Blogg

Skolvärlden och kunskapsföraktet

Bodil Z 5 kommentarer

Tidningen Skolvärlden har kommit ut i ny glassig dräkt. Vid en snabb genombläddring av detta första ”nydräktsnummer” fastnar min blick på rubriken ”Jag var ett äckligt barn som hade alla rätt”. Vad är detta för kunskaps- och arbetsföraktande ord i en tidning som vill medverka till att förbättra den svenska skolan? Eller vill Skolvärlden inte det?

p1060759

Jag läser texten under rubriken. Det rör sig om en artikel i serien ”Mitt skolminne” och intervjuobjektet för dagen är Liza Marklund. Först kommer en inledning, som lyder så här:

Liza Marklund är aktuell med nya boken ”Postcard killers”, som kommer ut i slutet av februari. Hon har skrivit boken tillsammans med den amerikanske bestseller-kollegan James Patterson. Kvällstidningsjournalisten Dessie Larsson reder upp en rad våldsamma mord.

Sedan kommer första ”frågan” och svaret på denna:

Liza Marklund, berätta om en lärare du minns!

Börje Nilsson, engelskalärare [sic – eller snarare suck] på Norrfjärdens centralskola. Det är hans förtjänst att jag kunnat skriva ”Postcard killers”. Jag slutade skolan efter nian och har aldrig läst engelska efter det.

Fråga två:

Ditt bästa skolminne?

Provräkning. Det låter lite rubbat, men det var min absolut bästa gren. Jag var ett sådant där äckligt barn som hade alla rätt på alla matteprov.

Här frestas jag att säga något lågt: (Det är möjligt att LM var ett äckligt barn, men knappast för att hon var duktig på att räkna i grundskolan.)

Liza Marklund får naturligtvis småprata som hon vill och kanske kunde hon inte berätta om hur duktig hon var på provräkningarna på något annat sätt än det här skenbart självkritiska. Det ställer onekligen vissa krav på uttrycksförmågan, om man vill berätta om skolframgångar i en kunskapsfientlig miljö. Frågan är bara varför Skolvärlden ställer upp som denna typ av miljö. Och varför väljer man just denna rubrik?

Den sista frågan lyder:

Ditt sämsta skolminne?

Och svaret:

Att jag alltid fick sitta och vänta på att alla andra skulle bli färdiga. I Norrbotten på 1970-talet kunde man inte byta till nästa klass. Man satt där man satt. Det var därför jag slutade efter nian; jag orkade inte vänta mer.

Betyder det här sista svaret möjligen att LM är för någon form av nivågruppering i klasserna i skolan?

Skidspåret

Bodil Z Lämna en kommentar

Sedan några veckor tillbringar Londi och jag rätt mycket tid i skidspåren i skogen här bakom huset. Jag ser också att det finns andra som använder spåren. Rådjuren har svårt att ta sig fram i djupsnön, så de trippar gärna fram där snön är tilltrampad:

p1060761

På en del ställen i skidspåren har älgarna också börjat kliva omkring, men ofta tar de sina egna vägar.

p1060762

Huvudspåret, som följer vägen ner till Karls Grav, är tvåfiligt, så där kan Londi och jag gå/skida sida vid sida.

p1060764

Funderingar kring ondskan

Bodil Z 22 kommentarer

Efter mitt inlägg om Jan Myrdal i förrgår och efter att jag läst Gunnars myrdalspsykologiska text på Pressylta har mina tankar cirklat kring den mänskliga ondskan en del. Hur föds den? Och varför tillåts den ofta att bli så stark? Varför låter omgivningen sig så ofta tyranniseras av denna själsliga förkrympthet?

Ondskan är – funderar jag – en brist, en ensamhet som perverterat till ett grått hål av illvilja och missunnsamhet. Den onde har ingen glädje och därför ska ingen annan heller få det. Men varför låter de som lever nära ett sådant här hål av ondska den onda människan hållas? Varför får ynkedomen så ofta härja fritt?

p1060760Jag kommer att tänka på en av berättelserna i Corrado Alvaros novellsamling Gente in Aspromonte (jag tror att den finns på svenska), som handlar om fattiga herdars och småbönders hårda liv i Kalabrien för kanske hundra år sedan. Berättelsen jag tänker på heter ”Teresita” och jag ska försöka sammanfatta den här:

En man, il Ferro, tyranniserar sin familj. Hustrun och de två äldre döttrarna betjänar honom under tystnad med allt. De sätter till och med på honom skorna varje morgon. Sönerna drivs hemifrån tidigt och får bli herdar på det karga berget. Bara den yngste låter han vara, för honom vill han göra något annat av. Det finns bara en i familjen som får närma sig honom och det är Teresita, den yngsta, men hon måste å andra sidan göra det. Varje morgon väcker hon honom, så har han bestämt att det ska vara. Hon knackar på hans dörr och ber att få komma in, men det dröjer alltid en god stund innan han släpper in henne. De stunder då hon står utanför dörren och gång på gång ber att få komma in är de enda som ger honom någon glädje – en skev och sjuklig glädje. Efter att hon varit inne och hälsat godmorgon, får hon inte visa sig mer under dagen. Il Ferro äter alltid ensam och han kommenderar hustrun och döttrarna hit och dit.

