Härom dagen fick jag mig en artikel ur Die Welt-Online tillsänd. Den innehåller en mycket intressant intervju av Tilman Krause med författaren och Nobelpristagaren Imre Kertész, som jag nu har översatt till svenska. Rubriken är:
”Jag skriver ingen förintelse-litteratur, jag skriver romaner”
Die Welt: Bäste herr Kertész, käre herr Kertész, den 9 november fyller Ni 80 år, men den finaste presenten till denna födelsedag får inte Ni utan någon annan.
Imre Kertész: Jaha? Vem då?
W: Staden Berlin! För att Ni fortfarande lever där.
IK: Men vad säger Ni för något – Jag är berlinare!
W: Märkligt, någonstans har jag läst att Ni kommer från Budapest…
IK: Ni läser för mycket. Låt mig säga som det är: Jag är en storstadsmänniska och har alltid varit det. En storstadsmänniska hör inte hemma i Budapest. Den staden är ju helt och hållet balkaniserad. En storstadsmänniska hör hemma i Berlin!
W: Vad är det då som fascinerar Er så här?
IK: Jag skulle kunna räkna upp mycket. Låt mig betona två saker. Berlin är världens musikaliska metropol. Det är en avgörande anledning för mig att leva här och det gör jag nu sedan åtta år. När jag ännu bodde i Budapest, måste jag alltid gå ut i badrummet med min lilla transistorradio, när jag ville lyssna på musik. Bara där hade man bra mottagning. Här har vi tre operahus, som jag kan besöka när helst jag vill och dessutom den storartade filharmoniska orkestern. För en musikälskare är detta paradisiska betingelser. Och sedan den fridsamma, urbana atmosfären i staden. Inte minst här i Charlottenburg. Så snart vädret är någorlunda vackert flyttar människorna ut på gatorna och sitter på caféterrasserna. Där läser, äter och dricker och flirtar de. På sommaren är Berlin ett enda stort wellness-landskap eller varför inte en må-bra-sauna. Alla gör vad de vill med absolut självklarhet. Det finns ingen stress, inga aggressioner. Människorna är vänliga mot varandra, de är vänliga mot mig, så har jag upplevt det från det allra första ögonblicket och så har det förblivit tills idag.
W: Och där kan Budapest inte hålla jämna steg? När Ni visade mig staden för tio år sedan, gick det ju glatt och livligt till där också.
IK: Så såg det ut för Er som turist. Men det var bara en fassad. Jag har just varit där tio dagar igen. Läget har under de senaste tio åren kontinuerligt försämrats. Högerextremister och antisemiter anger tonen. Ungrarnas gamla laster, deras förljugenhet och deras benägenhet att förtränga saker, frodas lika mycket som någonsin. Ungern under kriget, Ungern och fascismen, Ungern och socialismen: Ingenting bearbetas, allt bara sminkas och skönmålas.
W: Ni är född i Budapest, Ni har tillbringat Er barndom där, Ni återvände dit efter befrielsen från koncentrationslägret i Buchenwald. Här uppstod Era viktigaste verk, som Ni fick Nobelpriset i litteratur 2002 för, framför alla andra århundradesromanen ”Mannen utan öde”, som blev färdig och publicerad 1975 efter tolv års arbete. Finns det då ingenting i Ert land med dess ovanligt rika litterära landskap som Ni känner gemenskap med?
IK: Jag är en produkt av europeisk kultur, en dekadent, om Ni så vill en rotlös, men stämpla mig inte som ungrare. Det räcker med att Era landsmän har gjort mig till jude. Rasmässiga, nationella tillhörigheter gäller inte för mig. Och för att komma tillbaka till Ert rika ungerska litteraturlandskap, så vill jag avslöja något för Er: Under alla de socialistiska åren har jag inte läst en enda av de statligt godkända ungerska böckerna. Min smak vägrade att äta sådant. Varje gång jag försökte slog magen en volt. Visst finns det ett par ungerska författare, som jag högaktar, underbara språkkonstnärer, dekadenta spelarnaturer men deras namn säger knappast Er i Tyskland något: Gyula Krúdy till exempel, som levde från 1878 till 1933, eller Dezsö Szomory, en samtida till Krúdy. Båda var för övrigt samtidigt storartade essäister…
W: Som Sándor Márai, som Ni väl inte har något emot?
