Vad tror ni? Kan det vara riktigt att tiga under en magnolia i blom så här till annandag påsk (pasquetta)? Jag tror det. Se här vilka böljande blomsterlockar under himlen!
Och molnen de bara leker schampo eller schal…
Blogg
Glad Påsk – Sretan Uskrs
Traditionsenligt visar jag idag de traditionella påskäggen framför katedralen här. Kroatiska hembygds- och sagomotiv i ”jugoslavisk” naivistisk stil. De hedniska våräggen ute i det gröna och den kristna påskmystiken inne under kyrkans valv förenas skönt i uppståndelsetanken.
Jag firar påsk i takt med det som faller i min väg. Först var Draženka och jag i den serbisk-ortodoxa kyrkan en förmiddag där vi fick känna på byggnadens lugna varma magi. Sedan upplevde jag långfredagskvällen med några av ”mina italienare” på en restaurang vid Teslina. Cristina hade ont i en av sina fina harpisthänder men var solig ändå – på sitt milda sätt. Alla kom med förslag till handbehandling, men hon sa att hon visste vem hon skulle gå till. Om man spelar harpa är ju händerna allt. Paolo drömde högt om ett liv som sjubarnsfar i någon bortglömd by i Gallura. Med jordar att odla. Och Duilio, il ballerino, berättade fantastiska historier om Ciminna, den lilla staden ”i skuggan av” Palermo, om de mäktiga påskprocessionerna där och om Nino, ”bydåren”, som var ”allas vår Nino” och ”därför kunde ingen ge sig på honom”. Ibland fick han bära det främsta korset i processionen. Natten innan Nino dog hade Duilio drömt om honom, fick vi också veta.
Till Gračani igen
Staden Zagreb ligger utrullad som en matta över ett landskap som går från slätt och flod (Sava) till en långsam ibland något böljande höjning ett stycke uppför berget Medvednica. Detta gör att stadsdelarna blir olika på ytterligare ett sätt än vad som är vanligt för delar av städer. Luften till exempel är annorlunda här nere än den är i de övre delarna som ju redan börjar klättra på berget. Härom dagen var jag uppe i Gračani. Här ser ni spårvagnshållplatsen i Mihaljevac, där spårvagnen nerifrån stan ha sin ändhållplats och den lilla vagnen upp till Dolje med sin vändkrets i gröngräset tar vid.
Utsikt från vagn 15 under dess klättring uppför backen. Det man ser är landsbygd eller bergsbygd med plötsliga inslag av osannolika skrytbyggen. Ofta springer det hundar på spåren och spårvagnsförarna måste alltid vara beredda att snabbt dra i bromsen.
Jag steg av i Gračani just när mörkret höll på att falla, men jag lyckades ännu fånga silhuetten av den lilla kyrkan uppe på berget med min kamera. Samtidigt drog jag in höjdluften och blomdoften i lungorna.
Den serbisk-ortodoxa kyrkan i Zagreb
Det här är den serbisk-ortodoxa huvudkyrkan i Zagreb. Ja, jag skriver ”huvudkyrkan” för det borde väl finnas ytterligare en eller två här i staden, eller vad tror ni?
Jag har alltid tyckt att den sett ganska sluten ut och därför inte kommit mig för att känna på portarna, men igår hade Draženka och jag stämt möte här för att gå in tillsammans. Det var lite svårt att få reda på öppettiderna. Vid huvudingången står det på en guldfärgad platta att det är öppet 9-11 och 14-16, men när vi gick in i den lilla butiken för att Draženka skulle köpa vaxljus att tända för sin levande och döda, fick vi veta att kyrkan alltid är öppen från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Vi gick sedan till det lilla ”ljushuset” (det heter inte så) utanför kyrkan. Det är där man tänder vaxljusen för man anser på ett praktiskt-modern sätt att de brinnande ljusen förstör freskerna. I ”ljushuset” finns det två våningar för ljusen, en undre för de döda och en övre för de levande. Draženka sa att hon inte tyckte om den här skillnaden och jag kunde bara hålla med henne. Plötsligt blev det trångt i det lilla huset, så vi gled ut och gick sedan in i kyrkan genom en sidodörr.
Vi kom in i en rökelsedoftande mångfärgad guldglänsande värld med stora mäktiga ljuskronor som fyllde rummet med sin närvaro. På många vis en helt annorlunda stämning än i den serbisk-ortodoxa kyrkan i Trieste, men ändå så besläktad. Vi gick runt, luktade på luften, betraktade ikonerna och sa till varandra att hit kan vi gå oftare. Atmosfären är varm och välkomnande och på ett lockande sätt mystisk. Jag tror att man kan tänka bra här över livet och livsvägarna…
Fotopromenad utmed Savska
Under långa tider rör jag mig envist i precis samma delar av staden, men igår avvek jag lite från mitt mönster, eftersom jag hade en lektion i kroatiska – den första på fyra år – förlagd till Krivi put, en ”Biergarten” vid Savska. Jag kom lite för tidigt till mötesplatsen, så jag gick ett stycke in mot centrum längs Savska i solskenet. Framför det stora konstmuseet Mimara blommar just nu en härlig magnolia, så där stannade jag upp:
När jag sedan stod mitt för Mimara vände jag kameran mot husraden på andra sidan Klaićeva, som för övrigt var Danielas gata, när hon bodde här. Något med cykelvägens sväng och huset med det röda tegeltaket lockade mig.
Jag gick upp till punkten där Savska blir till Frankopanska och fyrade av en bild. Någonstans utmed den gatan ligger förresten den svenska ambassaden.
Hela tiden medan jag gick hade jag HNK, Hrvatsko narodno kazalište, till höger om mig. Men så vände jag neråt igen och då hamnade teatern förstås på vänster sida och jag fann en punkt där jag kunde få in hela byggnaden i bilden:
Det är för övrigt här Duilio dansar.