Författare: Bodil Z

Någon gång i förra veckan läste jag en recension i SvD, som jag inte blev riktigt klok på. Texten handlar om Günter Grass’ bok ”Unterwegs von Deutschland nach Deutschland. Tagebuch 1990” och följaktligen om Grass’ syn på den tyska återföreningen. Skribenten är Barbro Eberan.

I början av artikeln får vi veta att Grass inte kunnat dela det glädjerus som många tyskar, i synnerhet östtyskar, greps av vid murens fall och lite längre fram säger Eberan att boken ”speglar hans hektiska liv som nationens moraliska vägvisare”:

valkamp, partidagar, paneldiskussioner – överallt deltar Grass, manar och varnar. Han pendlar mellan sina hus i Nordtyskland och Portugal och reser mycket, framför allt i östra Tyskland.

Jag kan inte låta bli att finna en liten komisk effekt i detta att ”nationens moraliska vägvisare” som inte kan glädja sig med östttyskarna åt murens fall ”pendlar mellan sina hus i Nordtyskland och Portugal”. Men nu går vi vidare i texten.

Eberan skriver att Grass påbörjat sin bok 1990 i sitt portugisiska hem och att han tidigt ”varnat för farorna med en förhastad återförening”. Ja, det är naturligtvis svårt att vara för en ”förhastad” återförening… Grass är besviken både på västtyska SPD och på Willy Brandts entusiasm inför återföreningen och även på de östtyska SPD-grupperna för att dessa varit med och tvingat DDR-regimen på fall. Och han klagar på att SPD ingenting gjort för att:

förhindra att Helmut Kohl som en ångvält mejar ner alla tvivel och gör sina östtyska landsmän begeistrade med appellen: ”Vill ni Tysklands enhet? Vill ni ha vårt välstånd?”

Sedan fortsätter Eberans text med några inblickar i hur Grass upplever Östtyskland – från sin dubbla protugisiska och västtyska horisont, anar man:

I Östtyskland känner sig Grass deprimerad av tristessen, allt det nergånga och försummade och är förskräckt över ”…den i DDR hittills dolda högermentaliteten som nu träder fram öppet och som är nationalistisk, främlingsfientlig, antisemitisk, vulgärmaterialistisk…”.

Sedan får vi veta att han trots detta tar östtyskarnas parti mot de ”arroganta västtyskarna”. Och han ”förutspår de ekonomiska problemen”.

Och så kommer artikelns slutkläm och det är här jag är osäker på textens budskap. Först skriver Eberan:

Klarsynt förutsåg Grass de svårigheter återföreningen skulle föra med sig. Men fanns det 1990 något alternativ? Den östtyska staten var bankrutt, de unga och kvalificerade sökte sin lycka i väst och befolkningen i DDR ville till varje pris se en tysk återförenigen.

Och lite längre ner i de avslutande raderna säger hon så här:

Grass rädsla för ett stortyskt rike har visat sig ogrundad. Men även om historien inte har givit honom rätt i alla avseenden önskar man att hans Kassandrarop hade tagits på allvar. Kanske skulle då en del av de problem det återförenade Tyskland har att brottas med idag ha kunnat förebyggas.

Det är något som haltar i resonemanget här och denna hälta kan kanske skildras så här: ”Det gick för fort, men det fanns inget alternativ” (går den ena foten) och ”Om det gått långsammare hade vissa problem kunnat undvikas” (går den andra foten).

Dessutom kommer jag inte ifrån att Grass inte har alltför stor rätt att tala om ”västtysk arrogans”.

Här är hela artikeln.

PS Här finns för den intresserade en text om ett annat av Grass’ politiska korståg:

Om Grass och Gustloff – Freya Klier

…

Och något helt annat: I Salongen finns nu en text om Ennemis Publics. Den är skriven av Karin Stensdotter.

I år är det ju som bekant 20 år sedan Berlinmuren upphörde att hindra människors rörelsefrihet från öst till väst. 1989 har därför fått bli till symbolåret för de kommunistiska regimernas fall i Östeuropa.

En av dem som oförtröttligt kämpat mot DDR-diktaturens förtryck är Freya Klier, bland annat var hon en av de ledande gestalterna i fredsrörelsen i DDR. Hon har genom åren hållit en rad tal i olika städer Tyskland, hon har skrivit essäer och böcker om övervåldet. Jag har tidigare publicerat några av hennes essäer/talmanuskript här i svensk översättning. Läs gärna texterna – krutet i dem är fortfarande torrt.

Just nu översätter jag en av hennes senaste texter. Den är en saga om Margot Honecker (gift med Erich H.), som var utbildningsminister i DDR mellan 1963 och 1989. Jag publicerar det första avsnittet som ett smakprov här. Om allt går enligt planerna kommer mina Klier-översättningar och min dagbok från Greifswald ut i bokform i år.

…

”DDR är tillbaka – underbarare än någonsin”
(Socialistisk sagostund)

Det var en gång en nätt gammal dam. Hon verkade på sitt sätt kvick och rolig, hon skrattade mycket och hon såg inte så illa ut, om man tänker på att hon hade påbörjat sitt nionde årtionde…

Den som såg den snärtiga tanten i tidningen, skulle kanske kunna tänka sig att vandra med henne eller att spela en runda skat.

Men fotot bedrar. Därför börjar vi från början igen: Det var en gång en nätt gammal dam, som förr hade stor makt och som i sitt rike betraktades som den Onda Drottningen. Inte ond i Shakespearesk mening utan ond i det småsinta lilla formatet: skvallra, ange, baktala, påtvinga… Många undersåtar var rädda för henne, inte ens i de egna leden var hon omtyckt. På grund av hennes hårfärg som gjorde att man rös lite, kallade man henne i hemlighet för den Lila Draken.

Hon badade – och denna böjelse delade hon med sin make och hela hovet – helst i ett hav av röda fanor. När det gällde mat och dryck hade härskarna emellertid större anspråk – utsökta läckerheter skaffades fram från fiendeland.

Nå, låt oss kalla henne Margot Honecker. Hennes specialitet: att klistra igen undersåtarnas huvuden med propaganda redan i tidiga år, så att de inte utvecklade något eget tänkande.

Hur stora skador ställde härskarinnan och hennes uppfostrarfölje till med i barnhjärnor och -ryggrader? Särskilt giftig blev hon, när familjer försökte fly ur riket – om hennes hantlangare fick korn på barnen till dessa flyktingar, tvångsadopterades de.

De mäktiga – tremolo och final! – störtades till sist av sina undersåtar, de steg ner från Europas scener, utan pompa och utan Internationalen. Men deras rike upplöstes inte till stoft, vilket det varit nära att göra under den Lila Drakens dynasti. Det blommade upp på ett förunderligt vis: Floderna, som dittills varit fyllda med en giftig soppa, blev klarare och fiskarna dog inte mer. Brunkolsstanken försvann, luften blev ren. Husfasaderna som länge förgäves törstat efter färg, bar nu sin stuck som en festklädnad.

Vid rikets sammanbrott flydde den Lila Draken till det avlägsna Chile. Där lever hon ännu: Inte som föraktad brottsling, utan gemytligt bland socialistiska kamrater… som en gammal dam som gärna skrattar. Hennes gemål – som hette Erich Honecker och en gång var ännu mäktigare och ännu mer avskydd än den Lila Draken själv – hade följt med till Chile, men honom tog levercancern. De befriade undersåtarnas smärta över detta gick inte till några överdrifter, inte minst eftersom de nu levde i snitt fyra år längre på grund av den bättre luften, bättre sjukvård och en friare blick ut i världen, som man nu äntligen fick beträda.