Funderingar kring ondskan

Efter mitt inlägg om Jan Myrdal i förrgår och efter att jag läst Gunnars myrdalspsykologiska text på Pressylta har mina tankar cirklat kring den mänskliga ondskan en del. Hur föds den? Och varför tillåts den ofta att bli så stark? Varför låter omgivningen sig så ofta tyranniseras av denna själsliga förkrympthet?

Ondskan är – funderar jag – en brist, en ensamhet som perverterat till ett grått hål av illvilja och missunnsamhet. Den onde har ingen glädje och därför ska ingen annan heller få det. Men varför låter de som lever nära ett sådant här hål av ondska den onda människan hållas? Varför får ynkedomen så ofta härja fritt?

p1060760Jag kommer att tänka på en av berättelserna i Corrado Alvaros novellsamling Gente in Aspromonte (jag tror att den finns på svenska), som handlar om fattiga herdars och småbönders hårda liv i Kalabrien för kanske hundra år sedan. Berättelsen jag tänker på heter ”Teresita” och jag ska försöka sammanfatta den här:

En man, il Ferro, tyranniserar sin familj. Hustrun och de två äldre döttrarna betjänar honom under tystnad med allt. De sätter till och med på honom skorna varje morgon. Sönerna drivs hemifrån tidigt och får bli herdar på det karga berget. Bara den yngste låter han vara, för honom vill han göra något annat av. Det finns bara en i familjen som får närma sig honom och det är Teresita, den yngsta, men hon måste å andra sidan göra det. Varje morgon väcker hon honom, så har han bestämt att det ska vara. Hon knackar på hans dörr och ber att få komma in, men det dröjer alltid en god stund innan han släpper in henne. De stunder då hon står utanför dörren och gång på gång ber att få komma in är de enda som ger honom någon glädje – en skev och sjuklig glädje. Efter att hon varit inne och hälsat godmorgon, får hon inte visa sig mer under dagen. Il Ferro äter alltid ensam och han kommenderar hustrun och döttrarna hit och dit.

Åren går, barnen växer upp och flyttar en efter en hemifrån. Till sist är bara Teresita och hustrun kvar, men så gifter sig Teresita och flyttar ett stycke bort i byn. Till sin skräck ser il Ferro att hon är lycklig. Han befaller henne då, att fortsätta att komma och väcka honom varje morgon precis som förr. Hon underkastar sig och nu får hon varje morgon stå en god stund utanför ytterdörren i stället för utanför dörren till il Ferros rum. Historien slutar med att hon en kall och regnig morgon får vänta extra länge; det är morgonen efter att hon fött sitt första barn. När hon så äntligen kommer in i huset med blodet rinnande utmed anklarna är hennes krafter slut och hon faller kort därpå ner död. Och il Ferro? Hur reagerar han? Han skriker: ”Chi mi vuole più bene, ora, Teresita, chi mi vuole più bene?” (Vem tycker om mig nu, Teresita, vem tycker om mig?”)

22 tankar om “Funderingar kring ondskan

  1. Jag kunde inte låta bli att ta reda på det (en yrkesskada…).
    Samlingen finns översatt som ”Herdarna på Aspromonte”, av Karin de Laval, Stockholm : Natur o. kultur, 1944.
    Den eviga frågan om ondskans orsaker och natur har jag däremot inget svar på.

  2. Otroligt stark läsning som berör. Och dina funderingar om ondskans väsen. Jag har nog aldrig sett en bättre analys.
    Önskar dig en fin helg
    M.

  3. Tack Lennart,
    då vet vi. Undrar om den går att få tag i på svenska…

    Marlena,
    tack. Över ondskan kan man naturligtvis fundera i det oändliga…

    Och varför är ”normala” eller ”vanliga” människor ofta så undfallande mot tyranner och förtryckare? Varför låter man dem så ofta hållas?

  4. Bodil,
    boken är lätt att få tag på. Den finns på sju antikvariat (antikvariat.net) för mellan 50 och 100 kr. (Leve antikvariaten!) Och dessutom på en mängd bibliotek. (Leve även de! – ett tag till i alla fall…)

  5. Fin beskrivning av ondskan, Bodil. ”Men varför låter de som lever nära ett sådant här hål av ondska den onda människan hållas?” – frågar du. ”Varför får ynkedomen så ofta härja fritt?”.

