Eftersom Salongen ännu ligger i koma vill jag visa en dikt av den ukrainske poeten Vasyl Makhno, som jag fått mig tillsänd av Ostap Kin, en ukrainsk översättare. Dikten heter Sighetu Marmației efter en stad i det rumänsk-ukrainska gränslandet. Ja, dikten talar alltså om denna stad. Jag har provöversatt den via en tysk och en engelsk version. Sedan har jag låtit Lev Hrytsyuk kontrollera min text mot originalet. Och nu är texten godkänd (vilket naturligtvis inte betyder att den inte kan och bör förbättras).
Det här är ett försök att introducera Vasyl Makhnos poesi för en svenskspråkig publik. När Salongen vaknar till liv återkommer jag med Makhno där.
gata i Sighetu Marmației – lånad bild
Sighetu Marmației
I Sighetu Marmației doftade maskstungna äpplen
och zigenerskor hängde i dina ärmar och ville spå
och de sa att de visste allt om dig
de luktade av țuică spetsat med morgonens lök
och ukrainska cigaretter
som de smugglade över gränsbron flera
gånger om dagen
morgondimmor omslöt staden upp till halsen
de kom ner från bergen – som byborna därifrån – till marknaden i Sighetu
och stannade kvar på gatorna
och smög sina huvuden intill husen
som de herrelösa hundarna
i denna stad
Jag stod vid en gatukorsning
en skylt pekade mot Baia Mare
i närheten den restaurerade synagogan
den ortodoxa kyrkan och rådhuset och några tändsticksaskshus
omkullvälta av vinden vittnande om undergången
för alla europeiska kontinenter och imperier
och bara järnvägen från österrikisk tid
släpade trots allt iväg sina vagnar
som ett trotsigt barn vid handen
och tåget
for in bland bergen och försvann i dem för alltid
hade tagit med sig judarna bort
för de fick inte leva där
för det betydde att be i synagogan
att mjölka getter och sälja paprika
att resa till Baia Mare och Ungern
och att sjunga sina sorgsna sånger på sabbaten
här kunde man alls inte leva
bland träkyrkorna med kyrilliska inskrifter
med bilder på sankta Barbara och yttersta domen
med evangelisterna som höll pekfingret redo
som en nyckel
och när han låser kyrkan och kyrkogårdsgrinden för natten
knotar nattvakten kanske
över de rostiga nycklarna och låsen
Och Sighetu Marmației luktade också av söndermosade plommon
med bruna kärnögon som hos en död ko där
myggor och myror kröp
och det var tydligt att nattåget närmade sig stationen
för långt innan det stannade hade lokföraren sänt sin vissling
till bergen och äpplena och plommonen och de utmattade zigenarna
som satt och drack vin på vägkrogen
och rensade stekta foreller med smutsiga fingrar
medan de hojtade till krogägaren
hämta mer vitt bröd
och det kvickt
för de ville nå fram till gränsövergången
när deras kvinnor kom hem
med de smugglade cigaretterna
≈≈≈
När jag läste dikten så upptäckte jag helt vid sidan om att jag faktiskt har snuddat vid den här trakten genom en annan poet, nämligen rumänske poeten Ioan Es. Pop som kommer från landskapet Maramureş, där Sighetu Marmației ligger. Kanske minns ni några av hans dikter som jag publicerade här en gång? Här är en.
Vad kul!
Har du kanske läst dikten på ukrainska, Sophie?
Sighetu Marmatei är en plats för alltid fastetsad på näthinnan. Centrum med torg, station och små fina hus talar ett annat språk än delarna som ligger runt omkring. Strax utanför finns en kyrkogård nästan alla turister besöker. ”Gravstenarna” är av trä, utsirade, målade kors i vitt med blå kanter och röda dekorationer. Mitt på har man snidat en bild av den döda personen i graven, som berättar om vad hon eller han gjorde i livet. Bönder som vinkar glatt från en traktor, spinnerskor som ler över spolarna, sjuksköterskor med en spruta frejdigt höjd i luften… Det är helt otroligt, men jag vet inte om det är unikt. Kanske är detta vanligt i gränstrakterna mellan Rumänien och Ukraina?
Telefon- och elledningar hänger där i luften i stora surv. Obegripligt hur ström och samtal kommer fram alls. Jag såg ett bröllop och minns särskilt brudgummen som kom ridande på en fin, rikt dekorerad häst med ett oerhört vackert och dyrbart hästtäcke.
