Blogg

”Emiliansk” lördagspromenad

Bodil Z 4 kommentarer

Igår eftermiddag promenerade Londi och jag in till stan i det upplivande solskenet:

Här går vi utmed Račkoga och till höger om oss har vi kroatiska nationalbankens byggnad som ritats av Viktor Kovačić och ovanför hustaken mitt framför oss ser vi domkyrkans två torn, det ena klätt och det andra oklätt.

Vid Manduševac-fontänen träffar vi Daniela som har köpt rostade kastanjer ”på rätt ställe”, så de är stora, smakrika och saftiga. Vi stannar en stund vid fontänen och tuggar ivrigt alla tre. Sedan går vi uppåt mot Kaptol, där det pågår något som vi inte begriper; massor med poliser är utposterade kring platsen framför domkyrkan. Men vi skjuter vår undran åt sidan och fortsätter över Dolac och sedan upp till Gradec och vidare till den stora parken Tuškanac, som sträcker sig upp mot Medvednica. Daniela har massor att berätta och strax byts min vanliga synvinkel mot en italiensk – eller snarare emiliansk sådan – på livet i Zagreb och kroaternas göranden och låtanden: ”Qui a Zagabria…”, ”I croati, sai…”. Ibland drämmer hon till riktigt hårt i sin kritik, men samtidigt är hon vänlig och välvillig, ja, närmast kärleksfull, så det går inte att bli upprörd. Det känns bara uppfriskande. Och strax hittar hon något att beundra i stället. Sedan säger hon ett och annat om ”noi emiliani”, hon talar om det emilianska sinnet för samarbete och det icke-hierarkiska och om det viktiga med generositet. Och jag vet ju att hon själv har alla dessa goda egenskaper, hennes födelsedagsfest för några veckor sedan avslutades till exempel med julklappsutdelning till alla gästerna. Så hon har all rätt att vara stolt över sin emilianskhet. Nu ska ni inte tro att vårt samtal blev till något slags monolog; jag är bara lite selektiv i mitt berättande och mig har ni ju hört förr.

Vi skiljs åt vid Ilica och Londi och jag strosar ner genom parken Zrinjevac. Jag tittar upp mot den blå himlen och hör i mitt inre rum plötsligt psalmen Morgon mellan fjällen:

Morgon mellan fjällen,
hör hur bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunger: Gud är god,
Gud är god!

Och framför mig ser jag Fröken vid tramporgeln. Jag går i fjärde klass i Rosenfredsskolan i Varberg, det är en klar vintermorgon och solen skiner in i klassrummet genom de många små rutorna och lyser på bänkarna och ansiktena.

På andra sidan Vukovarska

Bodil Z 4 kommentarer

Vintern verkar vara på väg tillbaka. Luften är klar och det ligger ett lätt och luftigt minus i luften. Jag väljer en lite annorlunda sträckning för Londis och min morgonpromenad, lite för vår skull, men också lite med tanke på er. Vi korsar Vukovarska för att ströva omkring lite i kvarteren på stadssidan om denna genomfartsled. Vi börjar ultramodernt bland höga blinkande glashus. (På bottenvåningen i ett av dessa ligger för övrigt restaurang Mr Cheng.)

Vi följer Radnička cesta och strax har vi de blänkande höghusen bakom oss. Framför oss ser vi gatans raka sträckning och längre bort Medvednicas ryggar. Solen glimmar till i det ena domkyrkotornet, men det syns inte på bilden. Londi hittar ett och annat att lukta på och undersöka. Från grusvägen här till höger ser jag ofta zigenarbarn, stora och små, småspringa eller gå sakta och liksom planlöst ut mot den stora gatan. Fast inte idag.

Men jag tänker lite på de här barnen och ser dem för mitt inre öga. Ofta bär någon större på någon riktigt liten. Och så svänger jag liksom av mig själv in bland de istäckta vattenpölarna på den namnlösa vägen. Londi går några steg bakom mig och verkar undra vart jag är på väg.

