Kategori: Litteratur

Härom dagen fick jag mig en artikel ur Die Welt-Online tillsänd. Den innehåller en mycket intressant intervju av Tilman Krause med författaren och Nobelpristagaren Imre Kertész, som jag nu har översatt till svenska. Rubriken är:

”Jag skriver ingen förintelse-litteratur, jag skriver romaner”

Die Welt: Bäste herr Kertész, käre herr Kertész, den 9 november fyller Ni 80 år, men den finaste presenten till denna födelsedag får inte Ni utan någon annan.

Imre Kertész: Jaha? Vem då?

W: Staden Berlin! För att Ni fortfarande lever där.

IK: Men vad säger Ni för något – Jag är berlinare!

W: Märkligt, någonstans har jag läst att Ni kommer från Budapest…

IK: Ni läser för mycket. Låt mig säga som det är: Jag är en storstadsmänniska och har alltid varit det. En storstadsmänniska hör inte hemma i Budapest. Den staden är ju helt och hållet balkaniserad. En storstadsmänniska hör hemma i Berlin!

W: Vad är det då som fascinerar Er så här?

IK: Jag skulle kunna räkna upp mycket. Låt mig betona två saker. Berlin är världens musikaliska metropol. Det är en avgörande anledning för mig att leva här och det gör jag nu sedan åtta år. När jag ännu bodde i Budapest, måste jag alltid gå ut i badrummet med min lilla transistorradio, när jag ville lyssna på musik. Bara där hade man bra mottagning. Här har vi tre operahus, som jag kan besöka när helst jag vill och dessutom den storartade filharmoniska orkestern. För en musikälskare är detta paradisiska betingelser. Och sedan den fridsamma, urbana atmosfären i staden. Inte minst här i Charlottenburg. Så snart vädret är någorlunda vackert flyttar människorna ut på gatorna och sitter på caféterrasserna. Där läser, äter och dricker och flirtar de. På sommaren är Berlin ett enda stort wellness-landskap eller varför inte en må-bra-sauna. Alla gör vad de vill med absolut självklarhet. Det finns ingen stress, inga aggressioner. Människorna är vänliga mot varandra, de är vänliga mot mig, så har jag upplevt det från det allra första ögonblicket och så har det förblivit tills idag.

W: Och där kan Budapest inte hålla jämna steg? När Ni visade mig staden för tio år sedan, gick det ju glatt och livligt till där också.

IK: Så såg det ut för Er som turist. Men det var bara en fassad. Jag har just varit där tio dagar igen. Läget har under de senaste tio åren kontinuerligt försämrats. Högerextremister och antisemiter anger tonen. Ungrarnas gamla laster, deras förljugenhet och deras benägenhet att förtränga saker, frodas lika mycket som någonsin. Ungern under kriget, Ungern och fascismen, Ungern och socialismen: Ingenting bearbetas, allt bara sminkas och skönmålas.

W: Ni är född i Budapest, Ni har tillbringat Er barndom där, Ni återvände dit efter befrielsen från koncentrationslägret i Buchenwald. Här uppstod Era viktigaste verk, som Ni fick Nobelpriset i litteratur 2002 för, framför alla andra århundradesromanen ”Mannen utan öde”, som blev färdig och publicerad 1975 efter tolv års arbete. Finns det då ingenting i Ert land med dess ovanligt rika litterära landskap som Ni känner gemenskap med?

IK: Jag är en produkt av europeisk kultur, en dekadent, om Ni så vill en rotlös, men stämpla mig inte som ungrare. Det räcker med att Era landsmän har gjort mig till jude. Rasmässiga, nationella tillhörigheter gäller inte för mig. Och för att komma tillbaka till Ert rika ungerska litteraturlandskap, så vill jag avslöja något för Er: Under alla de socialistiska åren har jag inte läst en enda av de statligt godkända ungerska böckerna. Min smak vägrade att äta sådant. Varje gång jag försökte slog magen en volt. Visst finns det ett par ungerska författare, som jag högaktar, underbara språkkonstnärer, dekadenta spelarnaturer men deras namn säger knappast Er i Tyskland något: Gyula Krúdy till exempel, som levde från 1878 till 1933, eller Dezsö Szomory, en samtida till Krúdy. Båda var för övrigt samtidigt storartade essäister…

W: Som Sándor Márai, som Ni väl inte har något emot?

