Kategori: Berättelser ur livet

Jag vill inte undanhålla er att vi under ett par dagar haft det speciella zagrebska vinterväder som jag kallar ”öppet mot söder”, då våren plösligt silar in mellan vinterspjälorna och dagarna blir ljusa och lätta och kylan är någon annanstans.

I det varma solskenet under den blå himlen ser alla de märkvärdiga ultramoderna superbyggnaderna som finns uppradade parallellt med berget Medvednicas rygglinje ut som byggklotsar i barnsligt glatt rött och vitt med någon mörkare låda ditslängd som kontrast. Luften skrattar tyst ovanför taken.

Londi går längs den nylagda lilla asfaltremsan förbi moskéns fotbollsplan och vickar på ända och svans hit-dit-hit.

Att gräset bara är beigegrönt och träden utan knoppar och löv är inget man kan bry sig om en sådan här dag. Vi går och går till valnötsdungen – som också gömmer på juglans nigra i sin trädkrets – och tillbaka. Solen återglänser i solvargens blanksvarta päls.

Igår hade vi ett underbart solsken här och hela dagen fick gå i vandrandets tecken. Tillsammans med det vanliga ”vandrargänget” gick Londi och jag upp på Zagrebs ”hemberg”, Medvednica, eller som de flesta säger, Sljeme, efter den högsta toppen. Draženka och Predi hade i förväg valt ut Puntijarka som mål, en ”bergsrestaurang” där man kan dricka ”kuhano vino”, äta någon kötträtt eller någon typ av štrudla. Vägen till Puntijarka är lite brantare än de Sljemevägar vi gått tidigare, så vi vara ganska trötta när vi så småningom närmade oss målet. Alla gick ganska sammanbitet, så ingen märkte först att Buba avvikit. Vi ropade och frågade andra vandrare och de svarade svepande att ja, en svart hund hade de sett men långt, långt nere. Draženka vände om och började ropande springa neråt efter sin hundvän. Jag följde efter medan Predi och Londi stannade där de var. Efter en, som det tycktes, ganska lång stund av springande och ropande dök Buba plötsligt upp framför sin matte. Han sänkte öronen lite och såg ynklig ut. Det gick ju förstås inte att få reda på vad som hänt, men Draženka misstänkte att han plötsligt börjat följa efter någon med mat i handen, en smörgås kanske och att han sedan tappat bort sig. Vi strävade uppåt en gång till tills vi nådde punkten där våra medvandrare väntade och sedan var det inte så långt kvar till slutpunkten. Lite flåsiga slog vi oss ner vid ett av träborden utanför matstället och Predi gick in efter štrudla med ost och äpple och Draženka hämtade rykande varmt vin medan jag höll reda på hundarna. Vi drack vin och åt våra medhavda mackor och stoppade som vanligt ner de inköpta bakverken i ryggsäckarna ”till senare”. Solen sken så starkt att det hettade i ansiktet. Nervägen blev sedan kortare eftersom alla höll sig i ledet. Vi stannade en god stund vid källan och drack och fyllde på våra flaskor med undergörande vatten.

en vid det här laget klassisk vandrarbild

trängsel vid "vattenhålet"

samtal på nervägen

Londi går ner

tillbakablick

Min skrivare slutade plötsligt att fungera härom kvällen och jag rotade runt på nätet efter någon uppdatering, som det snart visade sig att jag ändå inte förstod mig på att utnyttja.

Idag gick jag i stället ner i fläktaffären i bottenvåningen på huset där jag bor och berättade om mitt skrivarelände för Davor, sonen i fläktfamiljen. Han visade mig genast till Joško, en vän till honom som har ett slags ”data-affär” några hus bort här på Hvarska. Jag packade ner skrivare och dator i min resväska och drog tillsammans med Londi iväg till denna affär. Där möttes jag av en ung kvinna och strax började jag berätta för henne om min skrivares uppförande, men nästan genast såg hon sin kompetens överskriden, så hon följde mig i stället ut på gatan, runt huset och ner i en källarlokal på baksidan.

