Blogg

En fästningspromenad i maj

Bodil Z 2 kommentarer

Någon gång om året går Londi och jag en runda på Varbergs fästning, ofta i sällskap med mina föräldrar. Vid det här tillfället valde vi att gå upp via fästningsterassen:

Efter lite krångel i den ”genomskinliga” trappan upp från terrassen – Londi tycker att det är otäckt att gå i trappor som man kan se rakt igenom – gick vi uppför den sista lilla backen och genom valvet in på borggården. Den är som en alldeles egen i sig själv sluten stenvärld i rött och grått:

Vi gick runt och snokade lite, kikade in där det gick, funderade över några glas som stod på ett runt litet bord inne i det ena hörnet och sedan tog vi oss den enda möjliga vägen ut igen:

Direkt när jag kom ut kastade jag en hastig kamerablick bakåt över axeln in i hålet i stenkroppen

och sedan styrde vi stegen nedför igen, genom valvet med hålet i taket, där man en gång hällt rykande tjära över Fienden, och vidare ner mot kallbadhuset och hamnen:

Från hörnet där Allan Kanjes promenad tar sin början såg vallgravens vatten överraskande mäktigt och havslikt ut:

Bruno Schulz-festival i Drohobytj

Bodil Z 4 kommentarer

I Drohobytj i Ukraina (en gång i Österrike-Ungern, sedan i Polen, sedan i något annat) påbörjas idag denna veckolånga Bruno Schulz-festivalen. Det blir teater, musik, bildkonst och sådant som kan uppstå i skärningslinjerna mellan de olika konsterna. Till festivalen kommer en rad Schulz-inspirerade författare och Schulz-översättare från många länder är också där. Och inte fattas det heller akademiska föreläsningar och diskussioner.

Jag försöker föreställa mig hur den här festivalen tar sig ut ”på riktigt”, men jag kan inte. Jag tänker bara att ”någon gång ska jag dit”. Så vitt jag har förstått är festivalen vartannat år. Men nu vill jag i stället närma mig själva kärnan genom att läsa två korta stycken ur ”Ensamhet” i Sanatoriet Timglaset i Johan Malms översättning:

Bara jag, den odödliga musen, prasslar i detta döda rum, löper oupphörligt över bordet, etagären, stolarna. Jag går, likt tant Tekla, omkring i en lång, fotsid grå klänning, smidig, snabb och liten, och släpar min rasslande lilla svans efter mig. Jag sitter nu mitt på ljusa dagen orörlig, som uppstoppad, mina ögon tittar fram som två glaspärlor och blänker. Det är bara spetsen på min lilla mun som pulserar nästan omärkligt, knaprar fint av gammal vana..

Jag sitter och lyssnar till tystnaden. Rummet är vitkalkat. Ibland springer det fram en hönsfotsliknande spricka i det vita taket, ibland faller en flaga i rappningen prasslande ned. Skall jag avslöja att mitt rum är igenmurat? Hur är det möjligt? Igenmurat? Hur skulle jag då kunna komma utur det? Ja, just det: den goda vilja vet inte av några hinder, ett intensivt begär kan ingenting stå emot. Jag måste bara föreställa mig en dörr, en gammal hederlig dörr, som i min barndoms kök, med järnhandtag och regel. Det finns inget rum som är så igenmurat att det inte skulle öppna sig för en sådan pålitlig dörr, om bara krafterna räcker till för att intala det att den finns där.

°°

PS Salongen passar på att publicera en text till Bruno Schulz’ ära: Bruno Schulz lever än.

