Vi är tillbaka i Zagreb och hettan och försöker leta oss tillbaka in i våra vanor igen. ”Lite” byråkrati väntar också, men bort det, nu är vi här.
Nyss var vi där:
fårbak på Hästhagabergen, Varberg
En stor nyhet är att denna lilla värld har återvänt från dunklet: Salongen. Snart kommer nya texter in.
Idag bryter Londi och jag upp från Zagreb för sommarresan norrut. Vi är tillbaka här om ungefär en månad och då vill jag prata med er igen.
Eftersom mitt fotoprogram just gått upp i rök så passar det väl fint med en interiör med mig och min kamera…
Just nu finns det många turister här i Zagreb. Under den långa hettan flydde de flesta till havet, men nu när det bara är varmt och vackert väder så är de tillbaka. Igår på spårvagnen hade jag kunnat tro att jag var i Spanien. Nästan alla talade spanska och det högt och ljudligt. Runt omkring mig satt ett gäng unga tjejer och pladdrade och flamsade. Spårvagnen stannar vid parken Zrinjevac och en gammal man stiger på genom dörren närmast oss. Han griper lite fumligt efter stroppen i taket, får tag i den och ställer sig mellan diverse utstickande ben och fötter. En stor rund tjej snett bakom honom reser sig upp och knackar honom försiktigt på axeln. Han vänder sig om och hon visar på platsen hon just gjort ledig. Han bugar lätt och sätter sig. Det spanska ordsvallet fortsätter. Två hållplatser senare, strax före Branimirova, reser sig mannen och går mot dörren, men innan han stiger av knackar han försiktigt den vänliga flickan på axeln. Hon vänder på huvudet, han tar ett steg bakåt och kastar en slängkyss åt hennes håll, bugar lätt och kliver av. Flickan kollar snabbt att hennes väninnor sett och utropar sedan med värme: ”¡Qué macho!”
Nu när vi fått några svalare dagar kan Londi ta ut svängarna bättre när hon rullar sig i gräset, som faktiskt har blivit lite grönare igen.
Jag testar några kroatiska hundkommandon på henne:
Sijedi!
Lezi!
Och här är en liten sammanställning:
dođi=kom
čekaj=vänta
sijedi=sitt
lezi=ligg
dole=vila
pusti=spotta (loss)
mir=lugn
brzo=fort
polako=sakta
Igår kväll satt jag en stund på bänken med Stanko efter den sista promenaden. Londi låg framför oss på gången. Luften var ljum men den förberedde sig just för en förändring. Plötsliga vindpustar for genom björkarnas och valnötsträdens lövverk och mörka moln rörde sig hastigt över den mörknande himlen. Stanko berätta som så ofta annars en historia ur sitt liv. Den här gången handlade det om en episod från hans första tid som lärare i en by inte långt från floden Vrbas. Det var maj och han hade gått ner till floden med sin hund Rex (som egentligen borde ha hetat Regina, för det var en tik). Vattnet var kallt – det blir inte riktigt varmt, inte ens på sommaren – men Stanko kastade sig i och simmade ut mot mitten av floden. Där stannade han upp och tittade mot Rex som stod vid strandkanten.
”Han, jag menar hon, iakttog det strömmande vattnet. Sedan riktade hon ena örat mot himlen och lyssnade. Det andra vände hon mot marken och avlyssnade den också. Hennes ansikte var uppmärksamt. Hastigt doppade hon den ena framtassen i vattnet. Kallt! Hladno! Hon drog lika snabbt upp den igen. Men så fattade hon ett beslut och tog ett långt språng ut i vattnet och började simma mot mig. Hon var så klok.”
Under berättelsens gång hade vinden tilltagit och jag fick syn på mitt vidöppna fönster och hur ett papper flög ut och virvlade runt. Jag sa laku noć, vidimo se och Stanko svarade och så rusade Londi och jag iväg och in för att stänga fönstret. Vad det var för papper som givit sig av vet jag inte, men innan jag stängde tog jag en bild:
