Det här är den serbisk-ortodoxa huvudkyrkan i Zagreb. Ja, jag skriver ”huvudkyrkan” för det borde väl finnas ytterligare en eller två här i staden, eller vad tror ni?
Jag har alltid tyckt att den sett ganska sluten ut och därför inte kommit mig för att känna på portarna, men igår hade Draženka och jag stämt möte här för att gå in tillsammans. Det var lite svårt att få reda på öppettiderna. Vid huvudingången står det på en guldfärgad platta att det är öppet 9-11 och 14-16, men när vi gick in i den lilla butiken för att Draženka skulle köpa vaxljus att tända för sin levande och döda, fick vi veta att kyrkan alltid är öppen från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Vi gick sedan till det lilla ”ljushuset” (det heter inte så) utanför kyrkan. Det är där man tänder vaxljusen för man anser på ett praktiskt-modern sätt att de brinnande ljusen förstör freskerna. I ”ljushuset” finns det två våningar för ljusen, en undre för de döda och en övre för de levande. Draženka sa att hon inte tyckte om den här skillnaden och jag kunde bara hålla med henne. Plötsligt blev det trångt i det lilla huset, så vi gled ut och gick sedan in i kyrkan genom en sidodörr.
Vi kom in i en rökelsedoftande mångfärgad guldglänsande värld med stora mäktiga ljuskronor som fyllde rummet med sin närvaro. På många vis en helt annorlunda stämning än i den serbisk-ortodoxa kyrkan i Trieste, men ändå så besläktad. Vi gick runt, luktade på luften, betraktade ikonerna och sa till varandra att hit kan vi gå oftare. Atmosfären är varm och välkomnande och på ett lockande sätt mystisk. Jag tror att man kan tänka bra här över livet och livsvägarna…