The Lament of a Warrior’s Waiting Wife

I Ödeläggelse (en bok med vidhängande dvd eller tvärtom) av Marie Silkeberg och Fredrik Arsæus Nauckhoff (och en rad andra författare, bildkonstnärer och musiker) har jag hittat en dikt som fångar mig, en dikt som jag tycker mig känna igen från någon annanstans och ändå inte helt. Det rör sig om utdrag ur en längre dikt med titeln Lament of a Warrior’s Waiting Wife. Jag läser att författaren är vietnamesiskan Doan Thi Diem och att den engelska översättningen är gjord av Huu Ngoc, Châu Diên och Lady Burton.

På ett annat ställe har jag funnit att den ursprungliga texten ska vara skriven på kinesiska av Dang Tran Con (1710-1745). Samma text hävdar emellertid att Doan Thi Diems (1705-1748) vietnamesiska tolkning överträffar originalet.

Men nu vill jag visa er dikten:

The brook rippling beneath the bridge is pure,
The roadside grass is still a tender green.
The battle calls him away, leaving her in anguish,
No longer his mate, once he leaps astride his horse or steps into his boat.
The rushing water cannot cleanse her grief,
The fragrant grass cannot erase her memories.
They hold hands, sharing gentle counsel, tender words,
He takes a step away and, preoccupied, another step, then pauses.
Her heart, like the moon’s shadow, follows him;
His heart, far away, seeks glory in the Heavenly Mountains.
He practiced with his sword even as they drained their parting cup,
Feinting, aiming, thrusting his spear into the panthers’ den.
He will hunt the enemy as Giới Từ conquered Lâu Lan,
Storm in like Phuc Ba smashing the Man Khê rebellion,
With his mantle spread crimson like a resplendent sunset,
His horse dazzling white, as if imprinted with newly fallen snow.
The harness bells jingle, tiny timpani to the thrum of drums,
They stand face to face, then a minute later their lives divide.
At the bridge, their life paths part with a final farewell.
By the roadside, she watches the silhouettes of the flags recede.
The advance troops are already approaching Liểu Camp.
While the cavalry remains sheltered in distant Tràng Dương.
The army takes him away at full gallop down its path,
Can the weeping willow ever know the agony ripping her heart?

The muted trill of flutes echoes from far, far away,
The rows of pennants float off in a fading mirage.
Layers of clouds hide his ultimate trace,
She stares at the bleak mountain, longing for his love.
As for him, he has entered the season and region of hardships,
While she returns to their old room with its mat und comforter.
Yearning, she stares at the place of painful parting,
Sees clouds spreading over the mountains’ blue haze.
Reaching Hàm Capital, he turns, glancing back once more,
While she watches from the warf at Tiêu and Tương Rivers.
The smoke of Tiêu-Tương never drifts to Hàm Dương;
The trees in Hàm Dương are a species apart from Tiêu-Tương.
They both stare once again yet see nothing at all
But the green, green thousands, thousands of mulberry trees,
Thousands of mulberries so intensely green but all of one color.
His heart or hers: Who endures the greater anguish?

p1060204

Bilden, som är tecknad av Birger Lundquist, har jag tagit ur boken Kineser av Hwang Tsu-Yü och Alf Henrikson. Teckningen finns under dikten Avsked av Wang Wei (673-740).

..

PS I Salongen finns sedan igår en text om Bernhard Schlinks Högläsaren.

Jurij Andruchovytj: Enhörningen

Härom dagen skickade mig Lev Hrytsyuk en provöversättning av ännu en dikt av Jurij Andruchovytj: Enhörningen. Och nu har vi karvat, putsat och tänkt och skickat den fram och tillbaka något tiotal gånger eller mer mellan Lviv och Vänersborg. Så här ser den ut just i detta ögonblick:

.

Enhörningen

Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
 
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
 
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en-
 hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).



Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
 
Och nu är natten här, som en stor morian,
 
och enhörningen klagar bedrövad.




Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in

i gläntor och bland väldoftande buskar. Där

dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.

Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:

spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.

Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,

genomborrad av hornet.

…Min enda.

hieronymus_bosch_020

Och här kan ni se den hos Lev.

