958) räknas som en av sin generations främsta rumänska poeter – kanske rentav den främste sedan 1989. Sedan debuten 1994 har han givit ut tio diktsamlingar och har belönats av såväl rumänska författarförbundet som Rumänska Akademin. Före den rumänska revolutionen var han lärare, samt under några månader byggnadsarbetare på Ceauşescus hus (”Folkets Hus”), en upplevelse han beskrivit i sin lyrik. Urvalsvolymen ieud utan utgång är hans första bok på svenska.

…

Jag har nu läst fram och tillbaka i ieud utan utgång flera gånger med stigande fasa, men ändå hela tiden fast. Ingen utgång för mig heller visst. Under läsningen fick jag ett mail från en rumänsk väninna, där hon säger så här om titeln:

Tänkte på en sak som det aldrig blev av att jag sa om titeln på diktsamlingen "Ieud utan utgång" – Ieudul fără ieşire. Det där ortnamnet ligger nära ett annat ord: iad, som betyder helvete. Iadul fără ieşire =Helvetet utan utgång. Sådana saker är ju i princip omöjliga att få med i en översättning…

Jag tänker läsa en ganska lång dikt nu, en dikt om livet och döden, om livets ändlighet och vår dödlighet, om vår inbäddning i släktleden. Ni ska se att ni inte heller kan värja er:

banketten

det har alltid varit så här hos oss:
tre sängar som alla varit tvungna att passera
den ene efter den andre. och i generationer har
alla följt denna regel och den har med tiden blivit till en lag
och på den är vårt hus grundat.

vi föddes sist. de nyfödda
har det förunnats att sitta i rummets ljusa hörn.
vi är för nya i denna värld för att inse
att det finns andra, fler människor i detta hus. vår värld
är bara sängen, upplyst av fönstret.

rätt många år går innan vi får veta att våra föräldrar
också bor här, men i en annan säng, längre bort
som ljuset knappt når fram till.
de gör mindre väsen av sig, de rör sig långsammare än vi.
men det tar rätt många år innan vi förstår det.

och en dag upptäcker vi att på deras andra sida, i
rummets mörkaste hörn, finns en tredje säng
och när vi kommer på det slutar vi skratta –
vi trodde hela världen slutade där, i skuggorna.

och nu får vi klart för oss att någon andas där och ingen tar notis om honom;
man säger bara till mig: det där är husets gamling, han är allas far;
således finns det en far, således existerar det där hörnet, säger jag för mig själv.
sedan vänjer vi oss och glömmer och bara om natten
hör vi honom i hörnet med sin irriterande andhämtning –
en djävul lade honom i samma rum som vi.

jag ligger ännu i sängen närmast fönstret, men jag skrattar inte längre
åt honom som andas häftigt i motsatta hörnet:
djupt inom mig tror jag att det är med avsikt vi inte får se honom.
och när han en dag bärs ut, bärs han från rummet
tillsammans med sin skugga och för oss förblir han ett stort mysterium.
jag får bara lov att vidrör kistans nya brädfodring.

i gengäld flyttar min far, tillsammans med sin skugga, vidare från
den andra sängen till den försvunnes säng,
jag flyttar över i hans säng, ungt kött bebor min förra säng,
men allt sker långsamt och man går från en säng
till en annan först efter lång väntan: övertagandet
av nästa säng kommer först efter en fruktansvärd strid,
en länge dold kamp.

de i den första sängen längtar redan till den andra, det
syns i deras ögon, själv känner jag mig,
om natten ansatt av en brinnande åtrå att ta över platsen
i den tredje sängen, innehavaren andas häftigt nu
allt mer obehagligt i sitt mörka hörn.

och en dag är den tredje sängen obebodd igen och
den som ligger i den bärs ut och skyfflas som sig bör till den fjärde sängen,
över vilken läggs ett lock som hindrar honom att på något sätt återkomma,
då ju hans säng har tagits och de andra redan har störtat ner i den andra sängen
och i den första sängen hörs nya gäster som ännu i hör
hur någon börjar andas häftigt där bak och det är jag själv

och i det ögonblicket tycks dagen bli mer intensiv.

…

Översättningen är gjord av Dan Shafran och det är Tranan som givit ut boken.