Författare: Bodil Z

På senare tid har jag funderat lite över drivkrafterna bakom valen av den utländska skönlitteratur som översätts till svenska. Som bekant har den stora majoriteten av den svenska översättningslitteraturen engelskan som utgångsspråk. Denna snedfördelning tänker jag emellertid inte diskutera eller uppehålla mig vid nu, men gärna en annan gång.

Så vitt jag kan se och avgöra är urvalet av litteratur som översätts från större och i Sverige mer kända språk ur kvalitetssynpunkt ofta rimligt, i alla fall om vi talar om nyutkommen litteratur. Visst översätts det för lite från andra språk än engelskan, men det är ofta bra saker som översätts. När det gäller språk som mycket få i Sverige behärskar och som ”betjänas” av få kvalificerade översättare, ser det åtminstone till en del annorlunda ut. Låt mig genom en liten jämförelse mellan ”behandlingen” av två författare ta den nutida ukrainska litteraturen som exempel på en styvmoderlig eller kanske snarare lättsinnig behandling i den svenska litteraturvärlden:

Andrej Kurkov är en flink ”bredfåreberättare”, stundom en god underhållare, men han saknar egentligen det som utmärker en stor författare. Han har ingen egen röst eller något särskilt tankeväckande att berätta och hans berättarstil tillför inget nytt och inte heller omformar han traditionellt berättande på ett intressant eller överraskande sätt. Hans texter oroar inte och de lämnar knappast några spår. Tre av hans romaner har översatts till svenska och den senaste recenseras just nu ”ivrigt” i ett flertal tidningar i Sverige – för övrigt inte särskilt positivt.

Jurij Andruchovytj är en stor ukrainsk författare, vars texter enligt min mening har just de egenskaper som jag anser att Kurkovs saknar. Andruchovytj har bland annat mottagit det prestigefyllda priset för ”ömsesidig europeisk förståelse” (”europäische Verständigung”), som varje år delas ut av bokmässan i Leipzig. Hans böcker har översatts – främst romaner och essäer – till en rad språk, men i Sverige har intresset för hans författarskap varit mycket ljumt. Hans framträdande vid bokmässan i Göteborg 2005 förde inte till något översättande av hans böcker till svenska. Som ett litet, mycket litet, smakprov på Andruchovytjs stil visar jag här min översättning (från tyskan) av några rader ur essän ”Carpathologia Cosmophilica”:

Karpaterna – det är en stor klammer som håller samman delar av tillvaron som hotar att falla isär i kaos. Karpaterna – det är en stor seismisk ansträngning, en zon där det råder speciella krafter och spänningar. Karpaterna skiljer territorier, men förbinder på det kosmiska planet.

Här finns, så att ni får se lite mer av Andruchovytj, länkar till två texter jag tidigare skrivit om honom:
Das Stadt-Schiff
Erz-Herz-Perz

Men tillbaka till frågan: Varför väljer en svensk förläggare att gång på gång ge ut en relativt lättviktig underhållningsförfattare medan man – tillsammans med andra förläggare – hoppar över en författare av rang? En orsak kan möjligen vara att Kurkov skriver på ryska (det finns fler som översätter från ryska än från ukrainska till svenska) medan Andruchovytj skriver på ukrainska. Är Kurkovs böcker lättsåldare i Sverige än Andruchovytjs skulle vara? Kanske det, fast hur vet man det innan man har prövat? Och räcker det här med ”lättsålt” som argument? Finns det inget litteraturstöd för översättningslitteratur av hög kvalitet?

Kanske skulle man börja med att leta fram en god översättare från ukrainska till svenska? Jag är ganska säker på att en sådan finns.

Om två veckor är det dags för den andra Else Lasker-Schüler-aftonen i Julia Romanowska salong. Det blir samma program som vi hade i februari, men själva föreställningen kommer säkert att bli annorlunda ändå. Publiken kommer att vara en annan och försommarkvällen runt omkring kommer att ge andra impulser än februarinatten. Och lite som i Commedia dell’Arte kommer stunden att vara med och forma det som händer på scenen.

Än finns det platser kvar. Tiden är den 17 maj klockan 19.00 och rummet är Torbjörn Klockares Gata 14 i Stockholm. Och här finns programmet.

Till er som inte har lust att läsa varken länkar eller program kan jag säga att föreställningen bygger på ett flätverk av texter av och om Else Lasker-Schüler. En del kommer att sjungas och en del kommera att läsas. Somt framförs på tyska och annat i svensk översättning. Musiken är komponerad av Rachel Galinne och det är Julia Romanowska som står för det konstnärliga ledarskapet. Själv står jag bakom översättningarna. På scenen kommer Kristina Hanson (sång), Julia Romanowska (läsning), Mats Qvistström (läsning), Lars-David Nilsson (piano) och jag själv (läsning+efterord) att finnas. Ljudtekniken ligger i Ulrik Dahlerus’ händer.

Jag väljer nu att visa er den ljusaste, ja, den enda ljusa, av ”Schwarze Gesänge” (Svarta sånger) här, först i original och sedan i översättning:

Mit dir, Goldlächelndem

In meinem Herzen wächst ein Rosenzweig
Sein Duft berauscht so weich den Sinn.

Vernimm das Bächlein rauschendes
In meiner Grube tief im Kinn

Und immer kommt die Nacht –
Nach ihr der Tag im kühlen Wolkenlinn’

Springt eine Welle an den Strand
Ergreif ich sie ganz schnell mit meiner Hand.

Zu spiegeln mich – dass ich noch bin
Und du in meiner dunklen Pupill.

Dann schweben wir unmerklich still
Ins blaue Land empor beseligend traumhin –

…

Med dig, du gyllenleende

I mitt hjärta växer en rosenkvist
Dess doft berusar så mjukt mitt sinne.

Förnim den lilla bäckens brus
i min hakas djupa grop

Och ständigt kommer natten –
Efter den stiger dagen i svalt molnlinne

När vågen dansar mot strand
Fångar jag den snabbt i min hand.

För att spegla mig – att jag ännu finns
Och du i min mörka pupill.

Då svävar vi omärkligt stilla
In i det blå landet drömsälla –

Prins Jussuf med blå ros