Jag skriver och skriver för att jag letar efter en förbindelse mellan ord och värld. Jag skriver om saker jag ser och upplever och jag försöker envist hitta essensen i det sedda och upplevda. Jag vill beskriva så noga jag kan och jag letar träget efter de rätta orden och jag ändrar och ändrar. Egentligen kan jag ändra hur många gånger som helst, så jag måste alltid till sist sätta en gräns för ändrandet. Hit men inte längre. Nu får det ligga så här.
Och jag vill också skriva på ett sådant sätt att det skrivna blir tydligt synligt mitt djupt ner i detaljerna och mellanrummen. Den enskilda meningen ska tala med min röst och ingen annans.
Min ambition är högt spänd mot alltet och samtidigt hårt styrd mot det minsta, mot ordets mening, mot stavelsens klang. Det är ett slit varje gång jag skriver, en kamp i en trång ruta om uttryckets innersta punkt. Jag känner mig ibland som en schackspelare, ibland som en gravör, ibland som en galning.
Mitt skrivrike är gränslandet mellan vild passion och seg flit.