Blogg

Dolores, Lágrimas, Tuga

När jag var lite drygt tjugo hade jag under en tid en arbetskamrat som hette Dolores. Vi arbetade på Albergo della Valle i Brione ovanför Locarno och hon var från det åtminstone på den tiden mycket fattiga Galicien. Hon var där tillsammans med sin man Jorge och hemma i en by i Galicien var deras femåriga dotter. Så det gick inte att undra över hennes namn. Smärtor. Fast jag tänkte ändå ibland på vad hennes namn betydde.

I en annan period av mitt liv kom jag under en kort tid att umgås med en kvinna som hette Lágrimas. Tårar. Jag tänkte något om att spanska kvinnonamn är underliga.

Här i Zagreb har jag sedan jag stötte på Tuga, Sorg, insett att även kroatiska kvinnonamn kan luta ner mot den värld, där ett par föräldrar kan känna sig manade att kalla sin lilla flicka för något som har med livets svåra sidor att göra. Finns det alls sådana namn för pojkar?

2015 och Lille Petters resa till månen

Sedan någon gång i slutet av november lyser det ”2015” i mörkret om kvällar och nätter på många ställen i staden. Som vanligt kastar man ut det gamla året mer än en månad innan det är slut.

bild

2015 vid Autobusni kolodvor den 5 december

Denna sed – om det nu är en sed – oroar mig lite. Den här mörka tiden är ju ändå så skör och dessutom rätt hotfull. Jovisst är det vackert med ljuspunkterna i mörkret (kanske inte just den här skylten vid busstationen, men det finns många vackra ljusfigurer som blinkar i natten) och mycket som är fult i hårt dagsljus blir nu osynligt eller bildar dunkla draperier som bakgrund för ljusspelet. Även om det inte är särskilt kallt här än, så påminner mig mörkret om iskalla vinternätter. De senaste dagarna har jag då och då tänkt på när jag som femåring eller möjligen sexåring såg Lille Petters resa till månen på Operan i Stockholm vid jultid. Jag minns de två barnen och hur de sjungande eller rytmiskt skanderande tog sina lätt hoppande steg på scenen: ”Höger ben och vänster ben, sen så kan man flyga sen”. Och så flög de upp i luften högt över scengolvet och jag tyckte det var härligt. Min bror Kudda och jag prövade sedan samma sak på en av sängarna i barnkammaren och kanske fick Axel också vara med, eller var han för liten för att hoppa från sängar? Envist upprepade vi ramsan, sträckte fram benen och tyckte att vi nog flög även om flygturen blev ganska kort.

Nej, jag minns inget mer av handlingen i det här sagospelet, men jag vet att det gav mig en blick in i det magiska och att det för en lång tid fyllde min fantasi. Jag såg nya dörrar öppnas in mot skrymslen men också hela världar bakom och innanför den vanliga verkligheten.

Jag tittar på en bild av Donatella Spaziano

Just nu pendlar jag mellan ett starkt behov av att gå ut på kvällarna och en total brist på energi för att göra det. Igår kväll vann den vitala sidan och jag lät mig lockas med av Daniela till invigningen av en konstutställning på Istituto Italiano di Cultura, en utställning med blyertsteckningar, tapetbitar och fotografier av Donatella Spaziano.

Vi lyssnade på en introduktion av en konstvetare och skålade sedan i spumante. Och så gick vi runt och tittade. Grundtonen i det hela låg i det dekorativa, tyckte jag, men kanske inte så många av de andra. Bilderna prydde lokalens väggar. Daniela pratade med både konstnären och konstvetaren och jag försökte ta lite bilder, men lyckades inte så värst, fast plötsligt hittade jag ett intressant foto som utstrålade både värme och något gåttfullt. Det verkade visa en kropp som försvinner eller har försvunnit. Jag tog bild efter bild och kanske blev det till slut lite bra?

