Blogg

Snöfigurationer

För några dagar sedan satt det en hel rad styva falkhuvuden på det här staketet. Hur de höll balansen förstod ingen. Ett och annat ganska fint exemplar finns ännu kvar,

p1060816

medan något måste ta spjärn med näbben mot ståltråden för att klara balansen,

p1060817

och andra redan har störtat till marken och upphört att vara snöfalkar.

I trädet hasar oändligt sakta en tung vit filt eller (svan)kropp av snö ner i grenklykan:

p1060818

Och här och där står en bländvit klump i luften – skenbart – utan något fäste alls:

p1060819

logoI Salongen introduceras idag en ny europeisk mötesplats för litteratur och litterär översättning. Radar heter den och den bygger på ett ukrainsk-polsk-tyskt samarbete med sikte på utvidgning. Här!

Om språket: Herta Müller, Yoko Tawada

p1060814Just nu läser jag Yoko Tawada och Herta Müller "i kors" och jag låter mig särskilt fascineras av det de säger om språket och språken. I växlingen mellan deras röster finner jag utgångspunkter till ett slags samtal som sedan fortsätter inne i mitt huvud, där jag också blandar mig i.

Herta Müller i de första raderna i Der König verneigt sich und tötet:

In der Dorfsprache – so schien es mir als Kind – lagen bei allen Leuten um mich herum die Worte direkt auf den Dingen, die sie bezeichneten. Die Dinge hießen genauso, wie sie waren, und sie waren genauso, wie sie hießen. Ein für immer geschlossenes Einverständnis. Es gab für die meisten Leute keine Lücken, durch die man zwischen Wort und Gegenstand hindurch schauen und ins Nichts starren mußte, als rutschte man aus seiner Haut ins Leere.

Yoko Tawada alldeles i början av essän om Paul Celans dikters märkliga översättbarhet till japanska:

p1040611Es muß zwischen Sprachen eine Kluft geben, in die alle Wörter hineinstürzen. Umso stärker beschäftigte mich die Frage, warum Celans Gedichte eine fremde Welt, die außerhalb der deutschen Sprache liegt, erreichen können.

Herta Müller en sida längre fram i Der König verneigt sich und tötet:

Wörter begleiteten die Arbeit nur dann, wenn mehrere zusammen etwas taten und einer auf den Handgriff des anderen angewiesen war. Aber auch da nicht immer. Schwerstarbeit wie Säcketragen, Umgraben, Hacken, mit der Sense mähen war eine Schule des Schweigens. Der Körper war zu beansprucht, um sich im Reden zu verausgaben. Es konnten zwanzig, dreißig Leute stundenlang schweigen. Manchmal dachte ich, beim Zusehen, ich sehe jetzt zu, wie das geht, wenn Leute das Sprechen verlernen. Sie werden alle Wörter vergessen haben, wenn sie aus diesem Schuften wieder draußen sind.

Yoko Tawada i början av den sjunde texten under rubriken Erzähler ohne Seelen:

Es ist schwer, die Sprache der Puppen zu verstehen. Sie sind für unsere Ohren meistens stumm. Auch die Sprache der Toten ist eigentlich nicht zu verstehen. Sie ist meistens nicht einmal hörbar. Nur in einem Zustand, in dem man nicht auf Verstehen fixiert ist, kann man sie hören.

Två korta Tawadacitat

Flöjten är en tunnel genom vilken andens andetag når oss. Andetaget tar sig fram som ett tåg. Flöjtspelerskan spelar ibland lokförarens roll, ibland är hon själv tunneln.

°

Den som talar med en främmande tunga är ornitolog och fågel i en och samma person.

p1060805

ur Talisman. Förvandlingar av Yoko Tawada i översättning av Linda Östergaard, förlag Ariel Skrifter

Till Else Lasker-Schülers födelsedag

Idag till Else Lasker-Schülers födelsedag vill jag läsa några rader ur texten ”Paradies" i prosaboken Konzert:

