Författare: Bodil Z

Vår andra Else Lasker-Schüler-afton finns nu i det förflutna. Som jag anade för några veckor sedan blev den här förställningen ganska olik den första. Lite berodde det på sommarvinden utanför på Torbjörn Klockares gata, en hel del på den nya publiken och säkert också på oss själva eftersom vi hade erfarenheten från den första gången med oss. Stämningen var lite mindre förtätad, tycker jag, och liksom lättare och luftigare.

För er som inte var där börjar jag med att peka tillbaka på programmet, för där kan ni få en idé om innehållet.

Så här såg arbetsfördelningen på och kring scenen ut:

Julia Romanowska: läsröst
Mats Qvistström: läsröst
Kristina Hanson: sång
Lars-David Nilsson: piano
Rachel Galinne: efterord
Bodil Zalesky: läsröst, efterord
Ulrik Dahlerus: ljud- och ljusteknik

Och detta är beståndsdelarna i helheten:

Else Lasker-Schüler: text
Rachel Galinne: musik
Bodil Zalesky: översättning
Julia Romanowska: koncept och konstnärligt ledarskap

Evenemanget var ett av många i Julias salong. Här finns en kort beskrivning av grundtankarna bakom det hela:

Schibbolet  är ett experimentellt konstnärligt koncept,  ett slags  litterär och musikalisk installation – ett collage av text och musik – som gestaltas sceniskt av två röster, en manlig och en kvinnlig. Disparata genrer kombineras i en icke narrativ, dialogisk struktur. Lyrik, prosa, dokumentära texter, filosofiska kommentarer och reflektioner – fogas samman med musik; från konstmusik till populärmusik, från medeltid till avantgarde. I ett intensivt samspel eller motspel strömmar musikstycken och textfraser i ett polyfoniskt flöde, med ständiga växlingar mellan de olika konstnärliga genrerna.

Varje evenmang har förstås sin egenart, men det här om Else Lasker-Schüler och hennes konst avvek kanske något mer än de andra från grundkonceptet. Det stora inslaget av levande musik var det som mest skilde det från sina ”syskon” i schibboletvärlden.

Här är några bilder från föreställningen och samtalet efteråt:

Julia Romanowska och Mats Qvistström

Kristina Hanson

Lars-David Nilsson

jag

mellanspel

eftersamtal med publiken: Rachel Galinne, jag, Julia

Och här en dikt ur flödet – i original och översättning:

Versöhnung

Es wird ein großer Stern in meinen Schoß fallen…
Wir wollen wachen die Nacht,

In den Sprachen beten,
Die wie Harfen eingeschnitten sind.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht –
So viel Gott strömt über.

Kinder sind unsere Herzen,
Die möchten ruhen müdesüß.

Und unsere Lippen wollen sich küssen,
Was zagst du?

Grenzt nicht mein Herz an deins –
Immer färbt dein Blut meine Wangen rot.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht,
Wenn wir uns herzen, sterben wir nicht.

Es wird ein großer Stern in meinen Schoß fallen.

…

Försoning

En stor stjärna kommer att falla i min famn…
Vi vill vaka i natten,

Be på de språk,
Som är snidade som harpor.

Vi ska försonas i natten –
Så mycket Gud flödar över.

Barn är våra hjärtan,
De vill vila sömnsött.

Och våra läppar vill kyssas,
Varför tvekar du?

Gränsar inte mitt hjärta till ditt –
Alltid färgar ditt blod mina kinder röda.

Vi ska försonas i natten,
Om vi håller om varandra, dör vi inte.

En stor stjärna kommer att falla i min famn.

…

PS I Salongen finns sedan igår en ny intervju i serien av översättarintervjuer.

På söndag är det en ny Else Lasker-Schüler-afton i Julia Romanowskas salong, så jag försvinner för några dagar från min plats här under trädet. Jag rider iväg på min kamel och lämnar en dikt efter mig:

Gebet

Ich suche allerlanden eine Stadt,
Die einen Engel vor der Pforte hat.
Ich trage seinen großen Flügel
Gebrochen schwer am Schulterblatt
Und in der Stirne seinen Stern als Siegel.

Und wandle immer in der Nacht…
Ich habe Liebe in die Welt gebracht –
Daß blau zu blühen jedes Herz vermag,
Und hab ein Leben müde mich gewacht,
In Gott gehüllt den dunklen Atemschlag.

O Gott, schließ um mich deinen Mantel fest;
Ich weiß, ich bin im Kugelglas der Rest,
Und wenn der letzte Mensch die Welt vergießt
Du mich nicht wieder aus der Allmacht läßt
Und sich ein neuer Erdball um mich schließt.

…

Bön

Jag söker överallt en stad
Som har en ängel vid sin port.
Jag bär hans stora vinge
Svårt bruten vid mitt skulderblad
Och i pannan hans stjärna som sigill.

Och vandrar in i varje natt…
Kärlek har jag burit in i denna värld –
Som låter varje hjärta blomma blått,
Och i livet vakat mig så trött,
Svept in mitt dunkla andetag i Gud.

Åh Gud, slut du din mantel tätt kring mig;
Jag vet, jag är en spillra blott i detta klot av glas,
Och när den sista mänskan glömmer världen
Så låter du mig inte ur din allmakt falla
Och ett nyare klot får sluta sig kring mig.

PS Jag har ändrat i översättningen igen, för åttiotolfte gången. Och det är säkert inte sista gången.

Nu har den kommit, Elfriede Gerstls ”Lebenszeichen”. Livstecken alltså och den här boken av dikter, drömmar och tankesmulor (Gedichte, Träume und Denkkrümel) kom alltså till den här världen ungefär en månad efter att Elfriede Gerstl lämnat den.

Nej, jag har inte hunnit läsa allt än, egentligen nästan ingenting, fast jag har hittat den här lilla dikten, som kanske är möjligt att ge en svensk språkdräkt:

urlaubsplanung

                                                         (für joanna)

im wald ist fad  
die berg zu steil
am meer wirst  
             von der hitze blöd  
vielleicht eine stadt  
             mit strassencafés  
also bleib ich da sitzen  
auch hier kann ich schwitzen

…

semesterplanering

                                                         (till joanna)

i skogen är det trist  
bergen för branta  
vid havet bliru  
             galen av hettan  
kanske en stad  
           med uteserveringar  
alltså sitter jag kvar där  
svettas kan jag lika bra här

…

PS Klaga gärna på översättningen – och förbättra den ännu hellre. ”Bliru” låter nog lite suspekt men är ett försök att återge ”wirst” utan ”du”. Och de två slutraderna med rimmet ”där-här” kanske inte heller är så värst. Den här översättningen får ses som en tillfällighetslösning, en lätt bambukäpp för den som inte utan stöd promenerar så ledigt i det tyska.