Någon gång i början 2014 läste jag en bok med namnet Cirkelns kvadratur. och skrev kort därpå en recension. Den publicerades sedan i Hufvudstadsbladet vid en för mig okänd tidpunkt, kanske i slutet av våren. Som en vink åt det första ledet i boktiteln publicerar jag den nu här vid årets slut:
Cirkelns kvadratur. är en novellantologi som rymmer berättelser av tio unga ryska författare som alla fått Debutpriset. Titeln lockade mig för den högt spända omöjligheten och så låg det något mycket frestande i detta att få läsa ett utsnitt av det bästa som skrivits av denna tids unga människor från detta vidsträckta för mig ganska okända land.
I förordet tecknar antologins redaktör Olga Slavnikova entusiastiskt en bakgrund till helheten och hon beskriver denna författargeneration som något alldeles egenartat. Men redan i inledningens första stycke sätter jag i halsen och tänker att ”hjälp, så här fort går det”. Kanske är det ett år sedan Slavnikova formulerade detta, kanske två, jag vet inte hur fort det gått mellan tanke, utgivning och översättning. Hon skriver så här om de unga författarna:
”De är i alla avseenden befriade från det sovjetiska arvet. De upplever ingen nostalgi och hyser ingen sympati för den konst som i dag försöker göra allt sovjetiskt till en modetrend. De kämpar inte med ett sovjetiskt förflutet, till skillnad från äldre författargenerationer som har ägnat en stor del av sitt arbete åt den frågan. De nya författarna helt enkelt lever, och de skriver helt enkelt om det som omger dem.”
Är det magiska ögonblicket av öppenhet och frihet redan förbi? Jag tror det, fast det Slavnikova säger någon rad längre ner stämmer nog delvis ändå: ”Att lösa det olösbara, uppfylla det ouppfyllbara – det är kraven som ställs på den unga människan i den oförutsägbara ryska verkligheten av i dag.” Men nu är denna frihet ställd mot en vägg.
Sedan är det väl inte helt sant att det sovjetiska arvet inte har någon plats i de här texterna. I novellen ”Snö-Gorkij” ramlar ord som ”skadegörare” och ”avfälling” över oss, Stalin ser på oss uppifrån och det grälas om ”kommunistpartiets linje” medan det hela varvas med modern råkapitalism.
Kartan spänns ut från Sankt Petersburg och Archangelsk till Amur oblast långt borta i Ostasien eller Altaj i Centralasien. Och en novell heter ”Till Tjetjenien, till Tjetjenien!” En journalist från Moskva är på besök där efter kriget och han får balansera mycket försiktigt i samtalen med lokalbefolkningen, hela tiden kan det tippa över. ”Min son torterades.” ”Min hustru dödades i bombningarna.” Men emellanåt skrattar man tillsammans och varken journalisten eller läsaren vet vad som väntar runt nästa hörn.
I Andrej Simonovs halvkvävt absurda berättelse ”Hemmaliv under jorden” för en son, hans mor, moderns nya man och morfadern en märklig existens så långt ifrån varandra som möjligt i en liten lägenhet. Då och då uppstår plötsliga gräl och man faller in i ”de ytterst höga tongångar som bara förekommer i samband med smulor på bordet eller smutsig disk.”
Alexandr Snegirjovs patetiska sex- och våldsfantasi om kvinnor i ett shopping-center skulle vara oförlåtlig om den inte varit just så patetisk och parodiskt överdriven. Viktoria Tjukarnejevas text om cancersjuk flicka griper först men tröttar på något vis ut mig som läsare allteftersom handlingen rinner fram. Fast det kanske är meningen.
Jag fastnar för två, kanske tre av novellerna i antologin. Irina Bogatyrjovas ”Stjärnor över Teletskoje” är en av dem och där följer vi ett ungt par från en stor rysk stad på vägen genom deras drömmars landskap i det höga Altaj. Men misären, smutsen och hopplösheten de möter bland människorna där krossar brutalt drömmens spegel. De förlorar sin längtan och kan inte längre se fram mot stjärnglansen på den förtrollade sjön Teletskojes vida svarta yta.
Också Olga Onojkos ”Huset på andra sidan ödetomten” har ett slags enträgen lockelse med sina tidskikt och förvandlingsnummer, åtminstone halvvägs in i historien. Men för mig är det Boris Pejgins ”Sergej Ipsilantis liv” som sätter djupast spår. Den här novellen är både lite road-movie – med skönt osköna miljöer vid landsvägen eller på lastbilskrogen – och ett mätande av den mänskliga existensens djup och bråddjup. Sergej Ipsilanti väljer friheten på ett så absolut sätt att han mister allt annat.
°°
förlag: Ersatz
översättare: Mikael Nydahl, Janina Orlov, Kristina Rotkirch, Ola Wallin, Ann Wikström