IK: Som Sándor Márai, vars dagböcker jag anser vara alldeles ypperliga. Hans romaner i mindre grad, de når inte riktigt upp till modernismen. I Ungern har det inte funnits någon litterär modernism. Först långt efter kriget har Péter Nádas och jag tagit igen den, sedan kom redan postmodernismen med Péter Esterházy. Men när jag var ung, när jag blev författare, läste jag europeisk litteratur, framför allt tysk.
W: Vem har påverkat Er särskilt mycket?
IK: Thomas Mann, utan tvekan! 1954 gav Georg Lukács ut de första Thomas Mann-texterna efter kriget och dem slukade jag. Det förändrade mitt liv, ”Döden i Venedig”, ”Wälsungenblut”…
W: Just ”Wälsungenblut”, med dess antijudiska karikatyrer…
IK: Mig intresserar inte inställningar, mig intresserar estetik. Och handen på hjärtat: nyrika, vräkiga judar, såsom Thomas Mann framställde dem i ”Wälsungenblut” omkring 1910, fanns det nu en gång. Varför ska man förebrå författaren för det?
W: Efter Auschwitz kan man kanske inte längre se så obesvärat på den saken.
IK: Det kan hända. Men mig stör det inte. Som Ni vet tänker jag på mitt eget sätt om förintelsen. Jag är, som Jean Améry, en ojudisk jude och där kommer vi till kollektiva identiteter igen. De är ingenting för mig. Jag tycker inte om folkmusik. Klezmer är tråkigt.
W: Och ändå har Ni skrivit om förintelsen i många böcker.
IK: Jag har skrivit om förintelsen för att jag var tvungen att göra denna enastående erfarenhet, denna för 1900-talet så centrala erfarenhet, jag måste göra den och jag kunde göra den – eftersom jag var i Auschwitz och i Buchenwald. Tänk Er: vilket kapital! Men jag har inte skrivit någon förintelselitteratur, jag har skrivit romaner! Jag är en professionell författare. Jag har glatt mig åt varje lyckad mening, åt varje träffande ord, som jag åstadkommit. Min ambition var alltid och framför allt en konstnärlig.
W: Är det viktigt för Er att inte skriva om förintelsen av judarna på ett moraliskt sätt?
IK: Ja, bland annat. Och sedan tillkommer också detta: Man får inte se försöket till förintelse, man får inte se 1900-talets antisemitism isolerat. Man måste se den tillsammans med epokens stora erfarenhet och det är totalitarismen. Och totalitarismen upphörde inte vid nazismens slut. I ett land som Ungern kan man dessutom se att antisemitismen inte gick under med nazisterna.
W: Den som läser Era böcker, inte bara ”Mannen utan öde” utan också dess fortsättning, romanen ”Fiasko”, eller Er senaste roman ”Likvidation”, lägger genast märke till den mycket speciella Kertész-tonen, som har något ironiskt, spefullt och sarkstiskt. Har Ni fått kämpa för att nå fram till den här stilen eller gäller devisen ”Le style c’est l’homme” här?
IK: Ja, det är faktiskt min natur.
W: Vi talade i början om födelsedagspresenter. Är det något som Ni särskilt önskar Er till 80-årsdagen?
IK: Jag önskar mig och det önskar jag också alla andra männskor: Frid och kultur.
PS Här finns artikeln i original.
Via Global Voices hittade jag en del ungerska blogginlägg som var mycket missnöjda med Kertesz’ intervju. Men andra var missnöjda md dem i sin tur. Den som är intresserad kan titta på:
http://globalvoicesonline.org/2009/11/10/hungary-comments-on-the-interview-with-imre-kertesz/
Tack så mycket för översättningen! Det var en intressant och upplysande intervju. Jag tycker om att höra människor bekänna sig till den urbana, kulturella civilisation som jag själv känner mig så hemma i, även om jag hoppas att kulturlivet i Budapest är bättre än vad Kertesz gör gällande. I vilket fall som helst är jag glad att han hittat en stad där han kan leva väl.