Åren går, barnen växer upp och flyttar en efter en hemifrån. Till sist är bara Teresita och hustrun kvar, men så gifter sig Teresita och flyttar ett stycke bort i byn. Till sin skräck ser il Ferro att hon är lycklig. Han befaller henne då, att fortsätta att komma och väcka honom varje morgon precis som förr. Hon underkastar sig och nu får hon varje morgon stå en god stund utanför ytterdörren i stället för utanför dörren till il Ferros rum. Historien slutar med att hon en kall och regnig morgon får vänta extra länge; det är morgonen efter att hon fött sitt första barn. När hon så äntligen kommer in i huset med blodet rinnande utmed anklarna är hennes krafter slut och hon faller kort därpå ner död. Och il Ferro? Hur reagerar han? Han skriker: ”Chi mi vuole più bene, ora, Teresita, chi mi vuole più bene?” (Vem tycker om mig nu, Teresita, vem tycker om mig?”)

Hur ställer du dig till dödsskjutningarna vid Berlinmuren, Jan Myrdal?

Bodil Z 53 kommentarer

Artiklar ur Proletären läser jag ytterst sällan, men någon gång tycker jag att det kan vara nyttigt att titta på de resonemang som förs i detta blad. En bekant tipsade mig nyligen om en intervju med Jan Myrdal där, en intervju på temat Berlinmuren.

Jag har valt ut några avsnitt. Här kommer inledningsstycket:

Folket i Tyskland var präglat av herrefolksmentaliteten. Det var först långt fram på femtiotalet de i DDR fick med sig folket. Västtyskland var en efterföljarstat till Hitlerväldet, men i Östtyskland försökte de något annat…det säger författaren Jan Myrdal när Proletären träffar honom för ett samtal om Berlinmuren, socialismen och klasskampen.

Efter lite prat om den röda stuga, där Myrdal bor, fortsätter artikeln så här:

Vid sidan av sin breda bokliga lärdom har Jan Myrdal, som gick med i Kommunistiska Ungdomsförbundet 1943 och partiet 1948, egen erfarenhet från åtskilliga resor i DDR och samtal med partifunktionärer på alla nivåer fram till mitten 1960-talet.

Lite längre ner i texten får Myrdal ordet igen:

DDR var på ett sätt en skapelse av Sovjet. Men ändå inte. Stalin var länge inne på att få fram ett neutraliserat enat Tyskland. Jag har en bestämd känsla av att Ulbricht och partiledningen i östzonen var mera inne på att gå sin egen väg. Men glöm inte hur väst driver fram detta. DDR blev en nödvändighet på grund av bildandet av Förbundsrepubliken.

Jaha. För att äntligen komma till murtemat går jag till artikelns senare hälft, där journalisten äntligen ställer en fråga om muren:

Hade de kunnat avstå att bygga muren?

Nej, jag tror inte det. Det var en statsgräns. Det gick inte att kontrollera flödet av varor, pengar, människor. Jag var beredd att förklara muren då, men SKP ville inte ge sitt stöd vilket upprörde Bredel.

Jag reste runt i DDR efter murens tillkomst och det blev en märkbar avspänning i landet. Utan den kontroll som muren möjliggjorde så hade DDR fått ge upp Berlin.

Det gick alltså inte att ”kontrollera flödet […] av människor”. Och det blev en ”avspänning i landet” efter murens uppförande.

Och till sist något ”pedagogiskt”:

Vad kan dagens ungdom lära sig av murens fall?

Klasskampens nödvändighet.

Här kan ni läsa hela intervjun.

myrdal3
Och hur ställer du dig till alla dödskjutningarna vid muren, Jan Myrdal?

Jag vill nu ställa dessa myrdalia mot ett par citat ur Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi. Det kapitel jag har valt att citerar ur handlar om två tioåriga pojkar som en kväll – halvt på lek – bestämt sig för att ta sig över gränsen till Västberlin. Flyktvägen de valt gick genom vassruggar vid Heidekampgraben i närheten av ett koloniträdgårdsområde. Just när de ska krypa under taggtrådsstängslet faller ett intensivt strålkastarljus på dem.

p10606701-300x4431Sekunderna därpå avlossade de tillskyndande gränssoldaterna sina kulsprutepistoler, flera salvor, kanske sammanlagt ett femtiotal skott. Lothar träffades av ett flertal kulor i huvudet och dog omdelbart. Jörg, också han träffad, kämpade länge för livet upplagd på en bår, rosslande med blod i halsen, men efter några timmar slutade hjärtat slå. Det verkar inte som om gränsvakterna gjorde sig något större omak för att rädda hans liv. […]

De två barnliken fördes till ett krematorium på Baumschulenweg där de omgående kremerades, utan att de anhöriga först underrättats. Falska dödsattester skrevs ut av den östtyska säkerhetstjänsten.

Ett litet stycke längre ner på sidan kan man läsa följande om regimtrognas reaktioner på illdåden:

En kort tid efter de dödande skotten inbjöds Treptows gränskompani till stadskommendanten i Berlin. Stasispionerna som fanns på plats under kvällen rapporterade att stämningen var ”uppsluppen och begeistrad”. Man skålade i sekt och konjak och avnjöt en frikostig buffé med det bästa som den demokratiska republiken kunde uppbåda, gott om skinka, nötkött och fisk men också en del av säsongens första primörer. De två skyttarna, Siegfried Becker och Paul M., tilldelades förtjänstmedaljer och fick penningpremier som motsvarade flera månadslöner.

Hade Jan Myrdal just då råkat vara på besök i DDR, förmodar jag att han hade kunnat tänka sig att vara med och festa och fira. Eller?

Och hur skulle han kommentera det här eller det här? Låter han kanske hellre bli?