Blogg

Fågeln med de blå fjädrarna

I en paus mellan det ena och andra läste jag härom dagen några noveller ur samlingen Novelle saracene av den sicilianske författaren Giuseppe Bonaviri (1924-2009). Jag fastnade särskilt för den förtrollande stämningen i den lilla novellen ”L’uccello dalle penne blu” (Fågeln med de blå fjädrarna).

p1070019

Historiska fakta,saga och fantasi flyter i sämja bredvid varandra i den här texten. Platsen är mytens och den långa historiens Sicilien. Det finns några huvudpersoner: kung Federico, kungasönerna Manfredo och Corradino, drottningen och slutligen Fågeln. En dag låter kungen kungöra att den som fångar in fågeln med de blå fjädrarna ska bli oändligt rik. Sicilien flammar i sommarhettan, men ändå beger sig många unga män ut på jakt. Också Manfredo och Corradino ger sig av, fastän Corradino bara är fjorton år. Och de blir de som finner fåglen. Långt ute på havet skimrar den i blått. Pojkarna simmar ut och Corradino fångar fågeln. Manfredo grips av avund och i en hast får vi veta att han är son till en annan mor och att han är utan hjärta. Han slår ihjäl Corradino och tar med sig fågeln till slottet. Drottningen undrar var Corradino är, men får bara svävande svar. Kungen ger Manfredo den utlovade belöningen och strax därpå skickar han ut sina män att söka efter den yngste sonen.

Tre år går och drottningen sörjer men kan ändå inte sluta hoppas.

En dag går en herdepojke längs havet med sin hund och sina elva getter. Hunden gräver upp ett ben i strandkanten. Herden gör sig en visselpipa av benet och när han börjar blåsa i den sjunger den klagande:

O pecorarello che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello il grande fu.

(O herdegosse som håller mig i din hand
jag blev dödad här vid vattnens strand
då jag fångade fågeln den blå
det var bror min som lät mig förgå)

Herdepojken blir rädd och springer hem till byn och visar pipan för sin far. Fadern för den till munnen och den sjunger:

O pecoraro che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello il grande fu.

Saken blir känd och pipan förs till slottet där drottningen lyfter den mot läpparna. Sången hörs igen, nu riktad till modern:

O mammuzza che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello Manfredo fu.

Alla blir rädda. Kungen skickar iväg sina män till stranden, där herdepojken hittat benet. Snart har de grävt upp ett skelett vitt som silver. Kungen vill straffa Manfredo, men han är långt borta och kämpar mot saracenerna. Drottningen dör av sorg. Det blir höst. Vid hovet får man veta att Manfredo dött i strid. Kungen blir ensam kvar och om kvällarna vid solnedgången tar han fram benpipan och för den till munnen:

O padruzzo che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello in blu,
e mio fratello Manfredo fu.

p1070020

Två dikter av Miklós Radnóti

Om kvällarna läser jag nu i den tunna lilla boken Krig, död, kärlek, dikter i urval av den ungerske författaren Miklós Radnóti (ursprunligen Glatter). Hans föräldrar var ungerska judar och Miklós föddes 1909 i Budapest. Modern och hans tvillingbror dog vid förlossningen. I flera av hans dikter finns spår av denna tidiga förlust.

1935 gifte han sig med sin tonårskärlek Fanni Gyarmati och i en av bokens pärmar finns den här vackra lilla bilden av dem båda i ett snölandskap:

p1070013

Radnóti blev tidigt katolik och upplevde sig som en bärare av ett europeiskt kulturarv. Sin judiska identitet försökte han komma ifrån. Han ville vara just ungrare, men tiden gav inte någon sådan valfrihet åt en som var av judiskt ursprung. Han kom i flera arbetsläger och avrättades 1944 och begravdes sedan i en massgrav.

Det är Ove Berglund som har tolkat dikterna och det är också han som skrivit introduktionen till författarskapet. Brända Böcker Förlag har givit ut boken.

Jag läser två dikter som jag tycker mycket om:

Natt på vår gård

På himlen nymånen är smal,
liknar en skåra svalan plöjt
i vattenytan med en vinge,
och genast glömt.

Trädgården bäddade för natt,
och viveln smög sin väg,
den morska tulpanen somnade
stående på post.

Jag rör mig lätt och tänker att
hårknuten i hennes nacke är
en punkt i guld, som nickar
efter en lustig dikt.

Jag läser, dikten tar sig fram
ifrån min mun, likt andedräkt
efter en kyss, likt gräs som spirar
under fallna löv.

Jag tar med dikten till vårt hus,
hon möter, nacken vit som snö.
hårknuten, om den löses, blir
ett gyllene baner.

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,
på väggen nära spindelnätet sover flugan,
det är tyst, i huset hörs inte ens musen,
gården sover, och på grenen sover duvan,
i kupan sover bina, och i rosen viveln,
sommaren sover i vart vetekorn, och elden
gått till ro i månen, himlens kalla skiva.
I natten smyger hösten ut att stjäla.

Mänsklig dårskap

Något för en vanlig torsdagsmorgon kanske?

Friedrich von Logau (1604-1655):

Menschliche Torheit

Wenn keine Torheit mehr wird sein,
So wird die Menschheit gehen ein.

416px-logau_kupferjpg1

Tolkningsförsök:

Mänsklig dårskap

När all dårskap når sitt slut,
Skall mänskligheten blomma ut.

Nej, det blev visst inget vidare. Så här då:

Mänsklig dårskap

När ingen dårskap mer finns kvar,
Vi slutet nått av mänsklighetens dar.

I väntan på ett bättre förslag…

Adriana Szymańska: Kväll

En röst i pausträdets lövverk har gjort mig uppmärksam på dikten ”Kväll” av Adriana Szymańska. Jag har plockat fram poesiantologin Jag i första och sista person, som innehåller flera dikter av Szymańska och dessutom en kort presentation av henne. Så här lyder den:

Adriana Szymańska är född 1948. Poet, författare och översättare av bland annat fransk-kanadensisk, rumänsk och rysk litteratur. Hon har gett ut ett tiotal diktsamlingar, bland annat Lato 1999, Sommaren 1999 (2000), In terra (2003) och W podróży, På resa (2007). Hon har även skrivit ett antal böcker för barn. Bosatt i Warszawa.

p1070008

Över den eftersökta dikten står en dedikation: Till Leszek Kołakowski.

Kväll

Förbanna inte dagen före solnedgången.
Bada inte med Herakleitos i samma källa.
Sätt dig här, vid den namnlösa floden
och hör hur skogen nynnar
sin eftermiddagskoral.
Fråga dig: varför är det så svårt att bli arg
på världen när himlen flammar rött
just före skymningen?
Varför är det så lite bergatroll i dig numera?
Du växer, öppnar famnen
och nuddar ömt vid talltopparna.
Du älskar den här utsikten: månen en vitlöksklyfta
över vägen, slumrande båtar i hamnvaggan.
Träddungen av ljus målad på vattnet, stillheten
inne i en mjuk kråkvinge.
Ögonblicket tar dig ur händelsernas larm
liksom trollsländan som flyger in ovanför vattenspegeln.
Ni är som två brinnande atomer
i någons djupa varma andetag.
Du vet att du måste gå
ingen ärkeängel ställer in dödens stund.
Men just i detta ögonblick, när du håller en blekröd molntapp
i din famn är du räddad.

pict5501_2

Översättningen är gjord av Irena Grönberg och det är förlaget Tranan som givit ut antologin.