Snokar jag? funderar jag. Det går inte riktigt att veta. Plötsligt vidgas blickfältet och vi har en vidsträckt plan framför oss. På en lyktstolpe är en stor gul förbudsskylt fästad: Zabranjeno… Och så ser jag några huslängor av en typ jag känner så väl till. Här bor de och där hänger deras tvätt. Jag stannar upp och står kvar en kort evighet och begrundar platsen. Det vilar något mäktigt rofyllt över den och jag grips av en känsla av att det är här det verkliga livet levs.

Men så är evighetsögonblicket slut och jag vänder om och Londi hänger på och så traskar vi tillbaka längs grusvägen. Vi möter en man, som tittar lite undrande på mig, men kanske bara i min inbillning. Så korsar vi Radnička och går in i småkvarteren på andra sidan.

Här är det lite rikare men bara lite eller i alla fall är det väldigt blandat. En del hus, gärna de vackraste, är mycket slitna och har tappat det mesta av rappningen. Andra är nyrenoverade med alldeles nystrukna ansikten.

La pantera nera i hörnet av bilden är Londi förstås.

Appendix om sorberna

Bodil Z 12 kommentarer

Med anledning av Bengt O.:s text om Vattenfalls brutala brunkolsövergrepp i Lausitz – miljön förstörs, människorna drivs från sina hem och en kultur, ett språk går under – vill jag ta fram en text som åtminstone delvis handlar om dessa sorber. Det rör sig om en artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet för ungefär tre år sedan.

≈≈≈≈ ≈≈≈≈ ≈≈≈≈

Ibland frestas jag att se på språk som är på väg att dö ut som sällsynta pärlor att samla på, men då glömmer jag människorna som ser världen genom dem. För några somrar sedan vandrade jag i en undanskymd dal i nordöstra Italien. I Val Resia finns det ungefär 800 som ännu talar det slaviska språket resianska och spridda i världen ska det vara några tusen till. Hur mycket man än hoppas på något annat, så är nog språket borta inom två eller tre generationer. Hur är det då att vara en av de sista bärarna av en kultur och ett språk? Den resianska kokerskan på gården Casali Scjs, som lämnat dalen för ett tiotal år sedan, berättade för mig att hon ibland åker upp dit för att ”känna sig som en människa”, för att tala det gamla språket. Och damen som förestår malgan, ”fäbodsserveringen”, uppe i passet Sella Carnizza uttryckte något liknande: ”Här uppe känner man vad det är att leva.” Men inte heller hon är längre bofast i Val Resia. Under vinterhalvåret bor hon i Gorizia och resianska talar hon bara då och då under somrarna. Och Franco, som gav oss skjuts ner från Stolvizza i hällregnet en dag, berättade att han talar resianska med dem som kan språket, med alla andra talar han italienska. Hur mycket resianska blir det? Jag vågade inte fråga.