    är det inte just det som är den farligaste typen av ondska? LIKGILTIGHET.

  6. Godmorgon Julia,
    jag tycker nog inte att likgiltighet i sig är ondska, men den kan vara en vägberedare för ondskan och då är likgiltigheten naturligtvis farlig.

    Om jag tittar tillbaka på Alvaros berättelse, så är för mig il Ferro en ond människa och han är ond just genom den här perverterade bristen. De som lever runt honom och låter sig förtryckas av honom är kanske mest villrådiga inför hans grymhet och hårdhet och bottenlösa egoism. Kanske är deras liv också så uppfyllda av annat. I barnens – hustruns kanske inte längre – liv finns kanske också glädjen och de försöker kanske att inte tänka så mycket på hustyrannen, när de inte direkt konfronteras med hans övergrepp.

    Tar jag exemplet Jan Myrdal, så är säkert också hans cynism och ondska födda ur en brist som perverterat. Här är offren inte hans närmaste (det vet jag i alla fall inget om) utan människor i diktaturer som han gång på gång skildrar som idealsamhället (eller samhällen på vägen mot idealet). I det här fallet kommer naturligtvis likgiltigheten bland dem som står omkring honom i ett annat ljus.

  7. Bodil!
    Alvaros kortroman med den titel du anger läste jag på svenska för rätt många år sedan i en upplaga från 1957 i serien ”Levande klassiker” (Natur och Kultur). Jag tyckte mycket om den, inte minst för de inblickar den gav i en fattig lantlig miljö i syditalienska bergstrakter där herdelivet framställs på ett sätt som ger blodfyllt liv åt julkrubbornas staffagefigurer. Skildringen av det hårda livet och det kalabriska landskapet är trots allt mycket vacker.
    Men just det innehåll som du refererar till kan jag inte finna när jag nu bläddrar i boken. Förklaringen är gissningsvis att den berättelse som finns översatt till svenska bara utgör en av flera under den gemensamma titeln ”Herdarna på Aspromonte”. Du antyder ju att det handlar om noveller.
    Huvudpersonen i den till svenska översatta berättelsen (på drygt 100 sidor) heter Argirò, som tillsammans med sonen Antonello för en kamp för tillvaron som vaktare av godsägarens, signor Mezzatestas, boskap. Uppror mot orättfärdigheterna är ett centralt tema, men min starkaste minnesbild av berättelsen är den pregnanta och sparsmakade stil som gjorde hela miljön så oerhört levande. En mycket god författare, denne Alvaro!
    Jag har en annan bok på svenska av honom, ännu oläst: Allt har hänt (Tutto è accaduto). En berättelse från krigsårens Rom, som baksidan menar är både ironisk och djuplodande i skildringen av en rebell i den romerska makteliten. Låter onekligen lockande. Har plockat fram den nu för läsning.

  8. Einar,
    det du säger här har nu fått mig att plocka fram allt jag har av Corrado Alvaro ur hyllorna. Dels är det ”Gente in Aspromonte” som jag fotograferat av omslaget till här ovanför. Den innehåller förutom själva titelberättelsen (kortromanen) ”Gente in Apsromonte” en rad korta noveller på ungefär tio sidor var. Titlarna lyder så här: ”La pigiatrice d’uva”, ”Il rubino”, ”La zingara”, ”Coronata”, ”Teresita” (som jag återberättat här), ”Romantica”, ”La signora Flavia”, ”Innocenza”, ”Vocesana e Primante”, ”Temporale d’autunno”, ”Cata dorme” e ”Ventiquattr’ore”.

    Sedan har jag en tunn liten bok med titeln ”La signora dell’isola”, en novellsamling på åtta noveller.

    Till sist har jag en ganska tjock bok på drygt 400 tättryckta sidor, som bär titeln ”Il meglio dei racconti di Corrado Alvaro”, alltså Alvaros bästa berättelser. Så vitt jag kan se sammanfaller ingen av dem med novellerna i de båda andra samlingarna.