Där inne satt Joško och fyra andra män; tre av dem såg ganska udda ut, en haltade flåsande omkring med svettigt ansikte och blicken riktad mot golvet, en var lång som en stör, hade långt gråstripigt hår och såg lite allmänt förvildad ut, en var livrädd för Londi och blängde aggressivt och klängde upp mot ena väggen och slog omkring sig. På den långes bord stod en rad med höghalsade flaskor, mest rakija verkade det som. Nå, Joško tog sig raskt och målmedvetet an mina apparater. Det visade sig snart att han inte var bekant med mac och allra minst en mac som vägrar tala annat än svenska. Jag höll ett öga på Londi så att den rädde inte skulle löpa amok och så översatte jag olika kommandon till halvdålig engelska. Joško arbetade envist på och efter så där en och en halv timme hade han avinstallerat skrivarens mjukvara och sedan nyinstallerat den. Han testade att skriva ut något och se, det fungerade! Jag var oerhört lättad förstås och frågade vad han ville ha betalt för detta. Joško tittade på den långe och så suckade de båda och himlade lite med ögonen och den långe gjorde en vag gest mot flaskorna. Joško sa att, nej, vi kan inte ge några kvitton. Nehej, sa jag, men jag kan väl betala ändå? Då pekade den långe på flaskorna igen och föreslog att jag skulle köpa en flaska rakija eller kanske coca-cola, om jag hellre ville det. Nej, tack, sa jag, jag kan inte bära något mer, men jag vill gärna betala och så drog jag upp 100 kuna är plånboken och räckte sedeln till Joško och frågade om det kanske ändå var för lite. Nejdå, sa han, det är för mycket. Behåll pengarna, sa jag och så gick Londi och jag ut med resväska och allt. Slutet gott allting gott hade man kunnat säga om slutet bara varit gott, men tyvärr signalerade skrivaren ”error” när jag testade den hemma. Så jag får väl köpa en flaska rakija av de här herrarna till slut.

Sedan några år odlar jag en liten ginkgo-vana här under pausträdet. Just när sommaren bryter in brukar jag ta lite bilder på underbart grönskande ginkgoträd och visa upp dem för läsekretsen. Så här:

juni 2009

juni 2010

maj 2011

Någonstans läste jag en gång att varje ginkgo är antingen hanträd eller honträd och att de träd som finns i våra parker brukar vara hanar, eftersom frukterna luktar illa. Ibland har jag funderat över detta: Var är honträden? har jag tänkt lite förstrött men ändå med en viss nyfikenhet.

Nå, en av dagarna när Londi och jag var på väg till veterinären, när hon redan mådde lite bättre, sneddade vi över planen framför det slovenska varuhuset Mercator inte långt härifrån Hvarska. Det var soligt och en lätt vind rörde om i luftlagren och en pust av något kvalmigt svepte in över oss. Jag såg mig om. Inte långt ifrån oss stod några höga träd med fullt med små ljusa bollar på de annars kala grenarna och på marken under dem låg en matta av små runda eller lätt ovala guldrosa frukter. Jag böjde mig lite över dem och drog in luft i näsan. Ja, därifrån kom den sötäckliga lukten men uppifrån också. Bland björklöven på marken fick jag syn på några gulnade ginkgolöv. Vi står under en hon-ginkgo, tänkte jag, ett shoppingträd i stället för ett parkträd.

Förra veckan gick Londi och jag till veterinären varje dag, utom på måndagen då vi åkte taxi dit. Egentligen är det väldigt nära, drygt tio minuter om man sneddar in bakom varuhuset Mercator. Den segaste biten är den sista längs den hårt trafikerade Heinzelova, men höjer man blicken lite kan man vila den vid Medvednicas silhuett eller så sänker man nosen mot marken och hittar annat.

Jag tänkte många gånger på vilken tur det är att vi bor så här nära både universitetskliniken, som alltid – och alltid betyder verkligen alltid – är öppen

och smådjursmottagningen som är öppen varje dag:

Vi höll oss till smådjursmottagningen, eftersom vi varit där förut.

Den första dagen vi gick till fots lät Londi sig ledas in på gården till mottagningen utan att reagera märkbart. Hon orkade väl inte riktigt:

Men redan på onsdagen började hon titta menade på mig när vi svängde in där: ”Det där vet jag vad det är.” Och på lördagen, då vi gjorde vårt sista besök stannade hon nedanför trappan till ingången och vägrade att gå uppför. Jag var tvungen att övertala henne med både ord och koppel.