I lördagens SvD finns en artikel om Stalin sedd genom den amerikanske forskaren Jonathan Brents ögon. Det är Ricki Neuman som skrivit tidningstexten. Jag har läst den ett par varv och funderat över innehåll och uttryckssätt.
Ingressen avslutas med det här uttalandet av Brent:
-På flygplatsen i Moskva säljer de chokladkartonger med Stalin på utsidan. Skulle vi acceptera att det gick att köpa choklad med Hitler på flygplatsen i Berlin?
Nej, några Hitlerchokladaskar skulle säkerligen inte accepteras i Tyskland (eller någon annanstans) mer än av en mycket trång och marginaliserad krets och produktionen av de här askarna skulle mycket snabbt stoppas. Vad gör det då möjligt att i dagens Ryssland fortsätta att hylla Stalin? Ett svar är att det inte finns någon verklig demokrati i Ryssland idag. Ett annat är att det inte finns några demokratiska traditioner att falla tillbaka på i Ryssland, utan man ser (sig tvingad att se) och fortsätter att se det politiska idealet i en ”stark man”. Ett tredje svar är att en stor del av vänstern utanför Ryssland aldrig har gjort upp med sovjetkommunismen på allvar.
Så här börjar artikeln:
I början av 90-talet började Ryssland att öppna sina arkiv från Sovjettiden, och förväntansfulla forskare flög till Moskva och Sankt Petersburg, för att se vad som fanns. Jonathan Brent från Yale University Press var tidigt ute:
Neuman berättar vidare att ett av de första arkiven som forskarna förhandlade med var det som förvarade dokument som handlade om kommunistpartier utanför Sovjet. Brent hade då bland annat intresserat sig för akter som rörde det amerikanska kommunistpartiet. Han berättar bland annat så här om resultaten av undersökningarna av materialet och om de böcker som sprungit ur detta:
–Den bok som har fått mest uppmärksamhet visade vilken omfattande roll Moskva hade för det amerikanska kommunistpartiet, och den som har fått mest kritik, mest från vänster, handlade om ryssarnas nesliga roll under spanska inbördeskriget.
Som en sidokommentar till berättandet om fynden i arkiven, säger Brent:
Ryssland har aldrig konfronterat sitt förflutna, som till exempel Tyskland, och så kommer heller aldrig att ske.
–Det är inte längre möjligt. Landet är på väg åt ett helt annat håll.
Här kan jag inte låta bli att ställa mig frågan om Ryssland någonsin efter kommunismens officiella fall varit på väg mot någon verklig genomlysning av sitt förflutna. Glasnost stannade väl vid en proklamation.
Neuman berättar vidare om ett av Brents besök i Ryssland:
I december förra året var han i Sankt Petersburg, på en internationell konferens om Stalins allt större närvaro i det moderna Ryssland. Dagen före invigningen gjordes en razzia hos människorättsorganisationen Memorial. Maskerade polismän beslagtog böcker, dokument, hårddiskar, brev och fotografier.
Och lite längre ner skriver Neuman så här:
Brent ser inget ljus, utan menar att Ryssland stadigt blir ett alltmer fascistiskt samhälle. Alexander Jakovlev, liberal rådgivare till både Gorbatjov och Jeltsin, förklarar i boken att Putin och hans efterföljare aldrig på allvar kommer att bekämpa korruptionen och kriminaliteten.
-I själva verket önskar man behålla det vilda samhället. För då kan man utan problem göra precis som man vill.
Jag funderar lite över termen ”fascistisk”. Betyder det något annat än kommunistisk? Stalinhyllningar är de främst fascistiska eller kommunistiska?
Neuman frågar hur väst borde hantera det här. Skulle det till exempel vara en bra idé att ge Nobels fredspris till den ryska människorättsorganisationen Memorial. Brent svarar:
-Ha! Det skulle inte förändra någonting. I varje fall inte något avgörande. Fast det är klart. Det skulle ge Memorial kraft att också föra den nya kamp som väntar, om vilka historieböcker som ska användas i skolundervisningen.
Beträffande Putins hållning till det sovjetryska förflutna citerar artikeln ett avsnitt ur ett tal vid en konferens med gymnasielärare i Moskva 2007:
”Beträffande några problematiska sidor i vår historia: ja, vi har sådana, vilka länder har inte det? Och vi har färre sådana sidor än många andra länder. Och våra är inte lika hemska som många andras. Och vi kan inte längre tillåta oss att bli nedtyngda av skuld…”
Brent kommenterar detta uttalande så här:
Vad Putin säger är: ok, Stalin mördade miljoner människor, men han var ju också en lysande administratör och byggde upp vår industri. Det hela jämnar ut sig. Nu går vi vidare.
Brent talar om trettiotalets sovjetiska terror:
-Terrorn i slutet av 30-talet sattes inte enbart igång för att komma åt skyldiga medborgare. Lika viktigt var att skapa ett särskilt klimat, ett samhälle marinerat i rädsla.
Uttrycket ”ett samhälle marinerat i rädsla” låter mycket träffande, men det där med ”inte enbart skyldiga medborgare” oroar mig något.
Brent fortsätter:
I ett tal från 1937 säger Stalin att ”utan barmhärtighet kommer vi att förgöra var och en som med sina handlingar och sina tankar, ja, också med sina tankar, hotar den socialistiska staten”.
-Därmed blir alla potentiella förrädare. Det är genialt. Stalins paranoia drev honom också att anlita en speciell fotograf vid alla större partimöten. Denne hade till uppgift att smygfotografera deltagarnas ansiktsuttryck, som sedan studerades i detalj.
2010 kommer en bok i serien ”Annals of Communism” (som Brent är redaktör för) som handlar om Stalins eget arkiv och som enligt Brent kommer att ge intressanta inblickar i diktatorns inre:
-Han skrev ingen dagbok, och ytterst få personliga brev. Han hade ingen nära vän och ingen älskarinna, och vi vet märkvärdigt lite om hur han egentligen tänkte och kände. Men via hans anteckningar kommer vi honom nära.
I artikelns slutavsnitt frågar Neuman Brent på vad sätt dennes Stalinbild ändrats under arbetet med Stalins eget arkiv:
-Han kunde ha en forskares stränga blick. Han var en mycket känslig läsare och hade djup förståelse för språk och kommunikation. Och han var övertygad om att det är idéerna som styr. Han har kallats monster, maffiaboss och fullblodssadist. Nu vet vi. I själva verket var han en resonerande idealist.
Här hajar jag till. Stalin som resonerande idealist? Något blir underligt här. Det är väl så att en människa kan vara både resonerande idealist (de finns många märkliga ideal) och monster. Jag blir inte klok på det här avsnittet i artikeln. Fast Brent ändrar sedan själv riktning från det där med ”resonerande idealist” och fortsätter så här:
Han var tvungen att ständigt vara i kamp, och ständigt uppfinna nya fiender, och gjorde det med stor kreativitet, från kulaker och ukrainare till amerikaner och judar.
Men lite undrande står jag ändå inför det här sista avsnittet i Neumans artikel. Här finns för övrigt artikeln i dess helhet att läsa.
…
PS I Salongen chattar Jelena Selin och Håkan Lindgren om Juli Zeh.
