I Gabriele d’Annunzios stora diktverk Laudi del cielo del mare della terra e degli eroi betraktas Alcyone av många som höjdpunkten. Vart och ett av de fem banden har namngivits efter stjärnor i Plejaderna. Alcyone är en hyllning till jorden och naturen och den mediterrana sommaren i allt dess överdåd och sinnliga brutalitet. Många av dikterna har Versilia, det toskanska kustlandet mellan floderna Magra och Serchio som spelplats. I andra rör vi oss i antikens Grekland. Tiden i dikterna är sommaren eller sommaren som evighet. Vid sin sida har diktjaget följeslagerskan Ermione, kanske en förklädnad för Eleonora Duse som under en tid i början av 1900-talet var d’Annunzios kärlek.
Delar av diktsamlingen är för min smak alltför överlastad med mytologiskt stoff och anspelningar på antikens och den italienska litteraturens stora och här och där kan dikterna bli till ett slags vältrande i kraftexplosioner och självförhärligande eruptioner som kan ge mig en känsla av övermättnad. Ändå lockar och övermannar vissa dikter just genom sin nästan brutalt prunkande sensualism, andra däremot genom sin klara lyskraft och nästan absoluta skönhet. La sera fiesolana hör till dessa allra vackraste. Det är den äldsta av dikterna i Alcyone och den kom till den 17 juni 1899 ”verso sera, dopo la pioggia” (fram emot kvällen, efter regnet) står det i en anteckning. Dikten beskriver en sommarkväll full av skönhet och harmoni. Här finns ingen aggressiv eller dekadent raffinerad sinnlighet, inga spektakulära överdrifter, här råder jämnvikt och ro. Bild byts mot bild i en mjuk rytm – vi ser trädens grenar, deras löv, blommor, månen och det mörknande landskapet. I detta landskap rör sig sig två människor – fast man skönjer dem knappt – diktaren och hans älskade. Dikten består av tre längre strofer som var och en följs av fristående trerading. De korta stroferna slås an med ett eko från Franciskus’ Cantico delle creature (Solsången): ”Laudata sii…” (Lovad vare du), fast här är lovsången riktad till Kvällen och inte till Gud. Också på andra ställen i dikten kan man höra Franciskus’ röst: ”i fratelli olivi” reflekterar den franciskanska tanken om broder- och systerskapet mellan människan och skapelsens alla delar. Ett särskilt intryck på mig gör raden ”Laudata sii pel tuo viso di perla”. På svenska: ”Lovad vare du för ditt pärlansikte” – fast det blir inte lika vackert…
La sera fiesolana
Fresche le mie parole ne la sera
ti sien come il fruscìo che fan le foglie
del gelso ne la man di chi le coglie
silenzioso e ancor s’attarda a l’opra lenta
su l’alta scala che s’annera
contro il fusto che s’inargenta
con le sue rame spoglie
mentre la Luna è prossima a le soglie
cerule e par che innanzi a sé distenda un velo
ove il nostro sogno si giace
e par che la campagna già si senta
da lei sommersa nel notturno gelo
e da lei beva la sperata pace
senza vederla.
Laudata sii pel tuo viso di perla,
o Sera, e pè tuoi grandi umidi occhi ove si tace
l’acqua del cielo!
Dolci le mie parole ne la sera
ti sien come la pioggia che bruiva
tepida e fuggitiva,
commiato lacrimoso de la primavera,
su i gelsi e su gli olmi e su le viti
e su i pini dai novelli rosei diti
che giocano con l’aura che si perde,
e su ’l grano che non è biondo ancóra
e non è verde,
e su ’l fieno che già patì la falce
e trascolora,
e su gli olivi, su i fratelli olivi
che fan di santità pallidi i clivi
e sorridenti.
Laudata sii per le tue vesti aulenti,
o Sera, e pel cinto che ti cinge come il salce
il fien che odora!
Io ti dirò verso quali reami
d’amor ci chiami il fiume, le cui fonti
eterne a l’ombra de gli antichi rami
parlano nel mistero sacro dei monti;
e ti dirò per qual segreto
le colline su i limpidi orizzonti
s’incùrvino come labbra che un divieto
chiuda, e perché la volontà di dire
le faccia belle
oltre ogni uman desire
e nel silenzio lor sempre novelle
consolatrici, sì che pare
che ogni sera l’anima le possa amare
d’amor più forte.
Laudata sii per la tua pura morte
o Sera, e per l’attesa che in te fa palpitare
le prime stelle!
