Alexandrs Čaks: Stupröret

Sedan några år finns det i en av bokhyllorna här en liten antologi med dikter ur olika diktsamlingar av den lettiske poeten Alexandrs Čaks. Ibland tar jag fram den, som idag till exempel. Längst bak i boken finns ett efterord av Gennadij Ajgi (i Mikael Nydahls översättning). Jag läser lite ur det:

Det var för nästan ett halvsekel sedan. Dikterna handlade om staden, och staden var närmast ”avsides”, utan huvudstadsanspråk. Den som fanns ”i dikten” står än idag inför mig – liksom lysande hela den, likt gläntorna, likt öppningarna av ljus-och-luft ute i skogen! – Čaks’ stad, hans älskade Riga.

För Čaks stod det klart (så klart och enkelt som det brukar i ett i moraliskt hänseende gott liv) att det inte gavs någon annan ”hemtrakt”, något annat ”land”, utom denna stad. Och poetens kärlek till den var lika enkel, lika självklar som kärleken till de nära och kära i familjen. Allt, precis allt i den är lika enkelt, klart och kärt. Han kan ge minsta sak i den en klapp, så som man ger en god granne en klapp på axeln.

pict5221

Egentligen var det en ganska banal sjömansvisa som lockade in mig i boken den här gången: Jag hade tänkt läsa ”Matros i lackskor” för er. Men så hamnade jag vid ett Rigastuprörs gråa plåtmakaron och valde stuprörsdikten i stället. Kanske kommer matrosen annan gång.

Stupröret

Stuprör,
du –
mina pojkårs första musikinstrument.
Fem våningar långa
gråa plåtmakaron –
under din talföra mun
växer kölden
ett glittrande isskägg –
den enda glass grabbarna får gratis.

Du –
vinterboning för flugor och tusenfotingar,
regnvattnets längsta tunnel
ner till den sluttande rännstenen,
ner till fimpar och äppelskal.
Varför sträcker du dig
uppåt längs husväggarna,
bräcklig och spröd
som mitt vemod?

Varför är du
lika mager och spenslig
som blommorna i mitt rum
och flickorna på moderna vykort?
Av samma öde drabbas nog alla
som strävar uppåt
från gatans larm och trängsel,
från livets billiga dästhet.

pict9024

översättning: Juris Kronbergs
förlag: Heidruns

Kommentera