bergen bortom Coritis/Korito

Nyss var jag på en sådan här ”språkresa” igen – i Oberlausitz denna gång. Det ligger Tysklands östsydöstliga hörn med Polen i öster och Tjeckien i söder och här lever sorberna, ett slaviskt folk eller snarare två, eftersom det finns två sorters sorber, de som talar lågsorbiska i Niederlausitz och de som talar högsorbiska i Oberlausitz. Sorberna är många gånger fler än resianerna, man talar om 60 000, fast det är nog bara cirka 10 000 som ännu talar språket i vardagen. Lågsorbiskan har nästan dött ut och kulturen förvandlats till folklore, medan den katolska tron ännu håller samman sorberna i Oberlausitz och låter högsorbiskan leva vidare. Under närmare tusen år har det sorbiska folket levt under hårt tryck från den omgivande tyska kulturen. De protestantiska lågsorberna började förlora greppet om sitt språk redan under 1700-talet, eftersom den protestantiska kyrkan var mån om en förtyskning av församlingsmedlemmarna. Under nazitiden förbjöds språket. Först under DDR-tiden erkändes sorberna som nationell minoritet, men samtidigt fördrevs tusentals sorber från sina byar för att ge plats åt de stora brunkolskombinaten, som kom att skövla stora delar av Lausitz. Sorberna fick tjäna som symboler för DDR:s behandling av minoriteter och de fick i en rad fall en positiv särbehandling, men grunden för deras existens togs ifrån dem och ville de vara något annat än folkloristiska dockor straffades de. Särbehandlingen skapade också missämja mellan sorber och tyskar i området. Det var till exempel svårt att som tysk göra militärtjänst i Weißwasser/Běła Woda under DDR-tiden. Man kunde få rejält med stryk vid busshållplatsen eller i bussen på väg ut mot kasernerna, berättade en man för mig. Ännu idag kan man ibland märka en viss motvilja mot sorber bland tyskar här. Sorberna kom i kläm mellan skenbar välvilja och fullständig hänsynslöshet. Många av invånarna i de anonyma betongförorterna i det ökända Hoyerswerda – på sorbiska Wojerecy – är ättlingar till sorbiska bönder som förlorat sina gårdar och sedan proletariserats och förtyskats. Bland dem fick på 1990-talet slagorden om ”utlänningspack” många förkomna anhängare.

Men i byarna nordväst om staden Bautzen, högsorbernas ”huvudstad”, lever ännu språket och kulturen vårdas med kärlek. Den traditionella påskritten – en gammal hednisk fruktbarhetsrit som nu uppträder i katolsk dräkt – får fler och fler anhängare. Bland tonårspojkar är det många som längtar efter att bli påskryttare och varje vår kommer det nya pojkryttare med myrtenkrans på bröstet som novissymbol. I den lilla byn Cunnewitz/Konejcy talar nästan alla sorbiska till vardags och jag behövde inte anstränga mig för att höra brottstycken av sorbiska samtal, där jag stod i trängseln medan den stora processionen drog förbi.


påskritt genom Cunniwitz/Konejcy i hjärttrakten av sorbernas land

I Bautzen finns det ett tvåparallelligt sorbiskt gymnasium, en sorbisk klass och en tysk klass som lär sig sorbiska i varje årgång. Kanske kan man se det som ett löfte, men går det att hålla det? Precis som i Val Resia hotar blicken att mer och mer riktas mot det förgångna. Språket smalnar, eftersom det finns färre och färre rum för det att vistas i. Mer och mer blir språket till ett museiföremål, som vaktas och älskas, men som kanske snart inte längre lever av egen kraft.

Att se sitt språk och sin kultur tyna undan och veta att de kommer att vara borta när man själv dör eller någon generation senare ligger nog någonstans emellan föreställningen om en världsundergång och tanken på den egna döden. När man en gång lämnar livet, vill man att världen man levde i ska vara kvar och att den inte ska vara alltför olik den man kände till. Det ligger en tröst i detta. Därför är det så skakande när en kultursfär upphör finnas till.

≈≈≈≈ ≈≈≈≈ ≈≈≈≈

Länk till fler bilder, kartor och annat som rör sorberna.

°°°°
Text om ämnet av Fredrik Persson-Lahusen från den 12.2 2013.

Kattbalkongen

Bodil Z 4 kommentarer

Kattbalkongen är en av mina favoritplatser. Jag går ofta förbi där och Londi följer med, fast hon väl har uppmärksamheten riktad åt andra håll, tror jag i alla fall. I vanliga fall – sommar som vinter – brukar det stå tre uppfällda färgglada parasoller där, men inte denna morgon och kanske var det för att ge plats för tvätten.

Egentligen var det tre katter på räcket, men den vita han smita, innan jag tog bilden – på alltför stort avstånd ändå. Därför blev den så här liten. Men den innehåller ändå allt: katternas nyfikna och lite självsäkra ansikten och runda sätt att ligga, balkongens skyddande rymd och de varma färgerna. Ibland tänker jag att paradiset ser ut så här. Längtar vi inte alla till en sådan här varm kattbalkong mitt i januarikylan?

