Solgatan

Jag är upptagen med att glädja mig över solen, som nu lyser varmare och mäktigare för var dag som rinner fram. Naturligtvis händer det också andra saker, men de sjunker liksom undan i dunklet vid sidorna av solgatan. Det är på solgatan som det stora gripande dramat utspelar sig. Och glädjen reser sig mot himlen utan att bevärdiga skuggans tvivel och tvekan med en blick.

bild-6

Här inne i bilden blir detta ännu tydligare. Det ljusa stråket stjäl ljus från det blekljusa halvskuggiga, en skarp kontrast blir till. Och i ljusstrimman över bordet ser jag att Claudio Magris’ Danubio flyter förbi Horst Samsons minnesbilder från livet i Banatet och sedan tvärs över Milko Šparembleks balett Johannes Faust passion.

Kommentera