Ioan Es. Pop: Banketten

Jag läser på en av insidesflikarna i den lilla volymen ieud utan utgång av Ioan Es. Pop att poeten ursprungligen kommer ifrån Maramureş, ett av de mest natursköna områdena i Rumänien och att också byn Ieud ligger där. Jag kan inte låta bli att leta efter bilder från Maramureş. Så här kan det se ut:

maramures

p10600131Men Pop är inte någon naturlyriker, hans dikter är ett slags förfärande gastkram som tar andan ur läsaren. Men innan vi läser något av honom här vill jag citera den korta författarpresentation som finns i slutet av boken:

Ioan Es. Pop (f. 1958) räknas som en av sin generations främsta rumänska poeter – kanske rentav den främste sedan 1989. Sedan debuten 1994 har han givit ut tio diktsamlingar och har belönats av såväl rumänska författarförbundet som Rumänska Akademin. Före den rumänska revolutionen var han lärare, samt under några månader byggnadsarbetare på Ceauşescus hus (”Folkets Hus”), en upplevelse han beskrivit i sin lyrik. Urvalsvolymen ieud utan utgång är hans första bok på svenska.

p1060048

Jag har nu läst fram och tillbaka i ieud utan utgång flera gånger med stigande fasa, men ändå hela tiden fast. Ingen utgång för mig heller visst. Under läsningen fick jag ett mail från en rumänsk väninna, där hon säger så här om titeln:

Tänkte på en sak som det aldrig blev av att jag sa om titeln på diktsamlingen "Ieud utan utgång" – Ieudul fără ieşire. Det där ortnamnet ligger nära ett annat ord: iad, som betyder helvete. Iadul fără ieşire =Helvetet utan utgång. Sådana saker är ju i princip omöjliga att få med i en översättning…

Jag tänker läsa en ganska lång dikt nu, en dikt om livet och döden, om livets ändlighet och vår dödlighet, om vår inbäddning i släktleden. Ni ska se att ni inte heller kan värja er:

banketten

det har alltid varit så här hos oss:
tre sängar som alla varit tvungna att passera
den ene efter den andre. och i generationer har
alla följt denna regel och den har med tiden blivit till en lag
och på den är vårt hus grundat.

vi föddes sist. de nyfödda
har det förunnats att sitta i rummets ljusa hörn.
vi är för nya i denna värld för att inse
att det finns andra, fler människor i detta hus. vår värld
är bara sängen, upplyst av fönstret.

rätt många år går innan vi får veta att våra föräldrar
också bor här, men i en annan säng, längre bort
som ljuset knappt når fram till.
de gör mindre väsen av sig, de rör sig långsammare än vi.
men det tar rätt många år innan vi förstår det.

och en dag upptäcker vi att på deras andra sida, i
rummets mörkaste hörn, finns en tredje säng
och när vi kommer på det slutar vi skratta –
vi trodde hela världen slutade där, i skuggorna.

och nu får vi klart för oss att någon andas där och ingen tar notis om honom;
man säger bara till mig: det där är husets gamling, han är allas far;
således finns det en far, således existerar det där hörnet, säger jag för mig själv.
sedan vänjer vi oss och glömmer och bara om natten
hör vi honom i hörnet med sin irriterande andhämtning –
en djävul lade honom i samma rum som vi.

jag ligger ännu i sängen närmast fönstret, men jag skrattar inte längre
åt honom som andas häftigt i motsatta hörnet:
djupt inom mig tror jag att det är med avsikt vi inte får se honom.
och när han en dag bärs ut, bärs han från rummet
tillsammans med sin skugga och för oss förblir han ett stort mysterium.
jag får bara lov att vidrör kistans nya brädfodring.

i gengäld flyttar min far, tillsammans med sin skugga, vidare från
den andra sängen till den försvunnes säng,
jag flyttar över i hans säng, ungt kött bebor min förra säng,
men allt sker långsamt och man går från en säng
till en annan först efter lång väntan: övertagandet
av nästa säng kommer först efter en fruktansvärd strid,
en länge dold kamp.

de i den första sängen längtar redan till den andra, det
syns i deras ögon, själv känner jag mig,
om natten ansatt av en brinnande åtrå att ta över platsen
i den tredje sängen, innehavaren andas häftigt nu
allt mer obehagligt i sitt mörka hörn.

och en dag är den tredje sängen obebodd igen och
den som ligger i den bärs ut och skyfflas som sig bör till den fjärde sängen,
över vilken läggs ett lock som hindrar honom att på något sätt återkomma,
då ju hans säng har tagits och de andra redan har störtat ner i den andra sängen
och i den första sängen hörs nya gäster som ännu i hör
hur någon börjar andas häftigt där bak och det är jag själv

och i det ögonblicket tycks dagen bli mer intensiv.

Översättningen är gjord av Dan Shafran och det är Tranan som givit ut boken.

13 tankar om “Ioan Es. Pop: Banketten

  1. Några tankar:

    Åsynen av det vackra landskapet på bilden tränger djupt in i själen. Samtidigt kan jag inte låta bli att helt krasst leta efter de får eller andra domesticerade djur som håller detta landskap öppet. Men jag hittar inga betande djur. Jag lärde mig ett nytt ord för ett par veckor sedan: Bukolisk (efter gr. βουκολικός, till βουκόλος, herde). Ordet betyder alltså ”pastoral”, ”med anknytning till herdar”.

    Dikten Banketten griper också tag i mig. Ja, det går nog inte att sluta läsa förrän man har läst den i sin helhet.
    Den belyser ju de allmängiltiga och så svåra existentiella frågorna om liv och död. Vadan och varthän? Barnets längtan efter att ”bli stor”. Den ofta svåra kampen i övergången mellan ”sängarna”. Och dödslängtan.