IK: Som Sándor Márai, vars dagböcker jag anser vara alldeles ypperliga. Hans romaner i mindre grad, de når inte riktigt upp till modernismen. I Ungern har det inte funnits någon litterär modernism. Först långt efter kriget har Péter Nádas och jag tagit igen den, sedan kom redan postmodernismen med Péter Esterházy. Men när jag var ung, när jag blev författare, läste jag europeisk litteratur, framför allt tysk.

W: Vem har påverkat Er särskilt mycket?

IK: Thomas Mann, utan tvekan! 1954 gav Georg Lukács ut de första Thomas Mann-texterna efter kriget och dem slukade jag. Det förändrade mitt liv, ”Döden i Venedig”, ”Wälsungenblut”…

W: Just ”Wälsungenblut”, med dess antijudiska karikatyrer…

IK: Mig intresserar inte inställningar, mig intresserar estetik. Och handen på hjärtat: nyrika, vräkiga judar, såsom Thomas Mann framställde dem i ”Wälsungenblut” omkring 1910, fanns det nu en gång. Varför ska man förebrå författaren för det?

W: Efter Auschwitz kan man kanske inte längre se så obesvärat på den saken.

IK: Det kan hända. Men mig stör det inte. Som Ni vet tänker jag på mitt eget sätt om förintelsen. Jag är, som Jean Améry, en ojudisk jude och där kommer vi till kollektiva identiteter igen. De är ingenting för mig. Jag tycker inte om folkmusik. Klezmer är tråkigt.

W: Och ändå har Ni skrivit om förintelsen i många böcker.

IK: Jag har skrivit om förintelsen för att jag var tvungen att göra denna enastående erfarenhet, denna för 1900-talet så centrala erfarenhet, jag måste göra den och jag kunde göra den – eftersom jag var i Auschwitz och i Buchenwald. Tänk Er: vilket kapital! Men jag har inte skrivit någon förintelselitteratur, jag har skrivit romaner! Jag är en professionell författare. Jag har glatt mig åt varje lyckad mening, åt varje träffande ord, som jag åstadkommit. Min ambition var alltid och framför allt en konstnärlig.

W: Är det viktigt för Er att inte skriva om förintelsen av judarna på ett moraliskt sätt?

IK: Ja, bland annat. Och sedan tillkommer också detta: Man får inte se försöket till förintelse, man får inte se 1900-talets antisemitism isolerat. Man måste se den tillsammans med epokens stora erfarenhet och det är totalitarismen. Och totalitarismen upphörde inte vid nazismens slut. I ett land som Ungern kan man dessutom se att antisemitismen inte gick under med nazisterna.

W: Den som läser Era böcker, inte bara ”Mannen utan öde” utan också dess fortsättning, romanen ”Fiasko”, eller Er senaste roman ”Likvidation”, lägger genast märke till den mycket speciella Kertész-tonen, som har något ironiskt, spefullt och sarkstiskt. Har Ni fått kämpa för att nå fram till den här stilen eller gäller devisen ”Le style c’est l’homme” här?

IK: Ja, det är faktiskt min natur.

W: Vi talade i början om födelsedagspresenter. Är det något som Ni särskilt önskar Er till 80-årsdagen?

IK: Jag önskar mig och det önskar jag också alla andra männskor: Frid och kultur.

PS Här finns artikeln i original.

För en tid sedan talade vi under pausträdet om dikter av Antanas A. Jonynas, ja, vi läste också någon. Nu har jag hittat ett litet häfte med ett knippe dikter av tre litauiska poeter i en av hyllorna här. En av de poeterna är Jonynas.

Vi går in i en regnig och grå tid och jag tänkte ”besvärja” denna tid och dess tröghet med en dikt som heter ”Långvarigt regn vid havet”. Översättningen är gjord av Jonas Öhman.