Bodil
tack för att du översatt, mycket intressant. Bortsett från det viktigaste, nämligen hur utvecklingen i Ungern tycks leda till ännu en katastrof, fäste jag mig vid det han säger om Berlin: ”Alla gör vad de vill med absolut självklarhet. Det finns ingen stress, inga aggressioner. Människorna är vänliga mot varandra, de är vänliga mot mig, så har jag upplevt det från det allra första ögonblicket och så har det förblivit tills idag.”
Detta intryck fick jag själv när jag den där sommaren för några år sedan var vid litteraturhuset i Wannsee och översatte tillsammans med Valzhyna Mort. Jag blev uppriktigt överraskad av det Berlin var. Någon hade varnat mig för att människor kunde vara tvära och burdusa, men alls icke, tvärtom var det just vänlighet jag mötte överallt.
Tack för era kommentarer här och för länken, Bengt, det ser sannerligen infekterat ut. Vart är vi på väg?
Jag gläder mig åt Kertész’ frimodiga röst och hans faktiskt muntra vägran att bli instoppad i någon burk med etikett si eller så påklistrad.
Jättefin intervju och skönt med någon (en till) som inte klankar på Mann för att det fanns judar som idag inte längre kan beskrivas utan att den som gör det kallas antisemit, även om hon själv är judinna. (Nemirovsky)
Annars lite förvånad över att K flyttat till Berlin, vill minnas att jag läst andra intervjuer med honom där han menade att han inte kunde flytta från Ungern pga språket.
Men han verkar i sanning vara en fri själ och det är det som är så upplyftande!
Ungern har väl lämnat honom. Igen.
Hej,
Mycket intressant inlägg!
Tack för översättningen, Bodil!
Samtidigt vill jag passa på att säga att den bok, ”Föld, föld!” (Land, land!), som Sándor Márai skrev om hur hans liv var under åren 1944 – 1948 är en av de viktigaste och bästa böcker som skrivits om de två totalitära systemen.
Crister,
”Föld, föld” finns alltså på svenska? Jag kanske ska se mig om på nätet…
O nej, det gör den inte. Jag har försökt i flera år att få den utgiven. Det stupar på ekonomin.
Men den finns på engelska under titeln ”Memoir of Hungary” och på tyska ”Land, Land!”. Ö h t ger man nu generöst ut Márai på tyska – bland annat hans dagböcker.
Översätter du från ungerskan? Eller driver du på ”från sidan”? Jag ska försöka få tag i den tyska översättningen då.
Nej, jag översätter inte från ungerskan – tyvärr.
Då hade jag redan gett ut Maráis bok.
”Inget är så dött som en bloggpost som scrollat av skärmen” sade en vis man. Men här är i alla fall några länkar ang. Kertesz som jag just hittat.
Intervjun i ”Die Welt” har upprört extremnationalisterna i Ungern (som blir en allt viktigare politisk faktor). Här finns en längre bloggpost om detta:
The Pride of Hungarians
Här är en kort artikel ur österrikiska Der Standard om samma ämne (Tyskvarning):
Imre Kertesz erzürnt Ungarns Rechte
Här är å andra sidan en annan intervju med Kertesz ur Der Standard som ursprungligen var införd i en schweizisk tidning:
in Leben nach dem Tod.
En ovidkommande men dock reflektion: Nationalismen, ibland som vanlig fosterlandsyra, ibland som brunextremistisk politik breder ut sig allt mer i de flesta europeiska länder. Naturligtvis ligger den ekonomiska utvecklingen bakom detta (och då menar jag inte bara de senaste årens krisartade händelser utan den egoistiska laissez-aller som politiker av alla kulörer ägnar sig åt). Hatobjekt finns det gott om: Zigenare och judar är populära i Östeuropa, invandrare av alla slag i andra. Det kommer att bli värre, tro mig.
Tack Bengt,
för intressant och oroväckande läsning. Jag har nu läst de två första länkarna ordentligt och den tredje lite snabbt. Den ska jag läsa noggrannare lite senare. Kanske gör jag någon översättning av något ur texterna. Jag ska försöka komma till rätta med tidsbristen. (Jag har ett ”tvåfrontskrig” att sköta och egentligen vill jag helst skriva om litteratur…)