    Jag funderade lite på varför Pop urskiljer just tre stadier i livet. Men det är ganska träffande. De två stora striderna utkämpas av barnet/ungdomen som blir vuxen, och av den (över)mognade vuxne, som till sist måste acceptera sin plats i kön till dödens väntrum. Förr eller senare inser man att det bär oåterkalleligt utför. Dystert, men sant. Var det detta som livet gick ut på?

    Kan en sådan dystopi hanteras av individen på ett konstruktivt sätt? Kanske har Schopenhauer rätt i att man måste ge upp sin livsvilja för att bli lycklig, och ägna sig åt de sköna konsterna? (ref. ”Die Welt als Wille und Vorstellung”)För övrigt anser jag att skönlitteratur, när den är som bäst, ofta uttrycker filosofiska tankar på ett ofilosofiskt sätt. Det som Heidegger behövde drygt femhundra sidor för att få fram i ”Sein und Zeit” kanske en stor poet kan sammanfatta i några få dikter? Men sådana poeter växer sannerligen inte på träd! Vi behöver nog filosoferna också, men dom måste hållas i strama tyglar.

  2. Rättelse. Sista raden i min föregåpende kommentar skall lyda:

    ”… de måste hållas i strama tyglar.” :-)

  3. Lars,

    tack för din läsning med/för mig och andra här. Jag följer din tankegång och ställer mig bakom den, fast jag vill tillägga en sak: Den sista raden, den fetstilta – den är något märkvärdigt. Jag vet inte vad den ”betyder”, men jag blir på ett för mig själv överraskande sätt upprymd av den.

  4. En kort kommentar i all hast.
    När jag läser dikten så ser jag för mig ett bondehushåll av äldre snitt, ett flergenerationsboende, ett trångbott sådant. Där blir livets gång, med generationerna som avlöser varandra, så mycket mer synlig än i det moderna samhället, där avstånden och isoleringen mellan generationer och individer bara ökar. Och där döden ofta glöms och göms.

    Den sista raden är verkligen förbryllande. En tolkning kan vara att den uttrycker något slags försoning med döden, att livsupplevelsen blir mer intensiv ju närmare slutet man kommer.

    Det är verkligen en stark dikt!

  5. Jag ställde tidigare (i kommentar nr 1) frågan ”Var det detta som livet gick ut på?” Har världslitteraturens giganter gett några bra svar på denna fråga?

    Personligen kommer jag att tänka på Shakespeare, Macbeth, akt 5, scen 5 :

    Life’s but a walking shadow, a poor player

    That struts and frets his hour upon the stage

    And then is heard no more: it is a tale

    Told by an idiot, full of sound and fury,

    Signifying nothing.

    Shakespeare (eller åtminstone Macbeth-figuren) beskriver alltså livet som en dålig pjäs. Något kvickhuvud lär ha uttryckt det som ”a decent play, spoiled by a lousy third act”. Ja, den tredje akten skall väl i så fall vara Pops tredje säng.

  6. Ja, Lennart,
    det där lite trångbodda ”bondehushållet av äldre snitt” ser jag också framför mig i den här dikten. Och visst är det så att vi i vår moderna värld försöker dölja döden och stundtals lyckas, så att vi kanske blir ännu mer skrämda när vi ändå påminns om dess existens.

    Den sista raden är något helt annat än resten av dikten, ett slags tyst fanfar, en dunkel eufori.

    Lars,
    jag återvänder till början av din första kommentar och försöker lusläsa landskapet. Jag ser hässjor – eller krakar heter just den där formen någonstans – så det är människan som håller landskapet öppet. Säkert betas det också under vissa tider av kor, får och andra djur.

  7. Bodil, och andra: detta är off-topic, men ändå lite on-topic, eftersom det gäller rumänska landskap. Jag vill gärna rekommendera Simon Jenkins artikel i The Guardian idag om den tyskpråkiga, saxiska utvandringen från Rumänien efter C:s fall, och landskapets återbosättande av zigenare. Helt fascinerande: eller, ja, för mig var det helt obekant, i alla fall. Länk: http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/oct/01/romania-saxon-conservation-village

  8. Tack Gunnar,
    för att du skickade hit länken till den här välskrivna och välgenomtänkta artikeln. Jag har läst den ytterst noga, eftersom sådant här intresserar mig. Jag har läst ganska mycket om den här folkgruppen tidigare (i Spiegel har jag till exempel funnit flera ingående artiklar), men varje gång hittar jag något nytt. De här olika försöken att rusta upp och bevara det som finns kvar av bebyggelsen är intressanta och kanske till och med lite hoppingivande.

  9. ”Och visst är det så att vi i vår moderna värld försöker dölja döden och stundtals lyckas, så att vi kanske blir ännu mer skrämda när vi ändå påminns om dess existens.” – I Lina Ekdahls diktsamling ”Sprid gladje pa Sjomansgarden Anette” finns en dikt som just handlar om var moderna varlds forsok att dolja doden: det star ungefar ”det var forr det / som man dog / sant gor man inte langre” osv. Verkligen starka dikter, bade Ioans och Linas.

  10. Lev,
    det kan jag nog lova att det blir – flera inlägg om och med Ioan Es. Pops dikter alltså.

    PS Tack förresten för att du övertalade mig att äta min macka där i Rum för poesi i stället för att gå ut och missa alltsammans! För läsningen på lördagen föll ju bort.

Kommentera