Det här med pengar

Bodil Z 11 kommentarer

Härom dagen samtalade jag med min dotter Alex, som sedan några år lever i Bologna, om skräcken för kontanter som verkar ha en speciell spridning i Sverige. Jag mindes hur jag försökte köpa tågbiljetter till Lübeck för Londi och mig förra sommaren. Först fick jag veta att stationen var ett omöjligt ställe för sådana inköp och sedan, när jag till sist hittade en resebyrå som sålde tågbiljetter, visade det sig att man där inte ville ta emot reda pengar, bara kort. Enligt Alex finns det numera banker i Sverige, där man inte kan ta ut pengar och uttagsautomaterna blir färre och färre. En amerikansk vän till henne beklagade sig nyligen över det svenska anti-cash-samhället. I USA har man tydligen inte gått lika långt för att inte tala om hur det är i Tyskland, där pengar fortfarande används vid de flesta inköp eller i Italien eller i Kroatien… Vi funderade över vad som händer, när pengar som man kan hålla i handen helt försvinner: man kommer inte att kunna handla av torggummor, man kommer inte på ett meningsfullt sätt kunna gömma lite pengar i madrassen (för de blir säkert snart ogiltigförklarade av bankerna), man kommer inte kunna gör små privata affärer där pengar är inblandade, det måste bli byte av saker i stället, man kommer inte att kunna ge en tiggare en slant. Och som min australiensiske bror, som jag sedan talade med om detta, sa, man kommer inte att kunna köpa ölen en i taget utan i stället en hel back på en gång på kort och det är ju inte lika trevligt.

Nå, det här vi sa till varandra är väl bara lite löst spånande och pekar väl knappast ut några katastrofala följder av kontanternas försvinnande. Men jag kommer inte ifrån att det kan vara något allvarligt och skadligt med detta. Om pengar som går att hålla i handen eller gömma i madrasser eller bildörrar helt försvinner, kommer allt kapital att finnas i bankerna och kontrollen över vad den enskilda människan äger i pengar kommer att vara absolut – från bankernas eller statens håll eller från statliga bankers håll. Och det kommer då sannolikt att uppstå parallella ekonomier – ja, de finns väl redan – den bankkontrollerade (om jag uttrycker det så för enkelhetens skull) och den för enskilda människor som helt eller delvis kommer att lämna den monetära ekonomin och alltmer gå över till byten av varor och tjänster. Eller är möjligen detta något bra? Fast det blir väl rätt komplicerat och ett återtåg från en från början praktisk utveckling. Om man till exempel vill köpa ett hus eller en lägenhet, vad ska man betala med? Guld? Smycken? Bilar? Mark? Och vad händer i sprickan mellan den penningbaserade ekonomin och byteshandeln? Kommer pengarna efter ett tag att bli värdelösa? Och handeln, kommer den att avstanna eller åtminstone sakta ner? Det är möjligt att detta har fördelar för jordens alltmer utarmade tillgångar, men många kommer kanske få hårdare liv. Och om man vill resa och inte har egen bil, hur ska man betala blijetten? Och har man bil, vad ska man köpa bensinen för? Bensin kommer kanske bli ett slags pengar. Så länge det finns bensin. Man måste kanske gå till fots mera. Eller rusta upp cykeln – för ett par bra läderkängor kanske eller med egna händer, det är väl bättre för kängorna behöver man väl.

Eller nej, om de här ekonomierna verkligen är parallella, alltså existerar sida vid sida, så kanske den där växande byteshandeln kan bli till ens ekonomiska frirum, det område där storebror Banken/Staten inte ser en och hur detta fria område sedan undan för undan kommer att växa är svårt att förutsäga… För bankerna idag ger inte några räntor att tala om, på sin höjd ”garanterar” de att de pengar vi har där ännu inte är ogiltliga.


er "ekonomiska tänkare"