En dikt av Jurij Andruchovytj – ett tolkningsförsök

Då och då gör jag i samarbete med Lev Hrytsyuk små experimentella översättningar av nutida ukrainsk poesi. Nej, jag kan inte ukrainska. Det är Lev som bär det hela över språkgränsen innan spelet kan börja. Så här kan processen se ut: Lev skickar mig råöversättningen av en dikt – ja, ofta är det mer än en råöversättning – med markeringar för problematiska textbitar. Jag ställer sedan frågor kring för mig svårbegripliga ställen. Och sedan börjar ”omgrävandet” och vi skickar förslag efter förslag hit och dit mellan Lviv och Vänersborg. Vi ställer frågor till varandra, jämför lösningar och i lyckosamma fall kan något som närmar sig en översättning eller tolkning ta form.

Under några kvällar har vi nu brottats med Jurij Andruchovytjs Gripen. En hel del är vi överens om, men inte allt. Lev har publicerat en version hos sig och jag lägger nu försöksvis in ”min” version här, en version som ännu är ”rörlig” och som kanske inom någon dag kommer att se annorlunda ut på någon eller några punkter. Poesi kan man aldrig översätta slutgiltigt – om jag får predika lite – det finns hela tiden möjligheter till nya tolkningar, men så här ser Gripen ut just nu:

gryphon

Gripen

Min herre, vilken meningslös värld!..
Vilken sorg sjunker ner på ruinen!
Under himlen svart som grafit
förgås jag i sanden. Och gripen från vapenskölden är där.

Råkor skriker från slocknade träd.
Jag föll av hästen och torneringen har jag förlorat.
Genom mig växer nu kvistar
som i pansaret borrat trehundra hål.

Flyg du ifrån mig, banerens vidunder,
bevingade lejon! Spelet är slut.
Gullkragen blommar ur ögonhålan.
Jag hade inget svärd. Det var en lutas nacke.

Och skydda med vingen henne, som väntar,
som gång efter annan skriver mina namn
på en griffel. Och när hon tystnar
göm henne då i jorden från skymfer och svek.

Varför flyger du inte? På den fuktiga sanden
dansar du runt mina korslagda armar.
Och dricker ur mig den långa eviga floden,
du, som är lik en korp. Du nästan-korp.

Aleš Šteger: Berlin och annat

Nu ska jag börja med att uttrycka mig lite fånigt: ”I år ska det vara en Berlinbok.” Nå, jag har träffat mitt val: Berlin av den slovenske poeten Aleš Šteger. För ungfär tre år sedan läste jag som första bok av honom hans diktsamling Tingens bok. För den som vill läsa finns här under pausträdet dikten Stenen och dikten Knutar.

På bokmässan i Leipzig 2007 lyssnade jag till Šteger när han presenterade den slovenska novellantologin Zu zweit nirgendwo och jag läste hans efterord Ach, Slowenien, som börjar så här (i min översättning från tyskan):

Ack, Slovenien. Naturligtvis, naturligtvis. Ungrarna i norr, italienarna i söder. Nej, så går det inte. En gång till: Kroaterna i norr, rumänerna i söder. Och Ukraina i väster. Eller ligger Slovakien i väster? Eller Slavonien? Eller Bosnien? Så går det nog, Bosnien i väster. Tyskland i hjärtat. Och Ryssland långt, långt borta. De höga oövervinnerliga Alperna, som kastar långa skuggor, och en flotta som består av tre båtar, en av dem en gummibåt. Ack, Slovenien.

pict6257

pict6253

Men nu till Berlin: Här bodde Aleš Šteger under åren 2005 och 2006 och här samlade han de intryck som får sitt uttryck i Berlin. I bokens 31 essäer förs vi omkring längs Berlins gator, till monument och loppmarknader, till Muren och till Historien. Och till parkerna och allt det andra gröna och alla vattnen som präglar staden. Här finns mycket att känna igen sig i för den som känner staden, kanske inte främst för den ”riktige” berlinaren men för den som då och då besökt staden under någon vecka, någon månad eller något år. Och för den som inte varit här finns mycket som kan locka till ett första besök. Och så finns förstås också det där speciella slovenska eller lite halvsydliga perspektivet.