    Jag tänker också läsa lite Alvaro nu, när du pekat på hans författarskap så här. Det är sant att miljöerna är mycket levande. Och sedan är Alvaros språk i dess relativa karghet mycket vackert.

  9. Bodil,

    mitt inlägg hos Gunnar på Pressylta Redux handlade inte om Jan Myrdal, eller om “ondskan”, i alla fall inte i den mening du använder ordet här, utan om någonting jag tyckt mig se allt för ofta förekommer i bloggvärlden: En jag-centrering som leder till att man brister i respekten för den andre, eller för den delen, för det ämne som för tillfället avhandlas.

    Vad gäller Jan Myrdal finner jag det svårt att vara lika kategorisk som du och många andra är. Vi talar om en tid då de flesta inblandade uppfattade att det rådde ett krig, ett ideologiskt krig, där mycket stod på spel. Sanning, frihet, rättvisa, etcetera. Ola Larsmo skrev exempelvis en “essä” i DN för någon vecka sedan där han angrep de människor som ingick i den svenska brigad som for till Finland och stred på de vitas sida. Han pekar bland annat på statistik som visar att de vita dödade fler människor än de röda, och man förstår som läsare att Ola Larsmos sympatier ligger på de röda i ett krig som han uppfattar som ett rent “klasskrig”. Ola Larsmo tycks mena att det hade varit mer rättfärdigt om de röda hade segrat (han skriver det inte explicit, av skäl man antaligen kunde moralisera över). Men hur hade det blivit om de röda segrat i Finland? Hur många av de “reaktionära” hade blivit avrättade i folkrepublikens namn? Hur många hade hamnat i läger i Sibirien? Kanske var det ett klasskrig, men vilka krafter och idéer florerade 1918 i arbetarklassen?

    Vad jag menar är att det är mycket enkelt att i efterhand moralisera. Personligen har jag svårt att stå ut med minsta övergrepp eller tarvlighet, men jag kan ju inte därför låtsas som om att sådant inte finns och att världen inte är ett slagfält där mer eller mindre goda och onda krafter står mot varandra och tvingar till ställningstaganden som inte alltid är lätta – eller i efterhand ens de rätta.

    Överhuvudtaget blir jag misstänksam gentemot dem som slår sig om bröstet för vad de inte var en del av. Den moraliska halten hos en vis person visar sig när det gäller – vilket alltid är här och nu.

    Att sedan dessutom komma dragande med barndomens betydelse för karaktären tror jag knappast löser de politiska frågor som här tangerats.

    allt gott

    einar

  10. Einar,

    som jag sa alldeles nyss på Pressylta: Jan Myrdal lever i den här tiden och håller fast vid sina gamla irrvägar. Hans ord i ”Proletären” är bara några månader gamla.

    Jag kan inte föreställa mig att han efter det backat från sitt diktaturkramande. Det är inget harmlöst att stödja människofientliga diktaturer antingen de nu är nationalsocialistiska, fascistiska, kommunistiska eller vad det nu finns. Det handlar om att (och i JM:s fall under många många år) ge sitt stöd till förtryck, tortyr, lemlästning och mord.

    När det gäller JM vet jag alltså inte vad du menar med ”i efterhand”.

    Det är fint att du har ”svårt att stå ut med minsta övergrepp eller tarvlighet”, men det enda uttryck jag ser att denna känsla hos dig tar i ditt uttalande här är att du tycker att den som hårt kritiserar en inbiten diktaturanhängare ”slår sig för bröstet” och är ”jag-centrerad”. Eller har jag missuppfattat någonting? Förklara gärna tydligare – jag lyssnar.

    PS Vem har här sagt att barndomens betydelse för karaktären löser några politiska frågor?

  11. Bodil,

    vi talar verkligen förbi varandra, bokstavligen genom att samtidigt skriva till varandra på olika bloggar.

