Blogg

Hon har väl en ganska bra tassföring, denna svartpälsade ”labradorica”?

Vart är hon på väg? Är det hon som bestämmer? Eller är det jag? Det är nog jag, efter en stund i alla fall, senast vid första upphittade eller framkrafsade benbit. Ibland undrar jag vad Londi skulle göra om hon fick en ”fridag” från mig. Skulle hon äta ihjäl sig på skräpmat i buskarna eller skulle hon vila i gräset? Eller skulle hon skaffa sig en ny matte eller husse? Någon som vill klia henne i timmar och bjuder på mat och husrum. Fast husrum är kanske inte så viktigt, inte nu när våren är här.

Jag kan inte vissla, men plötsligt gick jag där i mörket under träden i parken och visslade en ganska vacker liten melodi jag hittat på själv – enformig, begränsad, javisst, det medger jag, elva toner upp och ner. Londi gick bredvid och lät sig inte störas och luften var ganska vänlig och mild. I ett hörn såg jag honom som blivit galen av kriget – så säger i alla fall Stanko – stå och röka och titta mot en vägg. Och så såg jag Zvonimir snedda över gräset för att glida in på Simpa, husets bar. Ingen hälsade på någon och jag visslade vidare på min nyfunna melodistump.

En kort stund senare såg parken ut så här uppifrån mitt fönster.

Det är den tiden på året när allt plötsligt kommer i rullning och jag står här glad och totalt oförberedd. Och säger ja till allting, även om det inte alls finns plats för detta allting. Inbjudningar till poesiläsningar, till festivaler och glatt drickande och ätande väller in och jag säger ja. Och nästan varje dag hittar jag en ny bok i min brevlåda, från när och fjärran, mest från fjärran, nu senast från Hessen, Hässleholm och Wien. Och jag lovar med en känsla av svindel att läsa dem alla och skriva om dem och kanske försöka översätta några av dem. Och alla har plötsligt krupit ut ur sina hålor och har tid och lust att ”komma förbi” här i Londis och mitt utkantskvarter.

Samtidigt är allt så lugnt, ja, nästan stillastående, här i solskenet, som vattnet kan vara i en flod just före det dånande vilda vattenfallet. Det känns som om jag har all tid i världen och jag låter tanklöst morgonen rinna bort på Bar Royal medan jag då och då kastar en blick upp mot mitt balkongrum, som om jag spionerade på mig själv därinne bakom persiennerna.

Jag dricker min kavu s mlijekom, Londi vilar bredvid i morgonsolen. Kanske läser jag lite, det är svårt att veta.

Jag är upptagen med att glädja mig över solen, som nu lyser varmare och mäktigare för var dag som rinner fram. Naturligtvis händer det också andra saker, men de sjunker liksom undan i dunklet vid sidorna av solgatan. Det är på solgatan som det stora gripande dramat utspelar sig. Och glädjen reser sig mot himlen utan att bevärdiga skuggans tvivel och tvekan med en blick.

Här inne i bilden blir detta ännu tydligare. Det ljusa stråket stjäl ljus från det blekljusa halvskuggiga, en skarp kontrast blir till. Och i ljusstrimman över bordet ser jag att Claudio Magris’ Danubio flyter förbi Horst Samsons minnesbilder från livet i Banatet och sedan tvärs över Milko Šparembleks balett Johannes Faust passion.