bild1

Och här får ni ett slags ”förklarande” bild som komplement:

bild3

Jag ansträngde mig också en del för att fånga evenemangets mest speciella besökare, sannolikt en utställningshabitué, som gick på mjuka tassar med lätt klirrande klor över parketten, men hon var nästan lika svårfotograferad som Londi och nollställde gång på gång sitt uttryck, vände bort huvudet eller gjorde sig suddig.

bild4

Ett KJ-citat skenar iväg med mig

Egentligen hade jag tänkt citera något Kristina Lugn säger i programmet kring hennes fantastiska bokcirkel i Hökarängen, som nu går på svensk TV och som också är möjlig att se i andra länder än Sverige. Ett sådant citat kommer kanske längre fram här. Nu säger jag bara: Se serien Kristina Lugns bokcirkel så kan vi sedan ses över den! Här citerar jag i stället Klara Johanson i boken Kritik. Jag har just läst om artikeln om Ludvig Nordströms Borgare, som KJ kallar ”vårens bok”, ja, det rör sig om våren 1909. En vår så god som någon, antar jag. Här är är raderna jag vill att ni ska läsa:

Med morgonbadade ögon, friskt beredda för osynliga syner, blickar Ludvig Nordström ut över livet, och överallt uppdagar han det vita skenet, själens tecken. ”Det är nämligen en villfarelse”, menar doktor Moman, ”att själen skulle finnas i kroppen. Den är tvärtom ett hölje omkring kroppen, så att man med full rätt kan säga, att kroppen är i själen. Och inte nog därmed, min bror. Själen bokstavligen suger ut kroppen, till dess att den vissnar bort, det är dess uppgift.”

Författaren kallar sig ibland med ett leende filosof, och han har på allvar rätt till titeln. Den världsåskådning, av vilken doktor Moman röjer några glimtar, genomtränger alla bokens sidor och rundar sig nästan till ett system, icke av lärosatser utan av skaldiska uppenbarelser. Det är visioner, som ha förtätat sig till tankar; det är tankar som gestaltat sig till symboler. Boken är rik på sköna och ädelt enkla bilder för tron på andens verklighet och triumf.

Galoschmakar Signmark, ett sällsamt och förtjusande gammalt helgon, ”såg i en inre syn hela den vida jorden som en enda stor blomsteräng. Där stodo blommor i knopp, blommor i sin fulla fägring och blommor i sin mognad. Men dessa frukter såg jag bevuxna med vingar, likasom många frukter ha, och från ängen såg jag en svärm av sådana bevingade frukter lyfta sig mot himlen, likt ett moln av fjärilar, och flyga mot solen. Vilken ljuvlig bild av människans liv såg jag inte då!” Och en annan eremit av samma ras funderar: ”Vad är tyngre än ett ord! Ett ord är ju en bölja, där tankens solsken gnistrar. Men kommer det en dag, då varje gnista är ett ord, nya, lätta och glittrande ord? Kommer det inte också en dag, då vi inte längre binda oss vid dessa kroppar och vid denna jord?”

Så djupt och poetiskt som de ovan citerade personerna tala visst icke alla bokens figurer. Där finns gott om folk, som icke hunnit så långt i klarhetsgraderna, frågvisa småpojkar, mustiga sjökaptener, koleriska grosshandlare, överklassdamer och kostliga gummor, som prata kaskader av urkraftig ångermanländska. Författaren råder över en ymnig, lekande berättar- och gestaltningsfantasi, för vilken det icke existerar någon besvärande skiljemur mellan den realistiska novellen och spökhistorien eller sagan. ”Ha’nt ni andar och uppenbarelser här!”, ropar gumman Kaj-Kaj. ”Behöv vi gå länger än nerför backen, så ha vi väl så mycket en kan tänka.”

Oj, det var inte meningen att citatet skulle bli så här långt, men jag kunde inte undanhålla er dessa pärlor. Fast nu kallar annat på mig, så mer blir det inte här. Inte nu i alla fall.

Ludvig Nordström skulle jag vilja läsa och då särskilt Borgare. Jag sögs visst in i en trollkrets här…