Blogg

Bildvärdar i bildvärldar

Vi tittar på ännu en av Tošo Dabacs zagrebska stadsbilder. Jag väljer lite egotrippat – ni ska strax få se vad jag menar med det – en bild som föreställer Viktor Kovačićs byggnad som nu inrymmer Nationalbanken. Se här:

bild

Byggnaden ser mäktig och ren ut och samtidigt är mörkret som omger kolonnerna lite farligt. Det hela ges en mänsklig dimension genom de tre gestalterna framme till höger i bilden, som får agera ”Gastgeber des Bildes”. Detta uttryck har jag lärt mig av en fjärran väninna och det betyder att avbildningar av byggnader, gatumiljöer eller landskap ingjuts ett förhöjt liv genom att en människa, en hund eller en katt eller ett litet sällskap av sådana varelser får stå i ett hörn eller röra sig över bildytan. Jag är ganska säker på att Dabac visste mycket om detta med ”Gastgeber des Bildes”. Hans bildvärdar dyker gång på gång upp i hans bildvärldar.

Nu ska jag vara lite odräglig, men det tål ni. Här är min bild från härom året av samma byggnad. Vinkeln är slumpvis eller av någon tänkbar orsak ungefär densamma. Och jag lät Londi ta rollen som ”bildvärdinna” och den skötte hon på sitt eget sätt.

P1130317

Tošo Dabac – Kavana Neboder

Sedan den 19 november pågår en utställning med bilder av den store kroatiske fotografen Tošo Dabac (1907-1970) dels på det stora museet för samtidskonst i Novi Zagreb, MSU (Muzej suvremene umjetnosti), dels i Arhiv Tošo Dabac vid Ilica. Igår var Christine och jag på MSU och tittade på ”A-Z /Arhitektura Zagreba”, en rad bilder av byggnader i Zagreb av Dabac. Vi tittade noga och entusiastiskt på varje bild och njöt av att identifiera och känna igen eller också av förvirringen över att inte känna igen, över att inte ha sett sådant vi haft framför näsan många gånger. Vi bestämde oss för att rikta blickarna högre uppåt huskropparna i fortsättningen, särskilt om vi går utmed Martićeva från korsningen med Draškovićeva.

Möjligen lite ologiskt vill jag nu visa en interiör:

bild

Kavana Neboder, Bernardo Bernardi, projekt interijera, 1959, Ilica 1

(neboder=skyskrapa)

”Rasifierad”

Jag blir inte klok på ordet "rasifierad", trots att jag nu stött på det rätt många gånger. Enligt Institutet för språk och folkminnens definition innebär det bland annat följande: ”En rasifierad person förknippas med en uppsättning egenskaper eller beteenden på grund av sin härkomst. En person som inte är rasifierad betraktas automatiskt som normen.”

På mig verkar det som om ordet också bär på en rad dolda konnotationer och dessutom får jag en känsla av det finns tabun förbundna med detta ord eller begrepp. Antagligen är jag redan genom att säga detta rätt nära kanten av det här hala fältet. Nå, jag tar risken och fortsätter. Jag tycker mig ana att man inte kan ha både borgerliga sympatier – eller stå till höger om socialdemokratins vänsterkant eller för den delen vara opolitisk – och samtidigt vara rasifierad. Dessutom verkar det vara något som man i hög grad bestämmer själv; ingen får säga att någon som inte vill vara det är det. För hur är det – det går väl knappast att säga att till exempel David Batra är rasifierad? Eller Sakine Madon? Eller Alice Bah Kuhnke är rasifierade?

Institutet för språk och folkminnen säger också att ordet inte är så nytt som många skulle tro. Inom viss forskning ska det enligt detta institut ha använts under en längre tid. Jag undrar lite över hur de vetenskapliga texter som fötts ur den forskning man här syftar på ser ut. Var kan jag få tag i sådana texter?

I övrigt så är det väl så att detta ord inte finns särskilt långt utanför tidningarnas kultursidor eller andra medialt exponerade platser.

Kuhano vino på Tomićeva

Det är den tiden på året när stånden med kuhano vino och rakija står tätt utmed den lilla gatstumpen Tomićeva ulica strax under bergbanan upp till tornet Lotrščak i centrala Zagreb. Och musiken väller ut eller in under paraplyerna och tälttaken. Människorna trängs och känner sig vinter- och mörkerglada eller försöker i alla fall.

bild

Dolores, Lágrimas, Tuga

När jag var lite drygt tjugo hade jag under en tid en arbetskamrat som hette Dolores. Vi arbetade på Albergo della Valle i Brione ovanför Locarno och hon var från det åtminstone på den tiden mycket fattiga Galicien. Hon var där tillsammans med sin man Jorge och hemma i en by i Galicien var deras femåriga dotter. Så det gick inte att undra över hennes namn. Smärtor. Fast jag tänkte ändå ibland på vad hennes namn betydde.

I en annan period av mitt liv kom jag under en kort tid att umgås med en kvinna som hette Lágrimas. Tårar. Jag tänkte något om att spanska kvinnonamn är underliga.

Här i Zagreb har jag sedan jag stötte på Tuga, Sorg, insett att även kroatiska kvinnonamn kan luta ner mot den värld, där ett par föräldrar kan känna sig manade att kalla sin lilla flicka för något som har med livets svåra sidor att göra. Finns det alls sådana namn för pojkar?