Några gånger under de senaste två veckorna har jag i en av korridorerna på Humanisten vid Göteborgs universitet gått förbi en rad pappkartonger med böcker på finska. På en pappskylt står det att man får ta vilka av böckerna man vill. Härom dagen stannade jag till och började rota bland i lådorna. Strax fastnade min blick på ett författarnamn: F.E. Sillanpää. Det namnet kände jag igen. Jag plockade upp den lilla boken och tittade på den. Över ett stiliserat landskap med ett par grangrenar, fast nej, det är nog inte grangrenar, något tomt vitt, en ensam gestalt och några grå åsar läste jag titeln: ”Nuorena nukkunut”. Den tar jag med mig, tänkte jag, och stoppade ner den i väskan.
När jag kom hem på kvällen öppnade jag boken och bläddrade fram och tillbaka i den. Det var inte många ord jag förstod. På ett ställe hittade jag en understrykning: "Karttuvia vaikeuksia ilmestyi talon pidossa" lyder den understrukna meningen. Kanske är det bara något grammatiskt intressant – eller så står det verkligen något särskilt märkligt där. Jag hittar ett annat understruket ställe: …”Silja, tuo ainoa, jonka elämä jatkui täyteen ikään asti.” Jag känner igen ordet ”elämä” – betyder det ”liv”? Fast så här kommer jag nog inte närmare bokens innehåll. Jag väljer en annan väg och börjar i stället leta efter Sillanpää och hans författarskap i bokhyllorna och på nätet. Detta bland annat finner jag, en understreckare i SvD från 1939:
Eller se på "Silja"! Vilken beklämmande historia skulle inte en rättrogen naturalist ha gjort av detta öde: faderns omaka äktenskap, barndomshemmets upplösning och Siljas eget liv, som bara hann omfatta en föräldralös flickunges slit för andra, en hopplös, halvt overklig kärleksepisod och några av det röda upprorets ohyggligheter, innan hon dör, ensam i ett främmande uthus. Men Sillanpää blåser inte upp sig till något flåspatos, han vältrar sig inte i sotsvarta effekter. Ty han förmår se bortom det yttre, in till det väsentliga: Siljas egen personlighet. Och den är ljus och klar och osårbar i sin mjuka fasthet. "Under sitt korta liv hann flickan just inte vara någonting annat än en människa som leende förverkligar sitt öde. Allt som rör Silja, flickan, som nu slumrat in i bastukammaren på Kierikka, är till största delen härligt obetydlig." Vem mer än Sillanpää skulle ha brukat ordet härligt i det sammanhanget? Och han gör det inte för att nå en paradoxal verkan: han gör det därför att han finner det obetydliga och vardagliga just som sådant härligt, fritt från det skenväsende som han mer än annat avskyr och fyllt av all den jordiska verklighetens helgd. Hur genomströmmad av stilla andakt, som någon av Fra Angelicos fresker, är inte scenen då Silja dör – och ändå finns där intet utom den finska vardagens enklaste ting, intet utom den höghet som omger det väsentligt mänskliga: "Bastukammaren var ganska solig, och i farstun kvittrade svalorna, som byggt sitt bo därute, och detta gav hennes finaste förnimmelser stoff till ljusa och lyckliga tankar och stämningar. De hemska dödsfantasierna höll sig fjärran från henne ända till slutet, hon fattade knappast att döden – som hon hört talas om så ofta i livet – nu kom även till henne. Och denna död kom till henne i en stund, då omgivningens ordlösa härligheter var underbarare än någonsin. Silja gick bort en morgon då klockan närmade sig fem, vid den tid som mer än andra var svalornas och solens. Dessutom var den gryende dagen söndag, och ingenting i omgivningen hade ännu så tidigt på morgonen brutit helgdagsstämningens skärhet".
Här är hela understreckaren.
…
PS Salongen har öppnat för en ny säsong.
David McDuff från Nordic Voices översätter Sillanpää till engelska: http://nordicvoices.blogspot.com/search?q=Sillanp%C3%A4%C3%A4.
Tack Lev,
vad fint! (Fast det blir nog ändå på svenska jag ska läsa den.) Här är några rader ur David McDuffs översättning, som jag fastnade för, när jag läste runt lite:
She continued to sit where she was, allowing her features peacefully to depict her beautiful, melancholy mood, as though with her languorous gaze she were demanding that the young man notice it. The young man, who had just lost his mother, found a great sweetness in the girl’s nature and gaze. He needed to sling the reins over the corner post of the veranda where she sat. He stretched across her shoulder and put them there… There they were that summer evening, Hilma and Kustaa, future companions in fate and parents of the children they would bring into the world together. For them that evening would not pass by being set aside.
Här är hela det tredje kapitlet, där jag hittade raderna.
Hej Bodil,
Den första meningen ska antagligen lyda ”karttuvia vaikeuksia ilmestyi talon pidossa” och den kan översättas som ”tilltagande svårigheter uppstod vid skötseln av huset”. Den senare meningen blir ”Silja, denna enda, vars liv fortsatte upp till vuxen ålder”.
tack förresten för en finstämd och lågmäld blogg (till skillnad från mycket annat på nätet)
mvh
Rurik Holmberg
Tack för att du rättade till det första citatet (klantigt av mig)! Och tack för de båda översättningarna! Understrykningarna verkar – i alla fall den första – mest vara ute efter något rent språkligt.