Jag ska läsa två snuttar för er, det första ur essän Loppmarknader:

Berlinaren skiljer sig onödigt mycket lättare från sina saker än vad slovenen gör, och onödigt mycket svårare från sina historier.

Hm.

Och så vill jag visa början av essän Över Spree, på okänd plats:

Det var dans i restaurangens trädgård vid Treptower Promenade, mittemot Ungdomens ö. Ingen under sextio, men med en livsglädje som slog hettan i den ynkliga skuggan under platanerna, denna den tredje eftermiddagstimmen, ur tankarna.

Längst bak i boken finns ett efterord av Aris Fioretos, fast egentligen är det inte så mycket ett efterord till boken Berlin som till själva staden. Och det passar perfekt också som efterord till Štegers texter.

pict0036
Aris Fioretos hemma hos Jelena och Arne i Berlin

Jag väljer några rader ur Fioretos berlineri:

En omtyckt teori om flaneriet går ut på att den som vill lära känna en stad måste kunna konsten att gå vilse. ”Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket”, påpekas det i en berömd krönika om en barndom i Berlin kring 1900. ”Men att gå vilse i den på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning.”

p1060187

Jag hemlighåller det mesta av det som finns i den här boken, så att ni har så gott som allt kvar när ni själva öppnar boken, men jag vill ändå berätta att det är Sophie Sköld som gjort översättningen och att förlaget som givit ut den är Rámus.

OBS Tisdagen den 27 oktober kl. 19.00 bjuder Sveriges Författarförbund in till litterär afton med fokus Slovenien.

Europeisk poesifestival – en dikt av Géza Szöcs

För någon dag sedan fick jag ett paket från Bengt O. i Wien. Vill ni se vad det innehöll? Ja? Se här: en antologi med dikter från den europeiska poesifestivalen i Wien och Linz i början av denna månad.

p1060134

I den finns det dikter av poeter från Österrike, Danmark, Estland, Ryssland, Flandern, Finland, Italien, Litauen, Holland, Polen, Slovakien, Spanien, Turkiet och Ungern. Alltsammans dels på originalspråk dels i tysk tolkning. Av alla antologins poeter har jag bara läst Kristiina Ehin – och förresten även lyssnat på henne – tidigare. För att bereda mig en extra glädje bad Bengt några av poeterna att skriva sina namn eller något mer i boken. Och det gladde mig förstås. Tack, Bengt! Några har till och med ritat något också – till exempel har jag hittat en liten lurig litauisk räv på en av sidorna.

p1060136

Jag vill nu visa er en dikt av den ungersk-transylvanske poeten Géza Szöcs. Han föddes 1953 i Marosvásárhely/Târgu Mureş/Neumarkt. Efter landsförvisningen 1982 återvände han 1990 till Rumänien. Han lever numera i Kolozsvár/Cluj-Napoca/Klausenburg och Budapest.

Dels för att själv komma lite närmare den ungerska skriftbilden, dels för att ni ska få se hur ursprungsdikten ser ut, har jag präntat ner originalet här först:

Kolozsvári horror

Egy novemberi éjszakán, házkutatástól tartva, a
folyóba dobtam egy magnószalagot. A te hangod
volt rajta; hiszen tudod, melyik szalag lehetett
ez.

Azontúl még jóideig, valahányszor átmentem azon
a Szamos-hídon, mindig téged hallottalak a vízböl.

Och här följer den tyska tolkningen som är Szöcs’ egen:

Klausenburger Schrecken

In einer Novembernacht war es, als ich, aus Angst vor einer
Haussuchung, ein Tonband in den Fluß warf. Mit deiner
Stimme; du weißt schon, welches Band.
Das.

Später dann, eine lange Zeit noch, sooft ich über die
Szamosbrücke ging, hörte ich immer dich aus dem Wasser.

Jag gör ett försök att bära texten vidare till svenskan:

Kolozsvárskräck

En novembernatt kastade jag, i rädsla för en
husundersökning, ett ljudband i floden. Med din
röst; du vet säkert vilket band.
Det.

Senare, under en lång tid, så ofta jag gick över
Szamosbron, hörde jag alltid dig från vattnet.

Jag är inte riktigt glad åt ordföljden i det sista här. Jag försöker komma åt i vilken ordningsföljd satsbitarna kommer i originalet, men jag lyckas inte…