Den här sommaren har till min glädje bjudit på många den armeniska kyldryckens dagar:
Armenisk kyldryck
en tredjedel yoghurt
två tredjedelar vatten
en bunt myntabland
salt efter behov och behag
Blanda yoghurt och vatten i någon trevlig kanna. Riv itu myntabladen och släpp i dem. Kasta in saltet. Rör om och häll upp i glas. Drick!
Det är något i deras sätt att röra sig som fångar min uppmärksamhet. Tjänsteflickan i utkanten av målningen Natività della Vergine av Paolo Uccello och skrotnoshörningen av Alpo Koivumäki har något i steget som förbinder dem. Så här rör sig jordevarelser, tänker jag.
En sådan här stillsamt och inåtvänt strålande sommarmorgon inbjuder till små slingriga tanklösheter – återvändsgränder in i själen.
De solgenomlysta grönblå dagarna fortsätter att flyta fram och Londi och jag följer om och om igen stigen genom skogen ner till den lilla skogsvägen. Den tar oss sedan utan möda – varken från vår eller vägens sida – ner till vattnet, till Karls Grav, kanalen som binder samman Vänern med Göta Älv. Där sänker vi ner våra kroppar i det grönsvala vattnet.
– Così in treno non ci si arriva, lassù…
– No. E neanche in corriera.
– …
– Vi ci vogliono tre ore di mulo. E poi non d’inverno, s’intende. E neanche quando le nevi si sciolgono. Allora, non ce la fareste nemmeno con cinque.
– Beh… e supponga che avrà pure un nome.
– Sì, mi pare di sì. Dev’essere l’unica cosa che abbia.
.
– Så med tåg kan man inte ta sig dit upp…
– Nej. Och inte heller med buss.
– …
– Det tar tre timmar dit med mula. Och inte på vintern då, förstås. Och inte heller under snösmältningen. Då skulle ni inte ens klara det på fem.
– Jaha… och jag antar att den ändå har ett namn.
– Ja, det tror jag. Det är nog det enda den har.
Så här oemotståndligt börjar den lilla novellen Casa d’altri av Silvio D’Arzo (pseudonym för Ezio Comparoni), som Eugenio Montale en gång definierat som en perfekt berättelse. Inledningen – som är tryckt med sin egen myrstil – skisserar vagt en liten by på den emilianska landsbygden, där det aldrig händer någonting och där ”de mest självklara ting ter sig underliga”. Bokens baksidestext beskriver novellen som ”gjord av luft” och jag är böjd att hålla med. Därför måste jag nu för tredje gången gå in i den för att se om jag med händerna kan fånga lite av den här luften och ta den med mig ut igen. Om jag sluter fingrarna riktigt tätt kanske det går. Men det blir inte idag.
°°
PS Januari 2011: en länk till en läsning av novellen
Någon gång under vintern som gick – en vinter som kom att bli mycket tung för mig – gjorde jag en intensiv omläsning av diktsamlingen Som om vi aldrig av den rumänska poeten och läkaren Honorina Chitic. Många av dikterna i samlingen handlar om åldrandet och om hur vi handskas med det och medan jag läste dem gick jag i tanken in i något som kanske hade kunnat bli ett slags samtal mellan mig och poeten. Under ”samtalets” lopp antecknade jag på små lappar ett och annat av det jag tänkte. Dessutom skrev jag ner citat ur de dikter som lockat fram mina tankeformuleringar.
Nu har jag skrivit ihop lapptexterna på rad, men utan att försöka mig på att göra någon riktig helhet av det skrivna, så det är egentligen ingen färdig text. Jag har placerat mina funderingar först och diktfragmenten sedan för att jag tycker om att spara det bästa till sist. (Diktöversättningarna är gjorda av Inger Johansson och det är förlaget Smockadoll som givit ut samlingen.):
En av livets öppna hemligheter är att det inte går att förmedla vad åldrandet är till den som är ung. Med varje ny ålder går du genom en dörr, som snabbt sluts bakom dig, så snart du trätt över tröskeln. De som lever en yngre ålder kan inte se något alls av vad som händer bakom den stängda dörren.
Ständigt med varje ny ålder får du inblickar i nya fenomen. De flesta av dessa inblickar ger dig alls ingenting: Du kan inte förmedla dem till dem som är yngre och du kan inte dra någon lärdom av ditt nya vetande. Dina iakttagelser av kroppens och själens gradvisa förfall går inte att använda till något. De ger dig mest bara vemod eller sorg. Fast kanske går de att dela med någon i samma stadium. Kanske kan gemenskapen med någon som delar aningarna om detta sjunkande ge dig tröst? Kanske kan vi från samma trappsteg ge varandra ett ögonblick av ro trots och mitt i vetskapen om det oundvikliga? Och kanske kan vi någon gång tillsammans berusa oss med detta att vi ändå inte kan veta något alls med absolut säkerhet?
De gamla visa
träden
böjde sig
mot varandra
och delade
hemligheter.
ur Varför?
.
Det förflutnas
skändligt besudlade
trasa
ska jag hänga upp
på bergets topp.
ur Sekvens
.
Skalbaggar
med bara en vinge
väller in
i din tystnads
tomrum.
ur Bränn inte minnena
.
Som väckta
ur sin sömn
känner
de överlyckliga gamla
händerna
omsorgsfullt
på människobarnets
späda kropp,
fingrar försynt
– för att inte skada –
som läste hon
blindskrift.
ur Barnbarnsbarn
.
Tungt
är livet
som gamling
som herrelös hund
som god människa
bland mindre goda
som förtryckt
och okunnig
som knäckt individ
med LÄNGTAN
i blicken.
hela dikten Tungt
.
Från illusionens
för länge sen
övergivna
öar
drar
en stilla vindfläkt
av saknad
efter ouppfyllda
begär
genom tomheten
mellan ögonblicken.
ur Tiden är missunnsam