Till Else Lasker-Schülers födelsedag

Idag till Else Lasker-Schülers födelsedag vill jag läsa några rader ur texten ”Paradies" i prosaboken Konzert:

Überall hängt noch ein Fetzen Paradies. Gehst du auch daran vorüber – nur einige Menschen erkennen wieder das schimmernd erhaltene Beet allererster Heimat. Die ganze Welt war einmal . . . Paradies, eine glühende Melone am Zweig der Ewigkeit und fiel Gott in den Schoß. Bis die Angst das erste Menschenpaar erfaßte, sich unsere paradiesische Welt verfinsterte und aus dem Gleichgewicht kam. Angst dunkelt und Gleichgewichtverlieren erzeugt angstvolle Finsternis. So erlosch die noch zarte Erlichtung im Kelch der Paradieswelt. Blauangedeutet hing der Himmel über die junge Erde, auf der Gott das Wasser von Land getrennt. Aus einer Handvoll Erde schuf Er nach Seinem Bilde den ersten Menschen. Hellsieht wohl jeder einmal im Traum, gar im Wachen, jene Landschaft, die ihm vorbekannt erscheint. Aber sie selbst ist es ja gar nicht, die den Träumenden oder den Wanderer überrascht. Es blendet uns immer nur ihre ungetrübte paradiesische Beleuchtung, die unser Auge verlernt hat zu ergreifen, das Urlicht, das innige Gesicht des Ursprungs…

Så här låter jag försöksvis dessa Else Lasker-Schülers ord lyda på svenska:

Överallt hänger ännu en strimla av paradiset. Och även om vi ibland går förbi den, så är det bara vissa människor som känner igen den första hembygdens skimrande blomsterbädd. Hela världen var en gång . . . paradis, en glödande melon på evighetens gren, som föll ner i Guds sköte. Tills rädslan grep tag i det första människoparet, tills vår paradisiska värld förmörkades och förlorade jämvikten. Rädsla fördunklar och förlusten av jämvikt för till skräckfyllt mörker. Så slocknade den ännu spröda ljusningen i paradisvärldens kalk. Blågäckande hängde himlen över den unga jorden, där Gud skilt vatten från land. Ur en handfull jord skapade Han den första människan till Sin avbild. Som en hägring ser vi väl någon gång alla – i dröm eller till och med i vaka – detta landskap, som ter sig så välbekant. Men det är inte landskapet självt som överraskar drömmaren eller vandraren. Det som bländar oss är alltid bara dess ogrumlade paradisiska ljus, som vårt öga har förlorat förmågan att hålla fast, urljuset, ursprungets innerliga ansikte…

kamel

… och även här hos Retrogarde firas denna födelsedag.

Kommentera