Trots att dikten beskriver något mycket livligare, transporterar den mig dit i ett enda slag.
Vilken underbart vacker och gripande dikt. Tur, Bodil, att den blev tillgänglig för oss.
Glad Påsk
önskar jag dig också.
Marita,
hit skulle jag också kunna tänka mig att resa en dag. Märkligt det du berättar om grav”stenarna”. Och bilden av brudgummen!
Marlena,
jag färdas om och om med den här dikten genom tid – historien, årstiderna, dagen – och rum – staden, bergen, gränsfloden. Visst behövs ett och annat förbättras i den svenska versionen, men jag tror att den redan lever som dikt.
Levande poesi… alla sinnen aktiveras. Jag hoppas verkligen att flera av Makhnos dikter kommer i svensk översättning. Tack för ”Sighetu Marmației” och för en för mig ny poet.
Jag/vi planerar att det ska bli mer – förhoppningsvis i Salongen.
Nej jag har inte läst något av Makhno på ukrainska. Det är fortfarande för svårt att förstå poesi. jag rör mig inte på några metanivåer än 😉
Jag känner mig tveksam inför raderna om judarna i Sighet. Elie Wiesel är en av dem, Hédi Fried en annan. Anledningen till att den stora, vackra synagogan i Sighet stod tom i decennier men nu kunnat renoveras med pengar utifrån är knappast att judarna inte längre hade lust att stanna på grund av att det också fanns kyrkor i Sighet, lika lite som detta lär ha varit anledningen på andra platser i Europa. Ute i resten av Maramures finns ingen av de gamla träsynagogorna kvar, och inget judiskt liv heller. Man bör inte blanda bort korten gällande varför.
Nu vet jag alls inte vem du är (”ahasson” står det i hotmail-adressen) så jag vet alltså inte vem jag försöker svara här. På mig verkar det som om du inte har läst dikten särskilt noga; ”för de fick inte leva där”, står det till exempel – är inte det tydligt? Jag föreslår att du försöker kontakta diktens författare Vasyl Makhno och att du utvecklar dina tankar inför honom. Du kan säkert nå honom via Ostap Kin (vars bloggadress du kan hitta här ovanför). Det där med ”blanda bort korten” är en anklagelse som inte borde glida förbi osedd av den den riktar sig emot.
Om det har betydelse för tankeutbytet vem jag är, kan jag självklart gärna skicka dig mitt telefonnummer eller adress. Mitt namn stämmer med mitt pass.
Kanske har jag inte läst tillräckligt noga, kanske räcker det att säga ”för de fick inte leva där”. (De fick ju ofta inte leva alls.) Poeten skriver inte historia; mig intresserade mer introduktörens tankar om texten. Dem känner jag nu i fråga om raderna om judarna i Sighet. Tack också för en alltid intressant blogg.
Det beror alldeles på kommentaren karaktär om detta är viktigt. Om någon blir utsatt för allvarlig kritik (eller värre ting naturligtvis) i en kommentar tycker jag att det är betydelsefullt att veta eller kunna hänvisa till vem som formulerat kritiken. Så menar jag.
På din blogg gäller så klart dina regler, och det respekterar jag. För min del undrade jag över din syn på raderna, eftersom det är du som översatt och publicerat dikten. Då spelar poetens möjliga intention egentligen mindre roll. Det är fortfarande lite oklart för mig vilken roll min person spelar i en diskussion om några rader ur en dikt eller i en diskussion om publicistik.
Din introduktionen av intressanta texter och platser liksom de många vackra bilderna vill jag gärna fortsätta att ta del av, även om jag just i det här fallet inte håller med. Jag läser heller inte för att hålla med, utan av nyfikenhet. Jag kan inte kräva eller förvänta att du motiverar det du väljer att publicera, endast be om synpunkter. Om du undanber dig kritik, är det självklart det som gäller på din blogg. Jag ska respektera det.
… också jag upplever det problematiskt med att det var tåget, det som försvann bland bergen, som hade tagit judarna med sig… vla järnväg från ”österrikisk tid”
De som bebor husen idag kan tradera vidare om tåg som gick och aldrig kom tillbaka.
Men visst är dikten vacker som dimslöja över en gudsförgäten dalgång, låter lite som judarnas ”sorgsna sånger på sabbaten”.
Vackert och sorgset. Lite störande, men det är inte översättningen det hänger på, ty den är både besjälad och inspirerande.