Nu ska jag börja med att uttrycka mig lite fånigt: ”I år ska det vara en Berlinbok.” Nå, jag har träffat mitt val: Berlin av den slovenske poeten Aleš Šteger. För ungfär tre år sedan läste jag som första bok av honom hans diktsamling Tingens bok. För den som vill läsa finns här under pausträdet dikten Stenen och dikten Knutar.
På bokmässan i Leipzig 2007 lyssnade jag till Šteger när han presenterade den slovenska novellantologin Zu zweit nirgendwo och jag läste hans efterord Ach, Slowenien, som börjar så här (i min översättning från tyskan):
Ack, Slovenien. Naturligtvis, naturligtvis. Ungrarna i norr, italienarna i söder. Nej, så går det inte. En gång till: Kroaterna i norr, rumänerna i söder. Och Ukraina i väster. Eller ligger Slovakien i väster? Eller Slavonien? Eller Bosnien? Så går det nog, Bosnien i väster. Tyskland i hjärtat. Och Ryssland långt, långt borta. De höga oövervinnerliga Alperna, som kastar långa skuggor, och en flotta som består av tre båtar, en av dem en gummibåt. Ack, Slovenien.
Men nu till Berlin: Här bodde Aleš Šteger under åren 2005 och 2006 och här samlade han de intryck som får sitt uttryck i Berlin. I bokens 31 essäer förs vi omkring längs Berlins gator, till monument och loppmarknader, till Muren och till Historien. Och till parkerna och allt det andra gröna och alla vattnen som präglar staden. Här finns mycket att känna igen sig i för den som känner staden, kanske inte främst för den ”riktige” berlinaren men för den som då och då besökt staden under någon vecka, någon månad eller något år. Och för den som inte varit här finns mycket som kan locka till ett första besök. Och så finns förstås också det där speciella slovenska eller lite halvsydliga perspektivet.
Jag ska läsa två snuttar för er, det första ur essän Loppmarknader:
Berlinaren skiljer sig onödigt mycket lättare från sina saker än vad slovenen gör, och onödigt mycket svårare från sina historier.
Hm.
Och så vill jag visa början av essän Över Spree, på okänd plats:
Det var dans i restaurangens trädgård vid Treptower Promenade, mittemot Ungdomens ö. Ingen under sextio, men med en livsglädje som slog hettan i den ynkliga skuggan under platanerna, denna den tredje eftermiddagstimmen, ur tankarna.
Längst bak i boken finns ett efterord av Aris Fioretos, fast egentligen är det inte så mycket ett efterord till boken Berlin som till själva staden. Och det passar perfekt också som efterord till Štegers texter.
Aris Fioretos hemma hos Jelena och Arne i Berlin
Jag väljer några rader ur Fioretos berlineri:
En omtyckt teori om flaneriet går ut på att den som vill lära känna en stad måste kunna konsten att gå vilse. ”Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket”, påpekas det i en berömd krönika om en barndom i Berlin kring 1900. ”Men att gå vilse i den på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning.”
Jag hemlighåller det mesta av det som finns i den här boken, så att ni har så gott som allt kvar när ni själva öppnar boken, men jag vill ändå berätta att det är Sophie Sköld som gjort översättningen och att förlaget som givit ut den är Rámus.
OBS Tisdagen den 27 oktober kl. 19.00 bjuder Sveriges Författarförbund in till litterär afton med fokus Slovenien.