Det är den tiden på året när allt plötsligt kommer i rullning och jag står här glad och totalt oförberedd. Och säger ja till allting, även om det inte alls finns plats för detta allting. Inbjudningar till poesiläsningar, till festivaler och glatt drickande och ätande väller in och jag säger ja. Och nästan varje dag hittar jag en ny bok i min brevlåda, från när och fjärran, mest från fjärran, nu senast från Hessen, Hässleholm och Wien. Och jag lovar med en känsla av svindel att läsa dem alla och skriva om dem och kanske försöka översätta några av dem. Och alla har plötsligt krupit ut ur sina hålor och har tid och lust att ”komma förbi” här i Londis och mitt utkantskvarter.
Samtidigt är allt så lugnt, ja, nästan stillastående, här i solskenet, som vattnet kan vara i en flod just före det dånande vilda vattenfallet. Det känns som om jag har all tid i världen och jag låter tanklöst morgonen rinna bort på Bar Royal medan jag då och då kastar en blick upp mot mitt balkongrum, som om jag spionerade på mig själv därinne bakom persiennerna.
Jag dricker min kavu s mlijekom, Londi vilar bredvid i morgonsolen. Kanske läser jag lite, det är svårt att veta.
Åh, söta Londi! Vad jag önskar att hon var min. 🙂
Det där sättet att parkera har nåt bekant ( läs franskt) över sig.
Ja, Londi är fin och bra på att vila.
Bilen som står parkerad så där ”fritt” är Royals ägare Gorans, tror jag.