Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore

I Salongen finns sedan igår en översättning av Jurij Andruchovytjs essä om Lviv, Stadsskeppet. Jag plockar nu ut ett par ställen ur denna översättning. Här kommer – under bilden av det gamla Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore – textens inledande stycken:

lwow-panorama

Kung Danylo av Galizien, staden Lvivs grundare, anade förmodligen inte, att de marker, som han hade utsett för den sällsammaste av alla framtida städer i den europeiska östern, uppvisar en ytterst intressant geografisk egenhet. Jag minns den andäktiga nästan barnsliga entusiasm som kom över mig, när jag fick veta det. Denna egenhet tycktes mig i hög grad symbolisk men alls inte överraskande. Den pil som avskjutits med den kungliga bågen i mitten av 1200-talet träffade mitt i prick.

Den här egenheten består i att det genom staden med dess nästan helt och hållet stenlagda och fullbyggda kullar löper en vattendelare mellan två hav, Östersjön och Svarta havet. Den högsta punkten på denna idag osynliga, vattendelande höjdrygg befinner sig några hundra meter ifrån centralstationen, dviréts, som man bör säga här i Lviv. Norr om den punkten rinner alla vattendrag till Östersjön, söder om den rinner de till Svarta havet. Skärningspunkten mellan de båda axlarna, som delar den namnlösa vidden i öst-väst och norr-söder, blev automatiskt till en knutpunkt mellan handelsvägarna och till följd av detta också föremål för olika invasioner – av andlig, politisk, militär, kulturell och språklig art. Den tyska beteckningen för staden – Lemberg – betyder inte detsamma som det latinska Leopolis eller sanskritformen Singapore.

800px-lviv_geo
vattendelaren

Här är en blick över Lvivs centrala delar av idag:

800px-lwow_-_widok_z_wiezy_ratuszowej_01

Jag väljer nu också ett stycke från essäns senare del som jag med Levs hjälp har hittat lämplig ”illustrationer” till:

När man omkring mitten av 1700-talet uppförde en praktfull barockkyrka på Georgs-kullen i Lviv, skapade man en från alla håll synlig arkitektonisk centralpunkt i stadsbilden. Det retade begripligt nog de många romerska katolikerna, eftersom Georgskatedralen var en grekisk-katolsk kyrka. Hämden kom omkring tvåhundra år senare, när den nygotiska Elisabethskyrkans höga torn sköt upp i Lvivs himmel som en raket och därmed ställde sig i vägen för utsikten mot Georgskatedralen från stationen. Efter det har vyn över Georgskatedralen för besökare som anländer till Lviv gått förlorad. Upplevelsejägarna har ett objekt mindre. Också detta är ett exempel på de här avlagringarna. Kulturella eller antikulturella? Vad väger tyngst här – religiös stelbenthet, stolthet, kreativ konkurrens, habegär? Jag har inget svar, även om jag är säker på att det inte går att föreställa sig dagens Lviv utan den nygotiska, kitschiga Elisabethskyrkan.

800px-lviv_-_cathedral_of_saint_george_01jpg
Georgskatedralen

450px-kostel_svate_olgy_a_alzbety_lvov
Elisabethskyrkan

Och här är textens slutrader, där Andruchovytj bland annat kommer tillbaka till det spännande vattendelarfenomenet:

Och endast genom barmhärtigheten hos Den som bestämmer geografin kan det någon gång hända att man lyckas förena något med något annat. Detta till på köpet baserat på direkt befängda ting – som att utgöra vattendelaren mellan två hav. Men av ingen annan orsak har vi här och nu, i början av ett århundrade och årtusende, den underbara möjligheten att vara passagerare på ett skepp, som, efter vad vi kan se, färdas i en förutsebar riktning. Kanske är det en ark, som har tagit med oss, såsom alltid skett i det gamla, eklektiska Lviv, för att rädda ett par av varje slag. Kanske finns det också andra skeppsmetaforer – bateux îvre, narrskepp, dödsskepp. Eller som hos Joseph Roth – de suddiga gränsernas stad, det flytande Trieste, det vandrande Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore…

Översättningen har tillkommit på en omväg som kanske ändå till sist fört texten hem till sig själv. Första steget bestod i att jag översatte hela texten från tyskan och nästa i att Lev Hrysyuk läste min översättning mot det ukrainska originalet och letade reda på de trådar som genom den dubbla översättningen kommit att peka för långt ut ur väven. Sedan funderade vi tillsammans fram och tillbaka tills vi hittat vägar att lirka in vilsetrådarna i något som kom originaltexten nära.

Och här är hela texten som är en bra bit längre än de här små utdragen.

10 tankar om “Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore

  1. Fint. Mycket fint att denna stad lyfts fram. Där föddes en gång min far, han kan än idag efter nästan 70 år stadens gatunamn på polska. Uppenbart har dessa namn etsat sig fast i hans minne på ett svårförklarligt sätt. Själv minns jag inte längre många av gatunamnen i min barndoms stad.

    Så nog var Lwów en stad utöver det vanliga:
    Klicka på http://www.lwow.eu/2007/balkony3.html – bara som exempel.

  2. Vilgot T, intressant att läsa dina lite rörande upplysningar om din far. Jag är själv i hans ålder, och jag minns minsann också namnen på gatorna (och alla biograferna) i min hemstad, som jag lämnade för femtio år sedan. Ungdomen vansläktas tydligen :-) Förlåt, Vilgot T.

