Dagarna skrattar uppsluppet. Jag har inte riktigt fattat galoppen men galopperar ändå. Ibland faller ett regn, ibland blåser en försommarvind. Jag åker spårvagn längs Vukovarska än dit än hit, till och från mitt arbete:
Tusenskönorna blommar på gräsmattorna. Och en del av träden drar också på sig blomvästen. Jag läser vilda georgiska dikter av Zurab Rtveliashvili, rader som dessa:
Låt mig manglas av sommaren!
Låt mig manglas av våren!
Låt stridsvagnen kavla ut min kropp!
Eller lite lågmäldare men ändå nog så fasthänt:
och stundom stärker jag
innebördens knut med ett litet ryck…
Och jag längtar till Georgien, till Kaukasus – dit vill jag. Världens största land, där berg och dalar skulle ha samma yta som hela jorden, om man kavlade ut dem plant och platt som ett nederland.
Och så lästränar vi inför Världsbokdagen. Vi läser Stagnelius, Almqvist, Södergran och Lugn. Ja, vad är det för en blandning? Det är ingen blandning. Näcken, Tintomara, Kärleken och Döden går på egna vägar. Det kan man inte tvivla på. Studenterna läser bättre och bättre och spänningen stiger.
Och jag strövar i gräset med Londi och sitter i solgenomlysta uteserveringar och mörka barer med kaffe i koppen eller vin i glaset med än den ena än den andra. Allt är rörelse och lätthet. Fast sorgerna har förstås sina platser. Allt har sin plats. Eller så tar det någon annans.