Upp till Puntijarka

Igår hade vi ett underbart solsken här och hela dagen fick gå i vandrandets tecken. Tillsammans med det vanliga ”vandrargänget” gick Londi och jag upp på Zagrebs ”hemberg”, Medvednica, eller som de flesta säger, Sljeme, efter den högsta toppen. Draženka och Predi hade i förväg valt ut Puntijarka som mål, en ”bergsrestaurang” där man kan dricka ”kuhano vino”, äta någon kötträtt eller någon typ av štrudla. Vägen till Puntijarka är lite brantare än de Sljemevägar vi gått tidigare, så vi vara ganska trötta när vi så småningom närmade oss målet. Alla gick ganska sammanbitet, så ingen märkte först att Buba avvikit. Vi ropade och frågade andra vandrare och de svarade svepande att ja, en svart hund hade de sett men långt, långt nere. Draženka vände om och började ropande springa neråt efter sin hundvän. Jag följde efter medan Predi och Londi stannade där de var. Efter en, som det tycktes, ganska lång stund av springande och ropande dök Buba plötsligt upp framför sin matte. Han sänkte öronen lite och såg ynklig ut. Det gick ju förstås inte att få reda på vad som hänt, men Draženka misstänkte att han plötsligt börjat följa efter någon med mat i handen, en smörgås kanske och att han sedan tappat bort sig. Vi strävade uppåt en gång till tills vi nådde punkten där våra medvandrare väntade och sedan var det inte så långt kvar till slutpunkten. Lite flåsiga slog vi oss ner vid ett av träborden utanför matstället och Predi gick in efter štrudla med ost och äpple och Draženka hämtade rykande varmt vin medan jag höll reda på hundarna. Vi drack vin och åt våra medhavda mackor och stoppade som vanligt ner de inköpta bakverken i ryggsäckarna ”till senare”. Solen sken så starkt att det hettade i ansiktet. Nervägen blev sedan kortare eftersom alla höll sig i ledet. Vi stannade en god stund vid källan och drack och fyllde på våra flaskor med undergörande vatten.


en vid det här laget klassisk vandrarbild


trängsel vid "vattenhålet"


samtal på nervägen


Londi går ner


tillbakablick

8 tankar om “Upp till Puntijarka

  1. Vilka vackra bilder- och det är alltid lika roligt att se hundarna på vandring- tänk vad lyckliga de måste vara som får komma ut på så många trevliga strapatser! Det låter så härligt med varmt vin och goda mackor…

  2. Det är fint att ha vandringsområden så här nära och igår var det verkligen härligt att bara gå i solen timme efter timme. Och idén att servera ”kuhano vino” på berget på vintern är inte dum.

    Hundarna är båda snart elva år, men än så länge klarar de sådana här vandringar fint och de sover extra gott efteråt.

  3. I meant closer in a way that we could go there on foot. Yes, perhaps we could try tram some time but that would be a risk.

Kommentera