Det har varit svåra dagar – kanske kommer Londi och jag ut på andra sidan av den här tunneln som nya eller förändrade personer.
I torsdags gick vi till veterinärsmottagning för den ödesdigra operationen, steriliseringen (orsaken till det här extrema steget var den livshotande livmoderinflammation som Londi råkade ut för i december). Gång på gång längs vägen till motagningen stannade Londi och tittade menade på mig och jag förstod att hon förstod att detta inte var någon lycklig vandring. Hon böjde sig för mitt hemska beslut, som jag egentligen inte stod bakom själv, men som jag kände mig tvingad att vilja. Jag tänkte på vägen dit, att nu är vi ännu på den här sidan, sedan kommer det att vara en tid, kanske länge, då vi är i limbo och sedan kommer vi, om allt går någorlunda bra, ut på den andra sidan, överlevnadssidan, hur kommer det att vara där?
Vi kom in. Londi såg sig om och ville ut. Jag försökte att inte tänka på något alls. Hon fick den första sövninssprutan, föll ihop, kräktes och låg sedan bara där. Jag skickades ut, gick hem med mekaniska steg och tomt huvud. Nej, jag kan inte stoppa det mer, tänkte jag och trampade själlöst på. Hemma försökte jag att inte tänka ”nu skär de här, nu skär de där”. Jag kände mig fastspikad vid vårt öde. En timme gick och jag tänkte med fasa att nu har det skett, nu kommer hon aldrig mer att… Jag kände hur livet klövs i före och efter och jag visste att nu var det efter. Telefonen ringde, en röst sa att nu är det gjort, nu kan ni komma och hämta. Jag ringde Draženka och sa att nu. Hon kom med bilen – Buba var med och det kändes på något vis försonande – jag sprang ner med en filt på armen, ut i iskylan, det är otäckt kalla vassa dagar här just nu. Vi for iväg. Vi kom fram. Där låg Londi på golvet på en blå filt ännu medvetslös. Plötsligt pep hon och försökte resa sig och så kissade hon på sig. Det ville hon inte och hon klagade hjärtskärande. En bår togs fram och vi fick upp henne på den och lirkade in henne i baksätet i bilen. Buba och jag satte oss på ”Beifahrersitz”. Draženka körde så försiktigt hon kunde över snövalkarna och genom modden och parkerade till sist på en förbjuden plats vid bygget mitt emot ”vårt” hus. En man från fläktfirman i bottenvåningen hjälpte oss att få ut båren med Londi på ur baksätet – ett stort vitt skåp välte framför fläktaffären under tiden, men vi lät bli att fundera över det. Vi kom in i hissen och upp och in i lägenheten och ”lastade” försiktigt försiktigt av den ännu omtöcknade Londi på ett dubbelt ulltäcke i det mörka fönsterlösa vardagsrummet.
Detta var ju egentligen gott och väl, men det fanns en baksida och det var att veterinären inte velat lämna med något smärtstillande. ”Det är inte bra för hon kan göra olämpliga rörelser om hon inte känner smärtan”, fick jag som förklaring. Detta är grymhet, det vet jag, det är precis samma slags grymhet som en gång sa att spädbarn – eller ofödda barn för den delen – inte känner något eller i alla fall inte lika mycket som andra människor. Det är de mäktigas och starkas monopoliserande också av smärtan, som om det inte räckte med alla de andra monopolen.
≈≈≈
PS I Salongen finns en ny text.