    Jag har tittat på det som döljer sig bakom din länk också. Fina bilder. Jag måste utbrista i ett spontant ”Balkonger, balkonger, överallt balkonger … (Fritt efter Sven Jerring.)

  3. Lars? Inte är du i 85-årsåldern väl? Min barndoms stad lämnade mig för 40 år sedan (just så), och visst minns jag gatunamnen och biograferna i centrum, men inte längre tvärgatornas namn, inte de parallellt löpande till huvudstråken. Om jag vansläktas? Ser inget ont i det i så fall. Jag kan gator i fler städer än far min… 😀

    http://www.lwow.com.pl/Fotki1/f5.html

  4. Vilgot T, nej jag är bara sjuttio år gammal. Beträffande din far, så gjorde jag bara en enkel kalkyl, utgående från dina egna uppgifter:

    ”Där föddes en gång min far, han kan än idag efter nästan 70 år… ”

    Jag tolkade detta, uppenbarligen förhastat, som att det angivna tidsspannet hade din fars födelsetidpunkt som referens. Vad var det då i stället som inträffade för nästan sjuttio år sedan? Kanske att han flyttade därifrån? Kanske tvingad av vidriga omständigheter? En viss korpral A. Hitler var ju i farten vid den tiden. Ta inte illa upp för min lättsinniga kalkyl, jag misstänkte redan från början att jag var på fel spår.

  5. Kanonbilder! tack Bodil! Själv tar jag mig friheten att klippa in en länk här
    http://franskaromaner.blogspot.com/2008/02/verkurs-i-flodlra-europa.html
    Det handlar om floders upptagningsområde (heter det inte, men jag har glömt termen) i Europa, en karta jag lyckades pilla bort från den franska wiki-sidan för något år sen och som jag fortfarande finner otroligt fascinerande, och som jag även menar kan komplettera din karta, Bodil.

    Och Vilgot, nu får du nog förklara det här!

  6. PS. Min pappa kan räkna upp miljontals biografer i Sthlm från 40-talet. Det är en generationsgrej.
    Oavsett alla historiska händelser.
    Om man nu kan säga så. Det kan man väl inte, och nu får jag väl på nöten för det, men jag säger det i alla fall. Det är en generation som LEVDE genom biograferna/filmerna, tror jag.

  7. Kommentar till Karins kommentar nr 6: Nja, jag levde knappast på eller för film, men jag minns att jag (på biografen Skandia i min hemstad) såg Bergman-filmer redan under gymnasietiden. Nu, femtio år senare, tror jag rent av att jag förstår dom … Jag minns också den tidens superskräckfilm (på samma biograf), De djävulska, en fransk film om jag minns rätt. Men det började ännu tidigare för mig, med BARNMATINÉER, där man såg riktiga äventyrsfilmer. Ofta undsattes de av indianer belägrade och kringrända stackars nybyggarna av *kavalleriet”, som anlände med pukor och trumpeter. Gissa om det unga auditoriet därvid stampade med fötterna i golvet. Jag minns fortfarande det ljudet. Och man var skrämmade naiv i frågan om ”indianer och vita”.

    Via Pausträdet hittar man efterhand även andra kvalitetsbloggar. Jag tittade just in hos Karin, och hennes guldfiskar uppe i högra hörnet.

    Karin skriver i sin blogg om svårigheten att redogöra för hur entitan låter om våren. Nu skall jag hjälpa dig, Karin. Jag har ur mitt bibliotek plockat fram en av mina absoluta favoriter, Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige. En fantastisk bok. Egentligen en fälthandbok, men man kan nästan läsa den som skönlitteratur. Jag klipper följande ur boken:

    … kan åsynen av en grå, svarthjässad mes ofta vålla en del små, men angenäma besvär. Lätet är utslagsgivande, entitan säger ett kort, starkt betonat zia, när hon är upprörd ziadedd-dedd-dedd-dedd-dett, det sistnämnda dedd-dett rätt hastigt. — Tidigt om våren ljuder hanens sång, ett rätt ljudligt och hastigt klypp-klypp-klypp-klypp-klypp-klypp, som kan ha en viss likhet med en av trädpiplärkans löpningar, —Vidare har fågeln ett filande, likaså hastigt vita-vita-vita-vita-vita.

    Du får själv översätta lätena till franska, Karin!

  8. Well, Lars, kanske mot din vilja bekräftar du min tes, jag jämför dels med min egen generation, redan tevetillvänd om än bara med televinken, dels med mina barns generation – och där finns ingen biokultur alls.

    Vad gäller jåglarna så är denne min far även ornitolog, vilket satte fläckvisa spår i min uppfostran. Jag ska kolla entitan närmare, att hon flög förbi då jag skrev den där stumpen tror jag inte är någon slump, men jag vågar inte uttala mig säkert. Själv läser jag gärna Bonniers Europas fåglar, som för mig i stora stycken är ren poesi.

    Återkommer alltså, och är även glad att du tittade in, Lars, samt att du uppfattade min blogg som en kvalitetsblogg. Det värmer!
    Hörs!

  9. Lite Lviv-kuriosa: Lars Gustafssons blogg den 5 januari. Han skriver om ”Musikerna från Lviv”.

Kommentera