Långvarigt regn vid havet

långvarigt regn som varar längre än en blick
långvarigt regn ända till horisonten
långvarigt regn som stelnar vid ordets yta
långvarigt regn från ett för oss okänt horoskop

långvarigt regn av vilket illusioner vävs
långvarigt regn som en stavelse på steniga gårdar
långvarigt regn som tyr sig till svarta ögonfransar
oändligt långvarigt regn vid havet

Det skulle vara roligt att veta hur man säger "långvarigt regn" på litauiska…

I Salongen finns sedan igår en översättning av Jurij Andruchovytjs essä om Lviv, Stadsskeppet. Jag plockar nu ut ett par ställen ur denna översättning. Här kommer – under bilden av det gamla Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore – textens inledande stycken:

Kung Danylo av Galizien, staden Lvivs grundare, anade förmodligen inte, att de marker, som han hade utsett för den sällsammaste av alla framtida städer i den europeiska östern, uppvisar en ytterst intressant geografisk egenhet. Jag minns den andäktiga nästan barnsliga entusiasm som kom över mig, när jag fick veta det. Denna egenhet tycktes mig i hög grad symbolisk men alls inte överraskande. Den pil som avskjutits med den kungliga bågen i mitten av 1200-talet träffade mitt i prick.

Den här egenheten består i att det genom staden med dess nästan helt och hållet stenlagda och fullbyggda kullar löper en vattendelare mellan två hav, Östersjön och Svarta havet. Den högsta punkten på denna idag osynliga, vattendelande höjdrygg befinner sig några hundra meter ifrån centralstationen, dviréts, som man bör säga här i Lviv. Norr om den punkten rinner alla vattendrag till Östersjön, söder om den rinner de till Svarta havet. Skärningspunkten mellan de båda axlarna, som delar den namnlösa vidden i öst-väst och norr-söder, blev automatiskt till en knutpunkt mellan handelsvägarna och till följd av detta också föremål för olika invasioner – av andlig, politisk, militär, kulturell och språklig art. Den tyska beteckningen för staden – Lemberg – betyder inte detsamma som det latinska Leopolis eller sanskritformen Singapore.

vattendelaren

Här är en blick över Lvivs centrala delar av idag:

Jag väljer nu också ett stycke från essäns senare del som jag med Levs hjälp har hittat lämplig ”illustrationer” till:

När man omkring mitten av 1700-talet uppförde en praktfull barockkyrka på Georgs-kullen i Lviv, skapade man en från alla håll synlig arkitektonisk centralpunkt i stadsbilden. Det retade begripligt nog de många romerska katolikerna, eftersom Georgskatedralen var en grekisk-katolsk kyrka. Hämden kom omkring tvåhundra år senare, när den nygotiska Elisabethskyrkans höga torn sköt upp i Lvivs himmel som en raket och därmed ställde sig i vägen för utsikten mot Georgskatedralen från stationen. Efter det har vyn över Georgskatedralen för besökare som anländer till Lviv gått förlorad. Upplevelsejägarna har ett objekt mindre. Också detta är ett exempel på de här avlagringarna. Kulturella eller antikulturella? Vad väger tyngst här – religiös stelbenthet, stolthet, kreativ konkurrens, habegär? Jag har inget svar, även om jag är säker på att det inte går att föreställa sig dagens Lviv utan den nygotiska, kitschiga Elisabethskyrkan.

Georgskatedralen

Elisabethskyrkan

Och här är textens slutrader, där Andruchovytj bland annat kommer tillbaka till det spännande vattendelarfenomenet:

Och endast genom barmhärtigheten hos Den som bestämmer geografin kan det någon gång hända att man lyckas förena något med något annat. Detta till på köpet baserat på direkt befängda ting – som att utgöra vattendelaren mellan två hav. Men av ingen annan orsak har vi här och nu, i början av ett århundrade och årtusende, den underbara möjligheten att vara passagerare på ett skepp, som, efter vad vi kan se, färdas i en förutsebar riktning. Kanske är det en ark, som har tagit med oss, såsom alltid skett i det gamla, eklektiska Lviv, för att rädda ett par av varje slag. Kanske finns det också andra skeppsmetaforer – bateux îvre, narrskepp, dödsskepp. Eller som hos Joseph Roth – de suddiga gränsernas stad, det flytande Trieste, det vandrande Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore…

…

Översättningen har tillkommit på en omväg som kanske ändå till sist fört texten hem till sig själv. Första steget bestod i att jag översatte hela texten från tyskan och nästa i att Lev Hrysyuk läste min översättning mot det ukrainska originalet och letade reda på de trådar som genom den dubbla översättningen kommit att peka för långt ut ur väven. Sedan funderade vi tillsammans fram och tillbaka tills vi hittat vägar att lirka in vilsetrådarna i något som kom originaltexten nära.

Och här är hela texten som är en bra bit längre än de här små utdragen.

För någon dag sedan fick jag mig Hufvudstadsbladets bilaga om litteratur, ”Bokextra”, tillsänd.