    Gällande Jan Myrdal delar jag kritiken av mycket som han sagt och skrivit, liksom jag delar denna samtid med dig, med allt vad det kan innebära av såväl insikter som brister. Med detta sista vill jag säga – åter igen – att jag tycker att man bör vara lite försiktig med att fälla allt för kategoriska omdömen om det förflutna. Detta försökte jag exemplifiera med Ola Larsmos resonemang kring det finska frihetskriget, där hans personliga samt politiserande förståelsehorisont ledde till en förenklad och orättvis bedömning av situationen för människorna i Finland på den tiden.

    Jag tror att du läste in allt för mycket i min första och korta kommentar på Pressylta Redux. Det var en allmän och lätt syrlig kommentar om bloggsfären, som jag uppfattar allt för ofta tenderar att stanna vid bloggarens individualitet och behov av att hävda densamma. Jan Myrdal utgjorde – tyckte jag – i sammanhanget bara ännu ett ämne att samla sin individualitet kring. Jag kritiserade alltså inte en diskussion om den mannens politiska ställningstaganden, men möjligen relevansen av hans barndom.

    Olika frågor i luften samtidigt, helt enkelt.

    allt gott

    einar

  12. OK, Einar,
    då kan vi väl lämna detta bakom oss. Det kan ju finnas annat att tala om, Corrado Alvaros berättelser till exempel.

    Bodil

    PS Jag svarar inte på Pressylta också den här gången; det blir så babbligt.

  13. Einar
    har länge tyckt mig förstå din hållning, men det du skrivit de senaste dagarna hos Gunnar och här hos Bodil gör mig förbryllad. Är inte bloggen i själva verket det mest ”egocentriska” man kan tänka sig? Det är platsen där jaget och dess röst äger självklar närvarorätt. Hur skulle detta jag kunna tala utifrån något annat än sin egen hållning, sina egna erfarenheter, minnen, bildningsvägar etc?
    Att lyfta fram despotierna och deras apologeter är en av många angelägna ting för bloggen. Bodil gör det med den äran, konsekvent och insisterande. Jag anstränger mig själv att göra det. Och har så gjort också i mina böcker sedan 1980-talet. Gunnar i London gör det. Bengt i Wien gör det. Karin i Paris gör det. Jag hade kunnat räkna upp många bloggare som utifrån denna egna röst argumenterar i den brand och storm och världen härjas av. Jag kan inte se att någon av dem slår sig för bröstet. Och därför säger jag, efter att ha följt det du skrivit de senaste dagarna, att du gör mig förbryllad.

  14. thomas

    vad fel det blir. man måste skilja saker åt. att utgå ifrån sina egna erfarenheter är väl inte samma sak som att vara egocentrisk? förvånar mig att du – och Bodil – inte förstår vad jag försökte sätta fingret – i mitt inlägg hos Gunnar – utan istället lägger all energi på att ta för givet sådant som jag inte ens kommenterat eller varit i närheten av att påstå.

    jag tycks ha trampat på en känslig tå utan att själv förstå det, och det är mycket tråkigt att se hur det hela skenar iväg.

    einar

  15. Nej Einar, du har inte trampat på en känslig eller öm tå. Jag läser ditt första inlägg hos Gunnar på nytt och kan bara tolka det som ett angrepp på honom för att han dristar sig att försöka förstå vad som driver Myrdal att över åttio år gammal insistera på försvaret av de kommunistiska despoterna. Jag använde medvetet ordet egocentriskt som ett litet skämt. Jag menar nämligen att den text som tar sitt avstamp i jaget är den verkligt uppriktiga och ärliga, och att det är den sortens texter som i många av dessa bloggar publiceras nästan dagligen. Ingenting har skenat iväg för mig Einar, jag ville bara säga att jag blir förbryllad av din första kommentar hos Gunnar. Allt det övriga lägger jag åt sidan. Jag menar din första kommentar, som jag alltjämt ställer mig oförstående till.

  16. Äsch, glömt alltsammans. Du får bli irriterad på vad du vill. Jag ska inte säga att det gör mig förbryllad. Jag drar mig tillbaka till mitt hörn av världen.

