”Brådskan kom till Orienten med européerna” är en fras som – möjligen genom årens gång lätt förvrängd, men andemeningen är kvar, det är jag säker på – fastnade i mitt minne en gång, när jag läste inledningen till en bok om orientaliska (nomad?)mattor. Jag tappade nästan andan inför det storsleviga eller bredpenslade i uttalandet. Först av allt kände jag mig tvingad att byta uttal på ordet ”brådskan”. Å:et blev långt och d:et kom till tals ordentligt. På det viset blev ”brådskan” lite långsammare och liksom värdigare. Men brådska går ju fort, så jag tänkte mig också hästar i galopp, små raggiga hästar, bruna eller gula. Hastigt stormade de in över Orienten och de var så många, så många. Och ryttarna, dem hämtade min lite osjälvständiga fantasi delvis från en avbildning av Bayeux-tapeten jag en gång sett på ett frimärke. Fast den väven har väl ingenting med Orienten att göra, men kanske med brådskan. Vad är ”brådska”? Kanske är det att ha mist anslutningen till ögonblicket för att man gapar över flera ögonblick samtidigt. I brådskan finns en brist på vishet, en – naiv – föreställning om att det finns saker man absolut måste hinna med före en viss tidpunkt. Brådska är jagande efter vind.
I ensamheten krymper brådskans utrymme. Brådskan är nog ett socialt fenomen. Jag har bråttom bland människor för hinna från den ena till den andra, för att visa det för den och säga det till den. Om jag är helt ensam och tvingas röra mig snabbt åt något håll, så är detta inte brådska utan flykt undan en fara eller annan kamp för överlevnad. Det ligger ofta något lite beskäftigt i brådskan – något är viktigt, något jag gör är viktigt. Ibland kan man berusas av brådskan och somliga berusas mer än andra. Brådska kan vara flykt undan eftertanken eller eftertänksamheten. Brådska har också med glömska att göra. Brådskan är ett sätt att glömma vårt livs ändlighet. Det kan vara en lättnad att tanklöst springa mot kortsiktiga mål. Men ändå händer det väl att vi längtar tillbaka till tiden före brådskan.
Jaa… när gjordes de där korstågen egentligen? Var inte det ungefär samtidigt som 1066? Eller är jag helt ute och cyklar nu? I såna fall skulle det ju kunna stämma, det där du fick ihop som barn. I alla fall på en höft.
Bodil, jag är helt fascinerad av din text och dina tankegångar. Bland det bästa jag läst på länge.
”storslevigt” eller ”bredpenslat” vilka underbara ord!
Och jag skulle vilja säga ”brådskan kom .. med nordeuropéerna”, för titta på våra sydliga europeiska länder. De har en helt annan inställning till tid än vi.
Jag önskar dig en fin Pingsthelg.
Karin,
äsch, jag var inte barn när jag läste det där om bråådskan. Det var väl för så där lite drygt femton år sedan när mina barn var små och de fick säkert höra om det där då. Det här ordvrängandet kommer jag nog aldrig ifrån. ”Hastigt” skrev jag förresten som en hänvisning till Hastings…
Marlena,
tack, jag hade allt ganska roligt när jag satte ihop den lilla texten imorse och på sätt och vis skrev jag den som en självironisk anmärkning, för att jag har så förfärligt bråttom just nu med en massa ”viktiga saker”, just nu när det vore bra mycket värdefullare att bara betrakta världen.
Bilden här är så lik det vykort du skickade från Bologna den 4 juli 2008. Motiv: I Re Magi.
Jag har haft den på kylskåpet sedan dess…
Under sex-sju månader i Asien, fick jag lära mig varva ned. Minns att jag tog med mig mitt lätt patetiska bråttom-liv dit och bara ett par veckor in i vistelsen satt jag på en båt i Burma. Skulle skriva några artiklar. Egentlige hade jag inte bråttom alls, men när båten legat stilla i 20 minuter, kände jag rastlösheten komma krypande.Fick tag på kaptenen:
När går båten? Jag pekade på klockan.
Han tittade på mig – länge. Sedan log han och sa: När den är full.
Jag ville fråga när det kunde tänkas vara, men jag bet mig i tungan. Någon kvart senare for vi iväg. Ingen väntade på mig, jag hade ingen speciell tid att passa, jag var bara helt insvept i vårt västerländska skynda-tänkande.
Kom ju hem till Sverige till slut. Det tog mig lång tid att vänja mig vid all brådska. fattade inte vart alla var på väg så himla fort. Ingen hann prata, tänka efter eller bara vara. Fort, fort, fort skulle det gå. Önskar att jag kunde säga, att jag begrep vad livet handlar om i Asien och att det inte finns något man inte hinner om man inte sätter löjligt hårda deadlines, men sanningen är väl att jag rusar omkring som alla andra. Åren i Spanien lärde mig ta det lugnt igen, men det är nu länge sedan…
Förstår din självironiska ton. Skynda, skynda! 😉
Skönt skrivet.
Brådska kan ju också vara att ständigt känna sig jagad, att inte sätta värde på, och stå upp för sin egen takt, tid. Att låta sig hetsas. En del jagar vind, en del blir jagade av vind.
Jag hör till dom som inte har något emot brådska. Jag tycker om brådska. Det är adrenalin, det är stad, det är samspel med andra människor, det är outtalat, snabbt, och fixat, här och nu. Inte för att jag har nåt emot långsamhet och kontemplation, inte alls. Men båda är lika mycket delar av mitt liv. Ta ordet ”ögonblicksintryck”, ta frasen ”kärlek vid första ögonkastet”, det handlar om brådska. Saker och ting händer ibland snabbt och kanske ytligt, jagat, ur takt, ja rent taktlöst. Men det betyder inte att det är mindre verkligt. Har ingen av er nånsin varit förälskad? Har ingen av er nånsin känt den långsamma brådskan?
Jag läser din fina text, Bodil, och hittar flera formuleringar att minnas, som ”att ha mist anslutningen till ögonblicket för att man gapar över flera ögonblick samtidigt.”.
Gunnar (Pressylta) vill anlägga moteld, men hamnar nog i någon sorts kompromiss ändä: ”den långsamma brådskan”. Det finns större anledning att sträva efter långsamhet än efter hastighet.
Livet går fort nog ändå.
Håller helt med dig, Lennart.
Förresten har jag ett manus liggande i någon låda, det heter ”Tiden går alldeles för sakta och alldeles för fort”.