Mittuppslaget i den 36 sidor tjocka bilagan innehåller det svenskspråkiga programmet från Helsingfors bokmässa 22-25 oktober. De två scenerna som alltsammans utspelade sig på heter ”Edith Södergranscenen” och ”Tottiscenen” (efter en av Edith Södergrans katter, väl?). Jag plockar lite självsvåldigt bland programpunkterna:

”Edith Södergranscenen”:

torsdag 11.30: Hur kan det hända så tokiga saker? Elever och läraren Anna-Karin Brunberg från Boxby skola i Sibbo intervjuar Carina Wolff-Brandt. (Rubriken är obetalbar, tycker jag.)

fredag 14.00: Bokens bäst före-datum? När blir en bok gammal? Vart försvinner halvgamla böcker? När uppstår de som rariteter? Birgitta Boucht, Mari Koli och Andrew Eriksson diskuterar.

fredag 18.00: Topelius och kvinnorna Merete Mazzarella och Janina Orlov gör en djupdykning i Topelius kvinnosyn.

lördag 16.30: Nyttiga idioter? Var man minoritetskommunist på 1970-talet för att göra revolution eller var det helt enkelt så att taistoiterna ordnade de bästa festerna? Camilla Berggren, Marianne Lydén och Björn Månsson samtalar.

söndag 14.30: S:t Henrikslegenden Om S:t Henriks status som nationalhelgon i Finland, det första korståget och hans mångomtalade död samtalar Rainer Knapas och Tuomas Heikkilä.

”Tottiscenen”:

torsdag 11.00: Kom och träffa businnan Möt mjukishunden Businnan, en riktig diva i tygmundering, och hennes skapare Annika Sandelin och Linda Bondestam.

fredag 13.30: Sköna gröna öar En del längtar dit, andra därifrån, men har man rötterna i Åland är det alltid förknippat med längtan. Britt Marie Trensmar och Ann-Gerd Steinby om åländskhetens väsen.

fredag 16.00: Kärlekspoesikarusellen Märta Tikkanen, Birgitta Boucht, Bengt Berg och Heidi von Wright snurrar i ett lekfullt samtal om kärlek, lyrik och kärlekslyrik. Karusellmästare: Katarina Gäddnäs.

lördag 16.00: Graffiti i Tel Aviv I sin nya bok levererar Karmela Bélinki färgstarka minnen från ett liv som journalist i bland annat Indien, Ukraina och Kina.

Men detta var nu bara mittuppslaget. Bilagans mest omfattande inslag är ett reportage om författarparet Hannu Raittila och Leena Lander. Texten där är Pia Ingströms och bilderna Cata Portins. Så här lyder den lilla ingressen:

Hannu Raittila och Leena Lander bor vid Saimen, ute på en udde avskuren från fastlandet av en kanal. Vi besökte dem för att prata om romanens död och författarens överlevnad, om text och sex och marknadsyra.

Bilderna till reportaget är vackra och suggestiva (den ena kan ni förresten se på omslaget) och så här kommenterar Pia Ingström Raittilas promenad in i bilderna: ”Sen går han ut på gården för att bli fotograferad i olika rustika poser och steka mujkor, medan grannens kossor står och glor på honom bakom staketet.”

Dessa båda författare skriver alltså på finska förstår jag efter att ha läst mig ett stycke in i reportaget och det går också upp för mig att samtalsspråket måste ha varit finska. Eller var det tvärtom? Det är det här som är det ”dolda främmande” med finlandsvenskarna för mig. Jag vet ju att de bor i Finland och att deras värld till stor del är finsk, men när jag läser deras texter eller talar med dem glömmer jag ibland bort att de har den här ”större utblicken” över språkens hav och – att deras svenska är utsatt för faror på ett helt annat sätt än vår är här. I slutet av artikeln läser jag något som förtydligar detta med Finlands dubbelspråkighet för mig (ur EN synvinkel):

Lander berömmer generöst sina översättare, och särskilt Camilla Frostell som står för de svenska utgåvorna. Leena Lander själv är uppvuxen med världslitteraturen i finsk översättning – och definierar sin författaregenart från ett helt annat håll än Raittila. Den finska prosans honnörsbegrepp hyvä lause, den snygga och avskalade, syntaktiskt hyperekonomiska meningen, är inte hennes forte.

