Tillvaron har varit överfull här ett tag och mina ensamma stunder få, men nu sitter jag här för mig själv vid köksbordet och försöker på olika vägar ta mig in i Montales Mottetti.
Jag har stannat upp inför nummer sju bland de tjugo (eller egentligen tjugoen). Så här lyder den:
Il saliscendi bianco e nero dei
balestrucci dal palo
del telegrafo al mare
non conforta i tuoi crucci su lo scalo
né ti riporta dove più non sei.
Già profuma il sambuco fitto su
lo sterrato; il piovasco si dilegua.
Se il chiarore è una tregua,
la tua cara minaccia la consuma.
°°
Nu tänker jag plocka omkring lite i den och göra en försökstolkning, som jag kanske ändrar i under den här dagens eller andra dagars lopp:
Hussvalornas böljande färd
i vitt och svart från telegraf-
stolpen till havet
skänker dig ingen lindring ute på kajen
och inte för den dig dit där du inte längre är.
Redan doftar den lummiga flädern invid
grusplanen: regnet avtar.
Om luftens klarhet är ett andrum,
uppslukas det av ditt milda hot.
