Skolvärlden och kunskapsföraktet

Tidningen Skolvärlden har kommit ut i ny glassig dräkt. Vid en snabb genombläddring av detta första ”nydräktsnummer” fastnar min blick på rubriken ”Jag var ett äckligt barn som hade alla rätt”. Vad är detta för kunskaps- och arbetsföraktande ord i en tidning som vill medverka till att förbättra den svenska skolan? Eller vill Skolvärlden inte det?

p1060759

Jag läser texten under rubriken. Det rör sig om en artikel i serien ”Mitt skolminne” och intervjuobjektet för dagen är Liza Marklund. Först kommer en inledning, som lyder så här:

Liza Marklund är aktuell med nya boken ”Postcard killers”, som kommer ut i slutet av februari. Hon har skrivit boken tillsammans med den amerikanske bestseller-kollegan James Patterson. Kvällstidningsjournalisten Dessie Larsson reder upp en rad våldsamma mord.

Sedan kommer första ”frågan” och svaret på denna:

Liza Marklund, berätta om en lärare du minns!

Börje Nilsson, engelskalärare [sic – eller snarare suck] på Norrfjärdens centralskola. Det är hans förtjänst att jag kunnat skriva ”Postcard killers”. Jag slutade skolan efter nian och har aldrig läst engelska efter det.

Fråga två:

Ditt bästa skolminne?

Provräkning. Det låter lite rubbat, men det var min absolut bästa gren. Jag var ett sådant där äckligt barn som hade alla rätt på alla matteprov.

Här frestas jag att säga något lågt: (Det är möjligt att LM var ett äckligt barn, men knappast för att hon var duktig på att räkna i grundskolan.)

Liza Marklund får naturligtvis småprata som hon vill och kanske kunde hon inte berätta om hur duktig hon var på provräkningarna på något annat sätt än det här skenbart självkritiska. Det ställer onekligen vissa krav på uttrycksförmågan, om man vill berätta om skolframgångar i en kunskapsfientlig miljö. Frågan är bara varför Skolvärlden ställer upp som denna typ av miljö. Och varför väljer man just denna rubrik?

Den sista frågan lyder:

Ditt sämsta skolminne?

Och svaret:

Att jag alltid fick sitta och vänta på att alla andra skulle bli färdiga. I Norrbotten på 1970-talet kunde man inte byta till nästa klass. Man satt där man satt. Det var därför jag slutade efter nian; jag orkade inte vänta mer.

Betyder det här sista svaret möjligen att LM är för någon form av nivågruppering i klasserna i skolan?

5 tankar om “Skolvärlden och kunskapsföraktet

  1. Tack för en bra artikel.
    Jag blir bara så fruktansvärt arg när jag tänker på hur det, som en gång i tiden var en läroanstalt, där man pluggade med stolthet och inte betraktade sig som äcklig om man lyckades i sina studier, har förvandlats till… ja, vad då?
    Och egentligen borde LM precisera vad hon menar.
    Nu står det ju henne fritt att sätta likhetstecken mellan ”duktig” och ”äcklig”, men att Skolvärlden gör en rubrik av det.. det säger en del om ”Skolvärlden”.

  2. Byte av signatur:

    Från nu slutar jag att använda min gamla signatur ”Lars”. Det får bli ”Lars G Nilsson” i fortsättningen för att undvika förväxling med en eller flera andra Larsar som förekommer eller kan komma att förekomma (!) på ett antal Bodil närstående bloggar: Occident, Flarnfri Schalottenlök, Pressylta Redux, Den långsamma bloggen m. fl.

    Eventuella nytillkommande Larsar hos Bodil ombeds att INTE använda min gamla signatur ”Lars” här, eftersom jag har kommenterat ganska ofta hos Bodil. ”Lars” borde åtminstone få åtnjuta några månader i karantän.

  3. Ja, Liza Marklund är väl en bifigur i sammanhanget som man egentligen kan bortse ifrån. Det är ”Skolvärldens” tanklösa fjäsk med kunskapsföraktet som är upprörande. Tidningen utges av Lärarnas Riksförbund ett av de största fackförbunden inom Saco och den om någon borde inta en seriös hållning till kunskap och lärande.

    PS OK Lars G Nilsson!

  4. Den här texten i Skolvärlden väckte många frågetecken hos mig. Varför så mycket gratisreklam till LM, och hennes nya bok, som knappast lider brist på just detta? I Skolvärlden, alltså, som du säger, en tidning som ges ut av LR. Och det är verkligen ”Skolvärldens nya kläder”, det här, med samma gamla vanliga innehåll, i en mycket snyggare förpackning (karbonkopierad efter den nya Språktidningen och den nya Psykologitidningen). LM slutade skolan efter nian, och uppger att det beror på att hon inte ville vänta på ”alla andra”: det låter som höjden av elitism, och en av de dummaste bortförklaringarna till varför man INTE ska läsa på universitet. Det är möjligt att LM har klarat sig bra utan högre utbildning, men tack och lov är hon ett undantag. Ja, jag orkar inte säga mer än: tack och lov är hon ett undantag – – –

  5. Vad gäller LM, så misstänker jag att hon inte kan svara något vettigt på en fråga om hur hon med utgångspunkt från sitt uttalande (”Att jag alltid fick sitta och vänta på att alla andra skulle bli färdiga. I Norrbotten på 1970-talet kunde man inte byta till nästa klass. Man satt där man satt. Det var därför jag slutade efter nian; jag orkade inte vänta mer.”) skulle vilja att den svenska skolan utformades.

    Och när det gäller Skolvärlden, så verkar innehållet mer och mer tunnas ut till något lättsmält, kul och glassigt.

Kommentera