Nå – vad innehåller tidningen mera då? Jo, där finns essän ”Sibirien” till exempel, en text av Kristina Rotkirch om tre moderna sibiriska författare: Jevgenij Griskovets, Roman Sentjin och Olga Slavnikova. (Jag ser själv fram emot att läsa Griskovets’ roman Floder i Rotkirchs översättning – kanske kommer den ut nästa vecka.) Sedan finns två intervjuer som Pia Ingström gjorde under bokmässan i Göteborg, en med den tjeckiske författaren Jáchym Topol och en med den transylvansk-ungerske författaren György Dragomán (som här säger helt andra saker än dem han sa till mig i min intervju för Salongen).

Ett stråk som löper rakt igenom hela denna litteraturbilaga heter ”Årets bok”, där:

Våra kritiker berättar om minnesvärda läsupplevelser: klassgnissel, Yogasutror, lysande noveller och härligt oansenliga och griniga karaktärer.

Jag gör nu en liten lista över vilka böcker som valdes, men jag tar inte med något om varför och hur, för det här håller redan på att svälla ut till något alltför våmligt:

Henriette Zorn – Carole Seymore-Jones: En farlig förbindelse
Anna-Lena Brunell – Helle Helle: Ner till hundarna
Henrik Jansson – Eva Adolfsson: En liten historia
Ola Wihlke – Gellert Tamas: De apatiska – om makt, myter och manipulation
Måns Broo – Edwin Bryant: The Yoga Sutras of Patañjali
Oscar Rossi – Horacio Castellanos Moya: Sanslöshet /György Dragomán: Den vita kungen
Michel Ekman – Johanna Holmström: Camera Obscura
Erik Bergqvist – Peter Cornell: Mannen på gatan. Prostitution och modernism
Merete Mazzarella – Henrik Meinander: Finland 1944. Krig, samhälle, känslolandskap
Pia Ingström – red Charlotte Sundström & Trygve Söderling: Obs! Klass
Julia Tidigs – Anne Carson: Röd självbiografi
Annika Hällsten – Jörn Donner: Bergman:PM
Claes Andersson – Lars Norén: En dramatikers dagbok
Bodil Zalesky – Péter Nádas: Egen död

Det finns också två texter om läsplattan (av Philip Teir och Lisen Sundquist) och faktiskt också något om ätande invid den. Så här skriver Pia Ingström i ledaren om detta:

”Att äta går alltid att göra samtidigt” bedyrar en av våra experter, men vad händer om man smetar marmelad på sin elektroniska läsplatta?

Sedan bjuds läsaren på – och det är här "äta går samtidigt" har sin egentliga spelplan – en enkät eller en ät-och-läsgallup. I tidningen ryms också ett samtal om poesi och politik mellan arbetsminister Anni Sinnemäki och Claes Arvidsson. Men, nej, jag kan nog inte ta upp allt som finns i detta ”Bokextra”, fast jag vill ändå till sist berätta att på det sista uppslaget finns frågespalten ”Fråga doktorn” och den presenteras så här:

Får du fysiska besvär av Runeberg? Blir du sjösjuk av Proust? Oroa dig inte. Våra doktorer svarar på allt du ville veta om klassiker men inte vågade fråga. Här är Bokextras klassikerklinik.

För några veckor sedan beställde jag mastodontverket Minnesanteckningarnas bok av Péter Nádas från ett antikvariat. Boken kom och av en helt naturlig slump hittade jag ett eller snarare två tidningsurklipp i den. På svenska kom romanen 1994 – originalet kom 1986 – och 1995 fick Nádas Leipziger Buchpreis für europäische Verständigung (Leipzigs bokpris för ömsesidig europeisk förståelse) till stor del motiverat av just den här romanen, för att den kan ses som ”en analys av vårt av ideologier präglade århundrades inre historia”.

Vad innehåller då de här tidningsurklippen, undrar ni kanske nu (om jag lagt upp det här rätt). Det rör sig om urklipp ur SvD från den 25 och 26 mars 1995. Under vinjetten ”Samtider” finns här – i Ervin Rosenbergs översättning – det tacktal Nádas höll i Leipzig efter att han mottagit priset.

Min första reaktion, innan jag alls hade börjat läsa talet, var förvåning: Tänk att man i en svensk tidning publicerar en sådan här europeiskt angelägen text! Min nästa tanke, fortfarande utan att ha läst texten, var ungefär den här: Men det är nog inget man vill upprepa… (Numera är det bara Salongen som ger sig på sådant.)

