Blogg

Ofta tänker jag mig att jag bestämmer vad det är jag ska skriva om här, men nästan lika ofta inser jag att detta är, om inte lögn, så åtminstone bara delvis sant. Denna gång hade jag, inspirerad av ett föredrag jag nyligen lyssnat till, tänkt säga något om översättning av kraftuttryck eller invektiv från kroatiska till svenska. Jag hade tänkte fundera lite över varför vissa språk matar sådana uttryck med könsord medan andra här tar till religionens helvetesarsenal. Men nej, jag kände mig som en upprepning av en upprepning redan innan jag formulerat en enda hel tanke. I stället var det något annat som dök upp på min inre skärm. Också detta hade med det här föredraget att göra eller egentligen snarare med föredragshållaren. Jag kallar honom för Pontus utan att säga hans efternamn, så att jag varken anonymiserar helt eller pekar alltför ostentativt. Under ett samtal utanför föredraget kom vi att upptäcka att vi båda levt en period av livet i Vänersborg, ja, olika faser, men delvis samma tid. Av någon anledning började jag då prata om Vassbotten. Ja, det är en sydlig del av Vänern, som en del kanske uppfattar som en egen separat sjö. Jo, Vassbotten kände Pontus väl till, självklart nog. Då prövade jag med Norskens brygga. Nej, där blev terrängen osäker. Pontus frågade om bryggan snarare gick utmed land än rakt ut från land. Jag bejakade detta och saken verkade klarna, men så gav han bryggan ett annat namn, ett namn som jag aldrig hört. Var det Kärleksbryggan han sa? Nu vag-nar minnet. Jag beskrev lite trevande bryggans rankighet och tänkte på hur den efter varje lagning snabbt förföll igen för att återta sin vågiga skepnad. Och jag mindes hur Londi och jag så ofta simmat ut från den och hur jag då låtit blicken vila på andra sidan, Blåsutsidan.

Norskens brygga, 8 april 2006

Vi vred lite till på bryggan och dess identitet tills någon av oss plötsligt fattade att vi såg ut över Vassbotten från motsatta sidor. Pontus tittade ut från Blåsut och då förstås från en annan brygga än min. Och jag tittade och simmade från Onsjö (som inte är någon sjö) och Norskens brygga. Man skulle kunna kalla det ”upptäckten av skillnaden mellan här och där”. Men visst var det samma vatten vi simmade i!

detta är också Norskens brygga – förstås

I våras föddes två kattungar här i vår park, en svart och en svartvit. Svart är den vanliga färgen här, allt annat är lite speciellt. Någon gång när de var mycket små och bodde i ett litet katthus inne i en buske med sin mamma, rusade två stora vilda hundar skällande in i buskaget och det utbröt panik i kattboet. Jag trodde ungarna blivit ihjälbitna och vågade inte titta efter, men någon dag senare såg jag dem båda leka lite försiktigt invid stängslet till kinesrestaurangen. De verkade ha en fristad där på den kinesiska sidan av muren. Eller är deras egentliga fristad kanske just gränslandet mellan parken och Lilla Kina? Om något hotar flyr de till den andra sidan oberoende av vilken det är.

De är båda mycket skygga och de växer långsamt efter vad jag kan se och ändå får de mat varje dag av sina beskyddarinnor, men kanske är deras liv hårt ändå eller så är det helt enkelt ett riktigt kattliv de lever.

Här sitter den lilla svartvita i skydd av en planka i stängslet. Jag kan inte gå närmare än så här. Vi fixerar varandra och vet spelet och gränserna för det. Och jag tänker på att jag ibland oroar mig för den här lilla varelsen. Så du har klarat dig ett tag till, tänker jag nästan varje gång vi ses. Och jag hoppas att denna lilla katt ska få växa upp till kung eller drottning av bambuhäcken mellan världarna. (Samma förhoppningar gäller förstås den lilla svarta.)

Nu har vi inga stora krav, eller hur? Det är november och till och med slutet på november och det är ingen lätt månad, särskilt inte slutet. Så här ber jag att i all kylig enkelhet få visa er domkyrkan sedd från Opatovina igår kväll:

Ja, så här ser den ut, lite halvskakigt ur mörkret. Vi hoppas väl på ljusare tider så småningom, eller vad säger ni?

Sen kväll sent i november på gatstumpen Šipanska ulica. En hund står bunden vid sin skugga framför det brokigt belysta China House. Ja, hunden är förstås Londi och så värst bunden är hon väl inte, men vi är låsta här som nattflyn förhäxade av ljuset efter en lång jämngrå dag utan minsta solhål i den täta mörkerstrumpan.

Fast kanske är det bara jag av oss två som verkligen pinas av gråheten och mörkret. Londi fångar nog ljus och äventyrliga färger med sin nos. För en hund kanske mörkret är en bisak man kan fnysa åt och glömma lika fort som annat obetydligt. Och gråheten är inte dyster utan ett ystert rullande nystan av luktfärger.