Blogg

Idag tar jag fram en dikt av Giuseppe Ungaretti som jag har läst så många gånger. Den är liten som en hasselnöt och säger ändå allt om unga (soldater är oftast unga) soldaters nöd, när allt ter sig utsiktslöst.

Soldati

Si sta come
d autunno
sugli alberi
le foglie

Under titeln står det med lite mindre stil ”Bosco di Courton luglio 1918”.

Kan man översätta det här? Förmodligen inte, inte så att det som finns i dikten verkligen återskapas i det andra språket.

Här är ett försök:

Soldater

De är som
om hösten
trädens
löv

Första raden betyder inte ”de är som”, utan snarare ”man känner sig som” eller ”man har det som”. Kanske kan man komprimera raden i stället:

Soldater

Som
om hösten
trädens
löv

Eller ska jag vända lite på radföljden?

Soldater

De är som
löven
på träden
om hösten

Några gånger under de senaste två veckorna har jag i en av korridorerna på Humanisten vid Göteborgs universitet gått förbi en rad pappkartonger med böcker på finska. På en pappskylt står det att man får ta vilka av böckerna man vill. Härom dagen stannade jag till och började rota bland i lådorna. Strax fastnade min blick på ett författarnamn: F.E. Sillanpää. Det namnet kände jag igen. Jag plockade upp den lilla boken och tittade på den. Över ett stiliserat landskap med ett par grangrenar, fast nej, det är nog inte grangrenar, något tomt vitt, en ensam gestalt och några grå åsar läste jag titeln: ”Nuorena nukkunut”. Den tar jag med mig, tänkte jag, och stoppade ner den i väskan.

När jag kom hem på kvällen öppnade jag boken och bläddrade fram och tillbaka i den. Det var inte många ord jag förstod. På ett ställe hittade jag en understrykning: "Karttuvia vaikeuksia ilmestyi talon pidossa" lyder den understrukna meningen. Kanske är det bara något grammatiskt intressant – eller så står det verkligen något särskilt märkligt där. Jag hittar ett annat understruket ställe: …”Silja, tuo ainoa, jonka elämä jatkui täyteen ikään asti.” Jag känner igen ordet ”elämä” – betyder det ”liv”? Fast så här kommer jag nog inte närmare bokens innehåll. Jag väljer en annan väg och börjar i stället leta efter Sillanpää och hans författarskap i bokhyllorna och på nätet. Detta bland annat finner jag, en understreckare i SvD från 1939:

Eller se på "Silja"! Vilken beklämmande historia skulle inte en rättrogen naturalist ha gjort av detta öde: faderns omaka äktenskap, barndomshemmets upplösning och Siljas eget liv, som bara hann omfatta en föräldralös flickunges slit för andra, en hopplös, halvt overklig kärleksepisod och några av det röda upprorets ohyggligheter, innan hon dör, ensam i ett främmande uthus. Men Sillanpää blåser inte upp sig till något flåspatos, han vältrar sig inte i sotsvarta effekter. Ty han förmår se bortom det yttre, in till det väsentliga: Siljas egen personlighet. Och den är ljus och klar och osårbar i sin mjuka fasthet. "Under sitt korta liv hann flickan just inte vara någonting annat än en människa som leende förverkligar sitt öde. Allt som rör Silja, flickan, som nu slumrat in i bastukammaren på Kierikka, är till största delen härligt obetydlig." Vem mer än Sillanpää skulle ha brukat ordet härligt i det sammanhanget? Och han gör det inte för att nå en paradoxal verkan: han gör det därför att han finner det obetydliga och vardagliga just som sådant härligt, fritt från det skenväsende som han mer än annat avskyr och fyllt av all den jordiska verklighetens helgd. Hur genomströmmad av stilla andakt, som någon av Fra Angelicos fresker, är inte scenen då Silja dör – och ändå finns där intet utom den finska vardagens enklaste ting, intet utom den höghet som omger det väsentligt mänskliga: "Bastukammaren var ganska solig, och i farstun kvittrade svalorna, som byggt sitt bo därute, och detta gav hennes finaste förnimmelser stoff till ljusa och lyckliga tankar och stämningar. De hemska dödsfantasierna höll sig fjärran från henne ända till slutet, hon fattade knappast att döden – som hon hört talas om så ofta i livet – nu kom även till henne. Och denna död kom till henne i en stund, då omgivningens ordlösa härligheter var underbarare än någonsin. Silja gick bort en morgon då klockan närmade sig fem, vid den tid som mer än andra var svalornas och solens. Dessutom var den gryende dagen söndag, och ingenting i omgivningen hade ännu så tidigt på morgonen brutit helgdagsstämningens skärhet".

Här är hela understreckaren.

…

PS Salongen har öppnat för en ny säsong.

Richard Swartz, som väl just nu bland annat är aktuell för att han inte längre skriver för SvD eller DN – eller misstar jag mig här? – , har nyligen framfött en bok som bär namnet ”Vita lögner”.

Början av baksidestexten lyder så här:

Finns en kärlek fri från lögn och förställning? Eller ens en sådan erotik? Kan vardagens vita lögner vara en omskrivning för det som förstör, och ibland leder till förräderi?

I sex variationer undersöker Richard Swartz den eviga konstellationen ”man möter kvinna”.

Jag befinner mig ännu i den första variationen – jag tycker ju om att skriva om böcker innan jag har läst dem på riktigt – närmare bestämt i dess början och ännu har ingen mött någon. Platsen för handlingen är New York och tiden, så vitt jag förstår, ett begynnande 1900-tal och huvudpersonen är en medelålders eller äldre man, som råkar vara från just Sverige, men som mest verkar vara från Europa. Lite grann, men bara lite grann, tänker jag på Stefan Zweigs ”Die Welt von gestern”, när jag läser denne mans tankar. Han har en trött charm.

Nu läser jag ett stycke:

Ibland om nätterna drömde mannen om den dag då han skulle återvända till Europa. Om den drömmen var han ensam. Hans grannar, som Cohn eller Friedmann, drömde i stället om Amerika och deras drömmar var vakendrömmar som jagade dem genom dagen och pockade på förverkligande. En sådan vakendröm driver den som har den i huvudet ur sängen eller upp från soffan, men eftersom mannens högsta önskan var att bli kvar i sängen eller soffan föredrog han sin europeiska dröm. Till den höll han sig tills det blev sängdags igen.

Och några sidor längre fram, strax före den punkt där jag befinner mig nu, läser eller läste jag det här:

Mannen hade så tvingats inse att han helt saknade vad som här hade kunnat hjälpa honom att ta sig fram. Framåtanda och målmedvetenhet var inte hans sak, och just den stilkänsla som alltid utgjort en del av hans person i livets alla skiften och på vilken kontinent han än befann sig, hade här till och med blivit till ett hinder: form uppskattades inte i detta samhälle, så larmande upptaget med att i stället skapa innehåll, ett lyckorike med tjutande fabriksvisslor, parader, grammofoner, berusade kvinnor i aftonklänningar, dansmusik, utspillda drinkar, bolmande cigarrer eller skorstenar eller gula sädesfält redo att mejas ner av en armé av skördetröskor, ett samhälle som störtat sig i det omättliga och ändlösa utan tanke på andra gränser än dem som skulle överskridas.

Jag ser fram emot fortsättningen…