Londi och jag låg länge i gräset bakom Norskens jordkällare igår eftermiddag. Solljuset flimrade och skälvde i allt det gröna. Knäpptysta kikade och vädrade vi åt rävungarnas håll. Och se, de kom ut och betraktade oss nyfiket och tyckte väl inte att vi verkade särskilt farliga så stilla som vi var och så nästan ett med marken. Det är en märklig upplevelse att gång på gång möta en rävunges blick.
För första gången på fyra år har Londi och jag fått syn på rävungar i ruinen efter Norskens gamla jordkällare. Jag anade något redan för så där en månad sedan, när jag såg rävhonan stryka omkring i området. Och igår när Londi och jag kom ut ur skogen och började gå längs stigen som för tvärs över den öppna gräsbevuxna platsen där Norskens hus, ladugård och uthus en gång stått, så for en rödsvansad varelse iväg förbi det som är kvar av ladugårdsgrunden. Rävhonan! Londi blev orolig och skällde till men tystnade snabbt och jag kastade en blick mot jordkällaren och där syntes ett nyfiket litet ansikte och strax var det två små rävhuvuden som kikade fram:
Rävungarna slank strax ner i sina hålor, men snart stack de upp huvudena igen, fast på andra ställen. Jag försökte räkna, men det gick inte så bra. Kanske är de tre. Londi och jag kröp in under en enbuske och satte oss där att rävskåda en stund. På kvällen hade jag fortfarande massor med enbarr i håret.
..
I Salongen finns en ny text av Max Paulsson.
Det var inte bara prat, när jag för en tid sedan sa att detta är ett Karlfeldt-år i min läsvärld. Jag läser förstås mycket annat också, men Karlfeldt-dikter rinner hela tiden in i mellanrummen.
Vandring
Här är din väg, där spenslig björk
mot åsen byggt en ljus portik.
Vid sidan ligger tjärnen, mörk
av ljuvligt ruvande mystik.
Träd lätt på golv med timjan strött!
Det ligger bygd därnedanför.
Där blomstra byar vitt och rött
och jordens glädje, dit du hör.
Min väg går bort åt annan trakt.
Den dunklar in i valv av gran,
tills myren vidgar, allt för flackt
och hårt belyst, sin bleka plan.
Den stiger tungt mot bergets bryn,
den sprängs isär av stenig vret,
tills krönet öppnar stort en syn,
mot öde rymd och evighet.
Jag har inte läst Marcel Prousts À la recherche du temps perdu, men ändå känner jag en vag närhet till det här mångomtalade verket och denna lite avlägsna närhet har uppstått via min läsning av den franske litteraturteoretikern Gérard Genettes narratologiska dubbelverk Discours du récit och Nouveau discours du récit. (Nej, jag har inte läst dem på franska utan i den tyska översättningen, där båda tillsammans bär den korta titeln Die Erzählung.) I sina undersökningar av främst tidsaspekterna i berättande prosa har Genette utgått ifrån La recherche. Eller snarare: genom att Genette använt La recherche som utgångspunkt i sin analys av narrativa texters uppbyggnad, har undersökningen kommit att handla främst om tidsaspekterna i romanen eller novellen.
Under min läsning hade jag min objektiva och pliktmässiga uppmärksamhet riktad mot Genettes teorier, hans kategoriindelningar, hans begreppssystem, för jag skulle ju använda dessa i min narratologiskt inriktade avhandling. Men mellan spjälorna i det genetteska bygget sipprade hela tiden det undersöka verkets andning och dofter ut. Jag föreställde mig vyer, ändlöst upprepade promenader till samma ställen, ibland tog man den ena vägen ibland den andra, men alltid någon av dessa och alltid till samma platser. Jag kände den lyckliga tristessen över det evigt enahanda – rutin och skönhet i förbund. Namnen på människorna berusade mig: herrskapet Guermantes, prinsessan av Parma, madame Villeparisis. Sedan fanns de långsträckt skildrade middagarna och konversationerna som snurrade och snurrade kring ingenting alls. Och jag hörde namnen på platser som Combray och Balbec och greps av ett slags obestämd längtan dit – en längtan som inte hade fått uppfyllas.
Jag har bara skymtat La recherche i de smala springorna mellan kategorierna och begreppen i Genettes stora teoribyggnad, men den proustska världen ligger där för mig som en tid som i en oändligt långsam rörelse glider bort ifrån mig, men som aldrig kommer att vara helt försvunnen. Och egentligen vet jag inte vad som skulle ändras om jag verkligen läste À la recherche du temps perdu…
Peter Hille (1854-1904) kände jag egentligen bara till genom Else Lasker-Schüler. Hon såg upp till honom, den kringvandrande utfattige diktaren; han var under en tid hennes stora förebild. Hon skrev sin första bok om honom. Den här korta dikten har jag ofta tänkt på:
St. Peter Hille
war eine Welt,
Meteor stieß er von sich.
Nej, den går inte att översätta, den blir för enkel eller så faller den sönder – i en del, men jag gör ett försök ändå:
St. Peter Hille
var en värld,
meteor utslungade han.
målning av Lovis Corinth från 1902
På min tröskel denna morgon fann jag denna vårdikt av Peter Hille:
Nachtigall
Graue Melodie.
In dir singen Erde und Himmel
Und sind Frühling.
Jag försöker här också:
Näktergal
Grå melodi.
I dig sjunger jord och himmel
Och är vår.