Luften skrattar tyst i solen

Jag vill inte undanhålla er att vi under ett par dagar haft det speciella zagrebska vinterväder som jag kallar ”öppet mot söder”, då våren plösligt silar in mellan vinterspjälorna och dagarna blir ljusa och lätta och kylan är någon annanstans.

I det varma solskenet under den blå himlen ser alla de märkvärdiga ultramoderna superbyggnaderna som finns uppradade parallellt med berget Medvednicas rygglinje ut som byggklotsar i barnsligt glatt rött och vitt med någon mörkare låda ditslängd som kontrast. Luften skrattar tyst ovanför taken.

Londi går längs den nylagda lilla asfaltremsan förbi moskéns fotbollsplan och vickar på ända och svans hit-dit-hit.

Att gräset bara är beigegrönt och träden utan knoppar och löv är inget man kan bry sig om en sådan här dag. Vi går och går till valnötsdungen – som också gömmer på juglans nigra i sin trädkrets – och tillbaka. Solen återglänser i solvargens blanksvarta päls.

2 tankar om “Luften skrattar tyst i solen

Kommentera