Doris Kareva: om skönlitterärt översättande

Hos Lev Hrytsyuk läste jag för någon dag sedan en intressant text om det skönlitterära översättandets konst. Det är den estniska poeten Doris Kareva som talar. (Jag har förresten visat flera dikter av henne här tidigare.)

Texten hos Lev är på engelska och möjligen är det originalversionen. Fast kanske är den på estniska och sedan översatt till engelska. Mest för att själva sammanhanget frestar mig till det, översätter jag mitt favoritavsnitt till svenska. Min översättning är möjligen lite egenvillig. Kanske vill någon göra en trognare.

Jag är övertygad om att översättande innefattar ett element av alkemi; det är en fullständing transformation – eller, som alkemisterna säger, transmutation. Och det är inte bara texten som transfomeras. Under processen förvandlas också något i översättaren. För översättande handlar först och främst om förståelse på djupet; därför har det en stark förvandlande inverkan på den som åtar sig att genomföra en översättning.

Här finns hela texten (på engelska).

doris_karevaimgp5927jpg
Det är något särskilt med den här bilden…

Paul Celan: Heimkehr

Tillbaka i Sprachgitter av Paul Celan och jag har närmat mig ytterligare en dikt genom att försöka tolka eller översätta den.

pict2262

HEIMKEHR

Schneefall, dichter und dichter,
taubenfarben, wie gestern,
Schneefall, als schliefst du auch jetzt noch.

Weithin, gelagertes Weiß.
Drüberhin, endlos,
die Schlittenspur des Verlornen.

Darunter, geborgen,
stülpt sich empor,
was den Augen so weh tut,
Hügel um Hügel,
unsichtbar.

Auf jedem,
heimgeholt in sein Heute,
ein ins Stumme entglittenes Ich:
hölzern, ein Pflock.

Dort: ein Gefühl,
vom Eiswind herübergeweht,
das sein tauben-, sein schnee-
farbenes Fahnentuch festmacht.

HEMKOMST

Snöfall, tätare och tätare,
duvfärgat, som igår,
snöfall, som om du sov också nu.

Vida omkring, vita skikt.
Därovan, ändlöst,
den förlorades slädspår.

Därunder, fördolt,
häver sig uppåt,
och gör ögat så illa,
kulle om kulle,
osynligt.

På envar,
hemkallad till sitt nu,
ett jag som glidit in i stumheten:
av trä, en påle.

Där: en känsla,
hitblåst av isvinden,
som gör fast sin duv-, sin snö-
färgade flaggduk.

Här finns förstås mycket att förbättra, att ändra, men kanske är det en början till en tolkning.

Tillägg: Efter en anmärkning på ett svagt ställe i mittersta strofen har jag gjort ett nytt försök. (Sedan har det följt flera ändringar och översättningen befinner sig fortfarande i rörelse.)

PS I Salongen finns sedan igår en intervju med litteraturkritikern Martin Lagerholm.

Minnesanteckningarnas bok och Tonio Kröger – reflexer

På sidan 552 i Péter Nádas’ Minnesanteckningarnas bok – vi befinner oss där i den handlingstråd som har sin spelplats i Östersjöbadorten Heiligendamm vid förra sekelskiftet – såg jag plötsligt genom en glasdörr in i en annan fiktionsvärld:

Senare, när jag steg in i matsalen för att äta frukost, och förmiddagssolen, blixtrande åt tusen olika håll, plötsligt bländade mina ögon och speglade sig i glasen, speglarna, silvret och porslinet, för att inte tala om ögonen, kände jag inom mig denna nyvakna upprymdhet, detta lugn som vilade i sig självt, revoltens kraft i mina lemmar, och jag gladde mig också över att jag förmådde dela denna känsla, låta den prägla min blick när jag såg de andra i ögonen, och utanför fönstret låg havet, fortfarande mörkt efter nattens storm, svallande av vågkammar som långsamt lade sig till ro.

[…]

Jag njöt av det fromma bedrägeriet att jag, som så sent som i förrgår famnade min fästmö på en matta och nyss vidrörde en rumsbetjänts lår, nu ostraffat och med mitt högst belevade stilla leende står här mellan de öppnade dörrhalvorna, något bländad av glansen, och sedan hotellägaren – en trivsamt tjock, skallig herre, som inte är någon annan än sonen till den tidigare ägaren, ja, just han som inte bara ständigt förstörde de tillsammans med lille greve Stollenberg byggda sandslotten nere på stranden utan också, då han var något äldre än vi, besvarade våra handgripliga protester med att då och då illa tilltyga oss – med hög röst högtidligt men ändå faderligt föreställt mig flera gånger lätt åt alla håll, noga med att ge alla en blick, varpå också de andra nickar, lika måna om att deras blickar skall vara lika älskvärda och inte avslöja något av deras nyfikenhet.