Den trettiofemte maj

Bodil Z 8 kommentarer

I min barndom hade månaden maj oräkneligt många dagar; ja, så var det verkligen. Ur minnets gömmor dyker nu en bok från den tidens bokhyllor upp. Den är skriven av Erich Kästner och den bär titeln Den 35 maj. Det var inte något särskilt alls med den titeln, tyckte jag. Jovisst, jag kunde månadernas namn och jag kände till hur många dagar de hade. Jag hade också lärt mig ramsan ”30 dagar har november…”. En dag kom den där boktiteln på tal i familjen och en av mina yngre (!) bröder sa då med kavat röst: ”Så många dagar finns det ju inte i någon månad!” ”Oj”, tänkte jag överrumplad, men jag valde att inte säga något om saken. (Det här är första gången jag berättar detta.)


skogsmorgon den 35 maj 2010

Antipod

Bodil Z 8 kommentarer

Jag låter tankarna cirkla kring ordet ”antipod”. Det går att grubbla över snart sagt alla ord. Att försjunka i funderingar över ord kan vara som ett slags meditation. ”Antipod” betyder väl ungefär ”motfot”, tänker jag mig, och antipoden betecknar en plats på jordklotet, som är den motsatta till en annan. Från den plats på marken där jag står, drar jag en tänkt linje genom jorden och kommer ut på andra sidan och just där står min motfot eller mina båda motfötter. Kanske står min motfot på vatten eller ska man då kanske hellre tänka sig havsbotten som plats för motfoten? Ordet eller begreppet ”antipod” måste väl ha kommit till först efter det att människan börjat föreställa sig jorden som rund. Och ändå verkar det för mig äldre än så. Kanske förebådade ordet ”antipod” vetandet om jordens klotform.

Man kan också tänka sig en tidsmässig antipod, om man tar året som utgångspunkt, fast det är svårt att föreställa sig året som ett klot, möjligen som en skiva med punkter utmed kanten som man kan dra linjer emellan via mittpunkten. Drar jag en linje från maj, där jag är nu, hamnar jag i november. Det är svindlande att i tanken skapa sig sådana här tvärförbindelser genom året, fast olika mycket svindlande beroende på vilka månadsantipoder man väljer att tänka sig in i. Fallhöjden från juni till december är en helt annan än den från mars till september, eller hur? Nu blickar jag ner på antipoden november:


vy över Frankfurt/Oder från Słubice i november

Brådska

Bodil Z 9 kommentarer

”Brådskan kom till Orienten med européerna” är en fras som – möjligen genom årens gång lätt förvrängd, men andemeningen är kvar, det är jag säker på – fastnade i mitt minne en gång, när jag läste inledningen till en bok om orientaliska (nomad?)mattor. Jag tappade nästan andan inför det storsleviga eller bredpenslade i uttalandet. Först av allt kände jag mig tvingad att byta uttal på ordet ”brådskan”. Å:et blev långt och d:et kom till tals ordentligt. På det viset blev ”brådskan” lite långsammare och liksom värdigare. Men brådska går ju fort, så jag tänkte mig också hästar i galopp, små raggiga hästar, bruna eller gula. Hastigt stormade de in över Orienten och de var så många, så många. Och ryttarna, dem hämtade min lite osjälvständiga fantasi delvis från en avbildning av Bayeux-tapeten jag en gång sett på ett frimärke. Fast den väven har väl ingenting med Orienten att göra, men kanske med brådskan. Vad är ”brådska”? Kanske är det att ha mist anslutningen till ögonblicket för att man gapar över flera ögonblick samtidigt. I brådskan finns en brist på vishet, en – naiv – föreställning om att det finns saker man absolut måste hinna med före en viss tidpunkt. Brådska är jagande efter vind.

I ensamheten krymper brådskans utrymme. Brådskan är nog ett socialt fenomen. Jag har bråttom bland människor för hinna från den ena till den andra, för att visa det för den och säga det till den. Om jag är helt ensam och tvingas röra mig snabbt åt något håll, så är detta inte brådska utan flykt undan en fara eller annan kamp för överlevnad. Det ligger ofta något lite beskäftigt i brådskan – något är viktigt, något jag gör är viktigt. Ibland kan man berusas av brådskan och somliga berusas mer än andra. Brådska kan vara flykt undan eftertanken eller eftertänksamheten. Brådska har också med glömska att göra. Brådskan är ett sätt att glömma vårt livs ändlighet. Det kan vara en lättnad att tanklöst springa mot kortsiktiga mål. Men ändå händer det väl att vi längtar tillbaka till tiden före brådskan.