Überall hängt noch ein Fetzen Paradies. Gehst du auch daran vorüber – nur einige Menschen erkennen wieder das schimmernd erhaltene Beet allererster Heimat. Die ganze Welt war einmal . . . Paradies, eine glühende Melone am Zweig der Ewigkeit und fiel Gott in den Schoß. Bis die Angst das erste Menschenpaar erfaßte, sich unsere paradiesische Welt verfinsterte und aus dem Gleichgewicht kam. Angst dunkelt und Gleichgewichtverlieren erzeugt angstvolle Finsternis. So erlosch die noch zarte Erlichtung im Kelch der Paradieswelt. Blauangedeutet hing der Himmel über die junge Erde, auf der Gott das Wasser von Land getrennt. Aus einer Handvoll Erde schuf Er nach Seinem Bilde den ersten Menschen. Hellsieht wohl jeder einmal im Traum, gar im Wachen, jene Landschaft, die ihm vorbekannt erscheint. Aber sie selbst ist es ja gar nicht, die den Träumenden oder den Wanderer überrascht. Es blendet uns immer nur ihre ungetrübte paradiesische Beleuchtung, die unser Auge verlernt hat zu ergreifen, das Urlicht, das innige Gesicht des Ursprungs…

Så här låter jag försöksvis dessa Else Lasker-Schülers ord lyda på svenska:

Överallt hänger ännu en strimla av paradiset. Och även om vi ibland går förbi den, så är det bara vissa människor som känner igen den första hembygdens skimrande blomsterbädd. Hela världen var en gång . . . paradis, en glödande melon på evighetens gren, som föll ner i Guds sköte. Tills rädslan grep tag i det första människoparet, tills vår paradisiska värld förmörkades och förlorade jämvikten. Rädsla fördunklar och förlusten av jämvikt för till skräckfyllt mörker. Så slocknade den ännu spröda ljusningen i paradisvärldens kalk. Blågäckande hängde himlen över den unga jorden, där Gud skilt vatten från land. Ur en handfull jord skapade Han den första människan till Sin avbild. Som en hägring ser vi väl någon gång alla – i dröm eller till och med i vaka – detta landskap, som ter sig så välbekant. Men det är inte landskapet självt som överraskar drömmaren eller vandraren. Det som bländar oss är alltid bara dess ogrumlade paradisiska ljus, som vårt öga har förlorat förmågan att hålla fast, urljuset, ursprungets innerliga ansikte…

kamel

… och även här hos Retrogarde firas denna födelsedag.

Alexandrs Čaks: Stupröret

Sedan några år finns det i en av bokhyllorna här en liten antologi med dikter ur olika diktsamlingar av den lettiske poeten Alexandrs Čaks. Ibland tar jag fram den, som idag till exempel. Längst bak i boken finns ett efterord av Gennadij Ajgi (i Mikael Nydahls översättning). Jag läser lite ur det:

Det var för nästan ett halvsekel sedan. Dikterna handlade om staden, och staden var närmast ”avsides”, utan huvudstadsanspråk. Den som fanns ”i dikten” står än idag inför mig – liksom lysande hela den, likt gläntorna, likt öppningarna av ljus-och-luft ute i skogen! – Čaks’ stad, hans älskade Riga.

För Čaks stod det klart (så klart och enkelt som det brukar i ett i moraliskt hänseende gott liv) att det inte gavs någon annan ”hemtrakt”, något annat ”land”, utom denna stad. Och poetens kärlek till den var lika enkel, lika självklar som kärleken till de nära och kära i familjen. Allt, precis allt i den är lika enkelt, klart och kärt. Han kan ge minsta sak i den en klapp, så som man ger en god granne en klapp på axeln.

pict5221

Egentligen var det en ganska banal sjömansvisa som lockade in mig i boken den här gången: Jag hade tänkt läsa ”Matros i lackskor” för er. Men så hamnade jag vid ett Rigastuprörs gråa plåtmakaron och valde stuprörsdikten i stället. Kanske kommer matrosen annan gång.

Stupröret

Stuprör,
du –
mina pojkårs första musikinstrument.
Fem våningar långa
gråa plåtmakaron –
under din talföra mun
växer kölden
ett glittrande isskägg –
den enda glass grabbarna får gratis.

Du –
vinterboning för flugor och tusenfotingar,
regnvattnets längsta tunnel
ner till den sluttande rännstenen,
ner till fimpar och äppelskal.
Varför sträcker du dig
uppåt längs husväggarna,
bräcklig och spröd
som mitt vemod?

Varför är du
lika mager och spenslig
som blommorna i mitt rum
och flickorna på moderna vykort?
Av samma öde drabbas nog alla
som strävar uppåt
från gatans larm och trängsel,
från livets billiga dästhet.

pict9024

översättning: Juris Kronbergs
förlag: Heidruns