  17. Thomas,

    nej, jag kritiserade inte Gunnar på Pressylta för att han försökte ”förstå vad som driver Myrdal att över åttio år gammal insistera på försvaret av de kommunistiska despoterna”. Sådan kritisk verksamhet stödjer jag till fullo, liksom jag stöder din kritiska verksamhet.
    Trodde detta var uppenbart.

    Det handlade alltså om någonting annat (och jag tänker inte upprepa detta fler gånger): om bloggsfären och någonting i den som jag uppfattar som ett problem. Att den tycks premiera person framför sakfrågor och att det möjligen ligger i själva mediet att det lätt blir så. Kunde inte detta problem eventuellt vara angeläget att diskutera, nu när det offentliga intellektuella samtalet allt mer flyttar bort från tidningarna och in i bloggsfären?

    Jag beklagar ärligt – och skräms av – att jag lyckats formulera mig så otillräckligt – och naivt.

    allt gott

    einar

  18. Nå, du tvingar mig att svara med en fråga: är Myrdals apologier en person- eller en sakfråga? Jag förstår faktiskt inte ditt resonemang. Läs nu vad du skrev hos Gunnar:

    ”Hur förklarar man denna i bloggsammanhang så vanligt förekommande attityd som mer tycks inriktad på att bekräfta bloggarens egen suveräna hållning än att förstå de fenomen som dryftas? Ensamhet i barndomen?”

    Det är dessa rader du skriver, som i sin tur utlöser en diskussion mellan dig, Gunnar och Bodil. Jag är inte människa att begripa att dessa dina första rader skulle uppfattas som något annat än ett ifrågasättande av Gunnars resonemang om Myrdal. Om du skräms av detta, så måste du rannsaka ditt eget sätt att skriva kommentarer. Det är där, och inte hos Gunnar eller Bodil, problemet ligger. Att du stöder den kritiska verksamhet som Gunnar, Bodil och jag i våra respektive bloggar bedriver är verkligen inte uppenbart när du postar kommentarer som denna. Tvärtom Einar.

  19. thomas,

    vad har den citerade kommentaren med Bodil och dig att göra? var i den är du och Bodil nämnda? och myrdal, var kommer han in i min kommentar? läs den igen, och läs den för vad den är och inte för vad du och Bodil av någon outgrundlig anledning vill göra den till: den talar om en som jag uppfattar i bloggsammanhang vanligt förekommande attityd (och som jag alldeles riktigt tyckt mig se hos Gunnar, vilket jag givetvis kan kritiseras för), där den egna självtillräckligheten lägger sig sig i vägen för vilket ämne det nu är som behandlas.

    är det så att du och Bodil har problem med att jag lagt in en kritik mot Gunnar – att det är där skon klämmer – så försvara då honom, men lägg inte saker på mig som jag inte uttryckt för att sedan dessutom kritisera mig för dem.

    om Myrdals apologier är en sak- eller en personfråga? ja, vilket svaret än är på den frågan, har den ingenting – ingenting – med den ovan citerade kommentaren att göra.

    om du ändå inte vill tro mig, trots att jag gång på gång förklarar vad jag menade med min kommentar, utan väljer att fortsätta läsa den som ”ett ifrågasättande av Gunnars resonemang om Myrdal” kan jag inte mer än beklaga att ditt förtroende för mig var så grunt.

    men du har rätt: jag måste definitivt rannsaka mitt sätt att skriva kommentarer på – och var jag väljer att publicera dem.

    tänk att det inte spelade någon roll för dig vad jag faktiskt menade?… att det var viktigare för dig att försvara din felläsning än att ta mig på orden.

  20. Einar, jag medger att jag inte förstår dig. Varken vad din första kommentar syftade till eller vad dina inlägg här idag syftar till. Jag kanske öht inte förstår dig? Eller att du inte förstår mig? Som jag sa för två timmar sedan. Jag drar mig tillbaka, det var ohyggligt dumt av mig att visa att din första kommentar gjorde mig konfunderad. Nu är jag nämligen ännu mer konfunderad. Ja, ännu mer.

  21. ja, det är nog bäst att låta det hela vara. ett nederlag för dialogen, onekligen.

Kommentera