Här finns för den intresserade en lista över pristagarna (1994-2009) med kort information om dessa och länkar till hyllnings- och tacktalen.

Jag läste talet med en ökande känsla av obehag och skuld. Det handlar om de starkas svek mot de svagare, de friskas och oskaddas svek mot de olycksdrabbade. Det handlar om Västeuropas nonchalans och egoistiska positioner eller positioneringar gentemot de nyfödda vacklande demokratierna i Östeuropa. I början av talet säger Nádas att han tror att vi missat en viktig chans att förstå varandra:

Det senast bortspelade ögonblicket ligger strax bakom oss. Det inträffade när ungrarna öppnade gränserna, när tjeckerna tog itu med sin sammetsrevolution, när rumänerna darrande och i vällustig glädje massakrerade de två tyrannerna, när tyskarna äntligen med sina bara händer och naglar störtade sig över betongmuren. Det var som om hoppet om ett förnuftigt formbart gemensamt liv på nytt blänkte till för första gången på mycket lång tid. Även om vi inte talar frihetens språk på samma sätt, borde vi i princip förstå det var och en på sitt håll.

Men redan i ögonblicket efter har var och en blivit upphunnen och infångad av sitt långa och mörka förflutna, var och en tystad med hjälp av sitt eget förflutna, efter sitt eget sinnelag, och på sin egen mun de nyss befriade människornas vackert ljudande kör. Den döve Beethoven skulle inte heller kunna urskilja annat än vanmäktigt och meningslöst gapande.

Lite längre ner i texten fortsätter han så här:

Det artiga och andefattiga gapandet, den traditionella europeiska skenhelighetens väl inövade stora kör, som inte ett enda ord, inte en enda suck av mänskligt lidande någnsin har kunnat överrösta. Återstod de sanktionerade skenbilderna. Spegelsalarnas tystnad, galamiddagarnas tystnad, kristallkronornas tystnad, de röda mattorna under fötterna, dessa mattor som så diskret absorberar de politiska brottslingarnas och de besökande massmördarnas steg.

Och värre blir det:

Mänskligt och andligt befinner sig Europa i ett så dåligt tillstånd att det inte längre har någon enda tänkare som vore i stånd att trovärdigt deklarera konkursen.

I det fjärde huvudstycket säger Nádas sedan så här om sig själv och sin bakgrund:

Jag växte upp bland ruiner och allvarligt skadade människor. Med största säkerhet är jag också en allvarligt skadad människa.

Och längst ner i samma stycke kommer den tunga meningen:

Det finns bara ett Europa, de skadades Europa.

I SvD delades som sagt det långa talet upp på två dagar och alldeles i början av dag två kan man läsa följande:

Om vi överhuvudtaget hade anledning att tala om ömsesidig europeisk förståelse, och inte endast om bristen på densamma, om dess meningslösa sken, då skulle den verkliga frågan i dag inte vara, varför Europas i demokratisk samhällsordning hemmastadda folk och fritt valda regeringar inte hjälpt de nya demokratierna att komma på fötter, trots att det borde ha varit deras moraliska plikt, eller varför dessa folk och regeringar för sina kortsiktiga intressens skull tvingar dem på knä.

Den verkliga frågan är varför Europas utvalda tänkare inte vaknar äntligen, varför de försummar att högt uttala en mänskligt begriplig, realistisk mening.

Här faller anklagelserna tungt över det lyckligare lottade Västeuropa, över folken, regeringarna och över ”de utvalda tänkarna”.

Talet fortsätter sedan ett bra stycke till och röstläget blir allt mer sargat och förtvivlat. Nádas ser inget hopp, inte vad jag kan gräva fram i alla fall. Jag undrar hur han ser på den europeiska frågan idag…

Här är i alla fall hela talet (på tyska).

Och Minnesanteckningarnas bok då? Jo, den läser jag. Hittills har jag läst en dryg sjättedel av de 840 sidorna. Jag känner mig ibland som vore jag blind under läsningen. Jag famlar mig fram. Samtidigt känns det som att driva runt i en sugande ström. Skeendet rör sig på något vis ”under ytan”, innanför detta att vara människa. Denna läsupplevelse är nog ganska nära något som man skulle kunna kalla obeskrivligt. Och ändå måste jag hela tiden vidare.

Och vem har översatt alla de 840 sidorna från ungerska till svenska? Ervin Rosenberg.