(översättningen från ungerskan är Ervin Rosenbergs)

p1060224

Sa jag ”glasdörr”? När jag nu tittar tillbaka på de här raderna hittar jag ingen glasdörr, men vid min första läsning såg jag den och jag såg rakt igenom den in i det åttonde kapitlet i Thomas Manns Tonio Kröger. Tonio Kröger befinner sig i ett litet badhotell på den själländska östkusten. Det är lågsäsong och mycket stilla men en dag märker han att något ska hända som bryter av den stillsamma enformigheten. En av de andra långtidsgästerna, en fiskhandlare, berättar att det ska bli bal och att ett stort sällskap från Helsingör är på väg.

”Das ist eine hübsche Abwechslung”, sagte Tonio Kröger.

Hierauf wurde längere Zeit nichts mehr gesprochen. Die Wirtin ordnete ihre roten Finger, der Fischhändler blies durch das rechte Nasenloch, um sich ein wenig Luft zu verschaffen, und die Amerikaner tranken heißes Wasser und machten lange Gesichter dazu.

Da geschah dies auf einmal: Hans Hansen und Ingeborg Holm gingen durch den Saal.

Tonio Kröger lehnte, in einer wohligen Ermüdung nach dem Bade und seinem hurtigen Gang, im Stuhl und aß geräucherten Lachs auf Röstbrot: – er saß der Veranda und dem Meere zugewandt. Und plötzlich öffnete sich die Tür, und Hand in Hand kamen die beiden herein, – schlendernd und ohne Eile.

Ja, många känner säkert igen det här stället, där Tonio efter många år, i ett slags öververklighet, återser sin barndoms och ungdoms stora kärlekar och de är fortfarande som de en gång var.

Och nej, jag förväntar mig inte att ni ska se det jag ser här i speglingarna i de obefintliga glasdörrarna. Men kanske kommer andra liknande bilder och reflexer upp för ert inre öga…

p1060413

En gnista av Ionesco

Idag skulle Eugène Ionesco ha fyllt hundra år. Här är en gnista från hans penna:

Bläcket

En flaska bläck spilldes över en duk och fläckade ner den. Duken blev arg och gav flaskan en örfil.

Sensmoral:
Var uppmärksam nästa gång.

Texten är hämtad ur fabelsamlingen Gnistor i översättning av Dan Shafran. Det är ellerströms som har givit ut boken.

I Salongen finns fler gnistor.

p1060371
Illustration av Andrzej Płoski

ieud utan utgång – utan utgång

Härom dagen sa jag, att nu har jag ställt Ioan Es. Pops ieud utan utgång i hyllan för en tid. Det var lite förhastat, för strax greps jag av nyfikenhet igen. Vad står det egentligen mellan de där mullvadsfärgade pärmarna? Det utgår ett märkligt sug ifrån dessa texter. De har både något mardrömsaktigt besvärjande och betvingande över sig och något helt annat, något som får mig att gripas av ett slags ”underströmseufori”. I dikten jag har valt den här gången spelar en blek fläck på halsen en betydelsefull roll. Fläcken utesluter bäraren ur en gemenskap och döljs därför med stor möda, men samtidigt pekar fläcken fram mot en annan tid då fläcken kommer att vara ett tecken på en gemenskap, något som man kommer att känna saknad efter, om man inte har den.

p10600481
mullvadsfärgen har bleknat och grånat något här

om natten framträder på min hals allt oftare
en blek fläck som aldrig funnits där förut.
snart kan jag inte dölja den längre
hur många halsdukar jag än lindar om den.

på senare tid har jag träffat kvinnor allt mer sällan
eftersom de är alltför ivriga att komma på vad som döljer sig där.
men fläcken började växa upp mot hakan
och en dag flyttar den kanske till ansiktet
och då kommer jag inte att kunna dölja
att jag är en av de andra.

men då kanske vi är tillräckligt många
för att inte bli infångade. fläcken på halsen blir
vårt igenkänningstecken,
vårt växelmynt.

vi ska inte döda. bara framtiden tynger oss.
där är allt avslutat för länge sedan.
man måste ge sig i väg tillbaks så länge det fortfarande finns tid, om det finns någon tid.
vi ska möta människan bara en gång.
återigen ska vi finna henne ensam och hjälplös.

vi ska acceptera henne bland oss, men hon kommer att känna sig
som en främling där utan fläcken på sin hals
som vi skäms så mycket för idag.

och en dag kommer hon att försvinna också.
fredsperioder mer tröttande än krig ska komma.
fast, segrare och förlorare, vi vet alla
att livet på jorden bara har offer.

Den bleka fläcken verkar vara besläktad med det mörka blodet i en annan dikt, fast ändå inte. Här och här talas det om denna ström av mörkt blod.

Och här finns bland annat en liten introduktion till författaren och diktantologin.

Dikterna i antologin är översatta av Dan Shafran och det är förlaget Tranan som givit ut boken.