Sava – vår flod

Ni vet inte hur länge sedan det var som Londi och jag gick längs Sava, inte jag heller för den delen, men länge sedan är det. Kan det vara två år? Londi orkar inte längre gå hela vägen ner till floden här hemifrån och med spårvagn är det trassligt, så jag hade egentligen givit upp Sava för Londi. Men så igår eftermiddag föreslog Iva att vi skulle följa med henne, Veco och Simba i deras lilla bil och gå utmed Sava från Most mladosti. Så vi klämde in oss, jag mellan hundarna i baksätet. Det var en skön eftermiddag eller förkväll och luften vid floden var alldeles mjuk. Simba, som är en unghund, hoppade och studsade och kastade sig efter bollar och pinnar, men också Londi greps av kvällens härlighet och sprang eller halvsprang med nosen i marken längs stigen utmed floden. Simba skuttade då och då ner för kanten huvustupa längs någon brant stig ner mot vattnet.

bild1-6

Vi gick mycket längre än jag hade trott att Londi skulle orka och jag tänkte att jag måste hitta ett sätt att ta mig ner till floden med Londi på egen hand igen. Det får bli spårvagn med byten och krångel, för jag såg ju hur glad hon var! Vi gick där glada alla fem på stigen eller genom gräset, pratade och kastade eller hämtade bollar och vi människor knaprade på choklad och drack te av örter från Sljeme och hundarna fick sina gottor och en slurk vatten.

bild2-6

Solen gick så småningom ner bakom de tunna molnen och när vi vände tillbaka var ljuset ett helt annat, men luften kändes fortfarande lika mild och vänlig.

bild3-6

Så många minnen från de första åren här är förbundna med vandringarna längs ”nasip” med Londi och jag kände med ens att detta är något jag undermedvetet saknat. Londi säkert också. Vi måste tillbaka hit. Sava är vår flod.

Kommentera